Hiob 23
1 Na Hiob buaa sɛ,
Därefter tog Job till orda och sade:
2 “Ɛnnɛ mpo, mʼabooboodie mu da so yɛ den; ne nsa ayɛ den mʼapinisie nyinaa akyi.
Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.
3 Sɛ menim baabi a mɛhunu no; anaasɛ mɛtumi akɔ ne tenaberɛ a,
Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!
4 anka mɛka mʼasɛm wɔ nʼanim na magye akyinnyeɛ bebree.
Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.
5 Anka mɛte mmuaeɛ a ɔde bɛma me, na madwene deɛ ɔbɛka ho.
Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.
6 Ɔde tumi a ɛso bɛtia me anaa? Dabi, ɔremmɔ me kwaadu.
Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.
7 Ɛhɔ deɛ nnipa tenenee bɛtumi aka nʼasɛm wɔ nʼanim, na wɔbɛgye me afiri me ɔtemmufoɔ nsam afebɔɔ.
Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.
8 “Nanso sɛ mekɔ apueeɛ fam a, ɔnni hɔ; sɛ mekɔ atɔeɛ fam nso a, menhunu no.
Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;
9 Sɛ ɔreyɛ adwuma wɔ atifi fam a, menhunu no; sɛ ɔdane ne ho kɔ anafoɔ fam a, mʼani nhye ne ho.
har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.
10 Nanso, ɔnim ɛkwan a me nam soɔ; na sɛ ɔsɔ me hwɛ a, mɛfiri mu aba sɛ sikakɔkɔɔ.
Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.
11 Madi nʼanammɔn akyi pɛɛ; na manante nʼakwan so a mammane.
Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.
12 Mentwee me ho mfirii mmaransɛm a ɛfiri nʼanom ho, mama asɛm a ɛfiri nʼanom ho ahia me asene me daa aduane.
Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.
13 “Nanso ɔbiara nni hɔ ka ne ho, na hwan na ɔbɛtumi atia no? Ɔyɛ biribiara a ɔpɛ.
Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.
14 Ɔhwɛ ma ne ɔhyɛ nsɛm tia me; ɔda so kora nhyehyɛeɛ a ɛte sei bebree.
Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.
15 Ɛno enti na mebɔ hu wɔ nʼanim; na sɛ medwene yeinom nyinaa ho a, mesuro no.
Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.
16 Onyankopɔn ama mʼakoma aboto; Otumfoɔ ama mabɔ huboa.
Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,
17 Nanso esum no mma menka mʼano ntom, esum kabii a ɛkata mʼanim no mpo.
ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.
