Hiob 31
1 “Me ne mʼani yɛɛ apam sɛ meremfiri akɔnnɔ mu nhwɛ ababaawa.
Ett förbund slöt jag med mina ögon: aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.
2 Ɛdeɛn ne onipa kyɛfa a ɛfiri ɔsoro Onyankopɔn nkyɛn? Ɛdeɛn ne nʼagyapadeɛ a ɛfiri ɔsoro Otumfoɔ no nkyɛn?
Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden, vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?
3 Ɛnyɛ ɔsɛeɛ mma amumuyɛfoɔ? Ɛnyɛ asiane mma wɔn a wɔyɛ bɔne?
Ofärd kommer ju över de orättfärdiga, och olycka drabbar ogärningsmän.
4 Ɔnhunu mʼakwan na ɔnkan anammɔn biara a metuo anaa?
Ser icke han mina vägar, räknar han ej alla mina steg?
5 “Sɛ manante wɔ nkontompo mu anaasɛ matu mmirika adi nnaadaasɛm akyi a,
Har jag väl umgåtts med lögn, och har min fot varit snar till svek?
6 ma Onyankopɔn nkari me wɔ nsania papa so na ɔbɛhunu sɛ me ho nni asɛm.
Nej, må jag vägas på en riktig våg, så skall Gud förnimma min ostrafflighet.
7 Sɛ mʼanammɔntuo afom ɛkwan, sɛ mʼakoma adi mʼani akyi, anaasɛ me nsa ho agu fi a
Hava mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt efter mina ögon, eller låder vid min händer en fläck?
8 ɛnneɛ ma afoforɔ nni deɛ madua, na ma wɔntutu me mfudeɛ ngu.
Då må en annan äta var jag har sått, och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.
9 “Sɛ ɔbaa bi atɔ mʼakoma so, anaasɛ matɛ me yɔnko bi ɛpono akyi a,
Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna, så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?
10 ɛnneɛ, me yere nyam ɔbarima foforɔ aduane, na mmarima afoforɔ ne no nna.
Då må min hustru mala mjöl åt en annan, och främmande män må då famntaga henne.
11 Ɛfiri sɛ, anka ɛno na ɛbɛyɛ aniwusɛm ne bɔne a ɛsɛ sɛ wɔtwe aso wɔ so.
Ja, sådant hade varit en skändlighet, en straffbar missgärning hade det varit,
12 Ɛyɛ ogya a ɛhye kɔduru ɔsɛeɛ mu na ɛbɛtumi atutu mʼagyapadeɛ nyinaa ase.
en eld som skulle förtära intill avgrunden och förhärja till roten all min gröda.
13 “Sɛ mabu mʼasomfoɔ mmarima ne mmaa ntɛnkyea ɛberɛ a wɔ ne me nyaa asɛm,
Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt, när de hade någon tvist med mig?
14 na sɛ Onyankopɔn de si mʼanim a, ɛdeɛn na mɛyɛ? Sɛ wɔfrɛ me akontabuo a, mmuaeɛ bɛn na mɛma?
Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp, och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?
15 Ɛnyɛ deɛ ɔbɔɔ me wɔ yafunu mu no na ɔbɔɔ wɔn? Ɛnyɛ onipa korɔ no na ɔbɔɔ yɛn nyinaa wɔ yɛn maamenom yafunu mu?
Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet, han, densamme, har berett dem i modersskötet.
16 “Ohiani bi wɔ hɔ a ɔhia mmoa a mammoa no? Anaa mabu akunafoɔ bi abasa mu?
Har jag vägrat de arma vad de begärde eller låtit änkans ögon försmäkta?
17 Mabɔ mʼaduane ho atirimuɔden a mamma nwisiaa bi?
Har jag ätit mitt brödstycke allena, utan att den faderlöse och har fått äta därav?
18 Dabi, ɛfiri me mmeranteberɛ mu, matete wɔn sɛdeɛ agya bɛyɛ, na me nkwa nna nyinaa mu, mahwɛ akunafoɔ.
Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader, och från min moders liv var jag änkors ledare.
19 Sɛ mahunu obi a ɔnni aduradeɛ na ɔrebrɛ, anaa ohiani bi a ɔnni atadeɛ,
Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder, se en fattig ej äga något att skyla sig med?
20 na sɛ wamfiri akoma mu anhyira me wɔ ɛberɛ a mede me nnwan ho nwi kaa no hye,
Måste ej fastmer hans länd välsigna mig, och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?
21 sɛ mama me nsa so atia awisiaa bi, ɛsiane sɛ mewɔ tumi wɔ asɛnniiɛ enti a,
Har jag lyft min hand mot den faderlöse, därför att jag såg mig hava medhåll i porten?
22 ɛnneɛ ma mʼabasa mpan mfiri mʼabatiri, ma ɛmmubu mfiri ne pɔ so.
Då må min axel lossna från sitt fäste och min arm brytas av ifrån sin led.
23 Mesuroo ɔsɛeɛ a ɛfiri Onyankopɔn nkyɛn, na nʼanimuonyam ho suro enti mantumi anyɛ saa nneɛma yi.
Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät.
24 “Sɛ mede me werɛ ahyɛ sikakɔkɔɔ mu anaasɛ maka akyerɛ sikakɔkɔɔ amapa sɛ, ‘Wo na wobɔ me ho ban,’
Har jag satt mitt hopp till guldet och kallat guldklimpen min förtröstan?
25 sɛ masɛpɛ me ho wɔ mʼahodeɛ bebrebe enti, ahodeɛ a me nsa aka yi,
Var det min glädje att min rikedom blev så stor, och att min hand förvärvade så mycket?
26 sɛ mahwɛ owia a ɛhyerɛn anaa ɔsrane a ɛnam animuonyam mu,
Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken, och månen, huru härligt den gick fram,
27 ama aka mʼakoma a obiara nnim na me nsa yɛɛ wɔn atuu de anidie maa wɔn a,
att mitt hjärta hemligen lät dåra sig, så att jag med handkyss gav dem min hyllning?
28 ɛnneɛ na yeinom nso bɛyɛ bɔne a wɔbu ho atɛn, ɛfiri sɛ na manni Onyankopɔn a ɔte ɔsoro no nokorɛ.
Nej, också det hade varit en straffbar missgärning; därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.
29 “Mʼani nnyee wɔ me ɔtamfoɔ amanehunu ho anaa menseree no wɔ ɔhaw a aba ne so.
Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd och fröjdats, när olycka träffade honom?
30 Memmaa mʼano nyɛɛ bɔne sɛ mɛdome obi nkwa.
Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så, ej att med förbannelse begära hans liv.
31 Mʼasomfoɔ a wɔwɔ me fidua mu nkaa da sɛ, ‘Ɔma ɛkɔm de yɛn.’
Och kan mitt husfolk icke bevittna att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?
32 Ɔhɔhoɔ biara anna abɔntene so da, ɛfiri sɛ me ɛpono ano daa hɔ da biara maa akwantufoɔ,
Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.
33 Makata me bɔne so sɛdeɛ nnipa yɛ de mʼafɔdie ahyɛ mʼakoma mu?
Har jag på människovis skylt mina överträdelser och gömt min missgärning i min barm,
34 Suro a mesuro nnipadɔm ne ahohora a ɛfiri mmusua hɔ no enti meyɛɛ komm a mamfiri adi?
av fruktan för den stora hopen och av rädsla för stamfränders förakt, så att jag teg och ej gick utom min dörr?
35 (“Ao, sɛ anka mewɔ obi a ɔbɛtie me. Mede me din ahyɛ mʼanoyie ase, ma Otumfoɔ no mmua me; ma deɛ ɔbɔ me kwaadu no ntwerɛ ne soboɔbɔ.
Ack att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig; ack att jag finge min vederparts motskrift!
36 Ampa ara, anka mede bɛhyɛ mʼabatiri, anka mede bɛhyɛ sɛ ahenkyɛ.
Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra, såsom en krona skulle jag fästa den på mig.
37 Anka mɛbu mʼanammɔntuo biara ho akonta akyerɛ no; anka mɛkɔ nʼanim sɛ ɔheneba.)
Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg, lik en furste skulle jag då träda inför honom.
38 “Sɛ mʼasase team tia me na nisuo fɔ nʼakofie nyinaa,
Har min mark höjt rop över mig, och hava dess fåror gråtit med varandra?
39 sɛ madi so aba a mentuaa ka anaasɛ mabu ɛso apaafoɔ no abamu a,
Har jag förtärt dess gröda obetald eller utpinat dess brukares liv?
40 ma nkasɛɛ mfifiri nsi ayuo anan mu na wira mfu nsi atokoɔ anan mu.” Hiob nsɛm no asi.
Då må törne växa upp för vete, och ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.
