1 Mose 47

1 Yakob mma no bɛduruu Misraim asase so no, Yosef kɔka kyerɛɛ Farao sɛ, “Mʼagya ne me nuanom no de wɔn nnwan ne wɔn anantwie ne wɔn agyapadeɛ nyinaa firi Kanaan asase so aba, na wɔwɔ Gosen asase so”.

Då kom Joseph och förkunnade det Pharao, och sade: Min fader och mine bröder, deras får och fä, och hvad de hafva, är kommet utu Canaans lande; och si, de äro i det landet Gosen.

2 Yosef yii ne nuammarima no mu baanum de wɔn kɔkyeaa Farao.

Och han tog fem fina bröder och ställde dem för Pharao.

3 Farao bisaa anuanom no sɛ, “Adwuma bɛn na moyɛ?” Wɔbuaa no sɛ, “Wo nkoa yɛ nnwanhwɛfoɔ, sɛdeɛ na yɛn agyanom nso yɛ nnwanhwɛfoɔ no.”

Då sade Pharao till hans bröder: Hvad är edar handel? De svarade: Dine tjenare äro herdar, vi och våre fäder.

4 Anuanom no toaa so sɛ, “Yɛaba ha sɛ amamfrafoɔ a yɛrebɛtena ha kakra, ɛfiri sɛ, ɛkɔm no ano yɛ den yie wɔ Kanaan asase so hɔ, na wo nkoa nnwan nnya aduane nni. Enti, yɛresrɛ wo kwan na yɛatena Gosen asase so ha.”

Och sade ytterligare till Pharao: Vi äre komne till att bor med eder i landena; ty dine tjenare hafva ingen bet till deras boskap, så hårdt tvingar den hårde tiden Canaans land: Så gör väl, och låt dina tjenare bo i det landet Gosen.

5 Farao ka kyerɛɛ Yosef sɛ, “Wʼagya ne wo nuanom aba wo nkyɛn.

Pharao sade till Joseph: Det är din fader, och det äro dine bröder, de äro komne till dig.

6 Misraim asase nyinaa hyɛ wo nsa. Ma wʼagya ne wo nuammarima baabi pa na wɔntena. Ma wɔntena Gosen asase so. Sɛ wonim wɔn mu bi a wɔwɔ mmoayɛn ho nimdeɛ a, ma wɔnhwɛ me nnwan so mma me.”

Egypti land står dig öppet; låt dem bo på bästa platsen i landena, att de må bo i det landet Gosen. Och om du vetst några män ibland dem, som dogse äro, så sätt dem öfver min boskap.

7 Afei, Yosef kɔfaa nʼagya Yakob de no bɛkyiaa Farao maa Yakob hyiraa no.

Joseph hade ock sin fader Jacob in, och ställde honom för Pharao: Och Jacob välsignade Pharao.

8 Farao bisaa Yakob sɛ, “Woadi mfeɛ ahe?”

Men Pharao frågade Jacob: Huru gammal äst du:

9 Yakob buaa Farao sɛ, “Madi mfeɛ ɔha ne aduasa a ɔhaw ne abɛbrɛsɛ wɔ mu. Mennuru mʼagyanom nkwanna a wɔde tenaa asase so no ho hwee.”

Jacob sade: Mins eländes tid är hundrade och tretio år; liten och onder är min eländes tid, och räcker intet till mina fäders eländes tid.

10 Na Yakob hyiraa Farao, na ɔfirii nʼanim kɔeɛ.

Och Jacob välsignade Pharao, och gick ut ifrå honom.

11 Enti, Yosef bɔɔ nʼagya ne ne nuanom no atenaseɛ wɔ Misraim asase so. Ɔmaa wɔn agyapadeɛ wɔ asase no fa baabi a ɛyɛ pa ara wɔ Rameses mansini mu, sɛdeɛ Farao hyɛeɛ no.

Men Joseph skaffade sinom fader och sina bröder boning, och gaf dem en besittning i Egypti lande, på bästa platsen i landena, nemliga i det landet Rameses, såsom Pharao budit hade.

12 Yosef maa nʼagya ne ne nuanom no aduane sɛdeɛ wɔn mma dodoɔ te.

Och han försörjde sin fader och sina bröder, och hela sins faders hus, hvarjom och enom sin del bröd, allt ifrå de gamla intill de unga barn.

13 Na aduane nni hɔ baabiara, ɛfiri sɛ, na ɛkɔm a aba no ano ayɛ den yie. Saa ɛkɔm yi kaa Misraim ne Kanaan asase nyinaa maa emu nnipa ne mfudeɛ twintwameeɛ.

Men i all land var intet bröd; ty att den dyre tiden var ganska svår, så att Egypten och Canaans land svolte för den dyra tidens skull.

14 Yosef prapraa Misraim ne Kanaan asase so sika nyinaa a ɔnya firii aduanetɔn no mu no baa Farao ahemfie.

Och Joseph samkade alla de penningar tillhopa, som funnos i Egypten och Canaan, för mälning, som de köpte; och han lät alla penningarna komma i Pharaos hus.

15 Ɛberɛ a nnipa a wɔwɔ Misraim ne Kanaan asase so ho sika nyinaa saeɛ no, Misraim nnipa nyinaa baa Yosef nkyɛn bɛka kyerɛɛ no sɛ, “Yɛn ho sika nyinaa asa, enti ma yɛn aduane nni! Adɛn enti na ɛsɛ sɛ yɛwuwu?”

Då nu penningarne fattades i Egypti land och Canaan, kommo alle Egyptier till Joseph, och sade: Skaffa oss bröd; hvi låter du oss dö för dig, derföre att vi hafve inga penningar?

16 Yosef buaa wɔn sɛ, “Sɛ mo sika asa deɛ a, momfa mo nnwan ne mo anantwie mmra mmɛgye aduane.”

Joseph sade: Skaffer hit edar boskap, så vill jag gifva eder för boskapen, medan I ären utan penningar.

17 Enti, wɔde wɔn mmoa no brɛɛ Yosef. Mmoa a wɔde wɔn bɛsesaa aduane no yɛ apɔnkɔ, nnwan, mpɔnkye, anantwie ne mfunumu. Saa afe no mu no, wɔde wɔn mmoa nyinaa bɛsesaa aduane.

Då hade de deras boskap till Joseph, och han gaf dem bröd för deras hästar, får, fä och åsnar: Så födde han dem det året med bröd för all deras boskap.

18 Afe akyiri no, Misraimfoɔ no nyinaa baa Yosef nkyɛn bɛkaa sɛ, “Yɛrentumi mfa biribiara nhinta yɛn wura. Yɛn ho sika nyinaa asa, na yɛn anantwie nso yɛ wo dea. Biribiara bio nni hɔ a yɛbɛtumi de abrɛ wo, yɛn wura, sɛ yɛn nnipadua ne yɛn nsase nko.

Då året var omlidet, kommo de till honom på andra året, och sade till honom: Vi vilje icke döljat för vår herra, att icke allena penningarne, utan ock all vår boskap är borto när vår herra, och är intet mer qvart för vår herra, utan allena vår kropp och åker.

19 Adɛn enti na ɛsɛ sɛ yɛhwere yɛn nkwa ne yɛn nsase wɔ wʼanim! Afei, ma yɛmfa yɛn nnipadua ne yɛn nsase nyinaa mmɛsesa aduane. Yɛde yɛn ho ne yɛn nsase nyinaa bɛkɔ nkoasom mu. Ma yɛn aburoo, na ɛkɔm ankum yɛn, amma asase no nso anna mpan.”

Hvi låter du både oss och vår åker dö? Tag oss till dig, och vårt land, för bröd, att vi och vårt land måge vara Pharaos egne; gif oss säd, att vi må lefva och icke åkren icke förlägges.

20 Enti, Yosef tɔɔ Misraim nsase nyinaa maa Farao. Esiane ɛkɔm no ano den enti, Misraimfoɔ no tɔn wɔn nsase no nyinaa. Ɛyɛɛ saa maa nsase no nyinaa bɛdii Farao nsam.

Så tog Joseph hela Egypti land in till Pharao; ty de Egyptier sålde hvar sin åker; ty den hårde tiden var allt för stark öfver dem. Och vardt så landet Pharaos eget,

21 Ɛfiri Misraim tire kɔsi tire, Yosef de mu nnipa nyinaa bɛyɛɛ ne nkoa.

Med folket, som i hans städer ut och ingick, ifrå den ena ändan i Egypten intill den andra.

22 Asɔfoɔ nko ara nsase na wantɔ, ɛfiri sɛ, asɔfoɔ no deɛ, na Farao atwa anoduane bi de ama wɔn. Ne saa enti na wɔn deɛ, wɔantɔn wɔn nsase no.

Undantagen Presternas åker, den tog han icke in; ty det var förskickadt af Pharao till Presterna, att de äta skulle det dem benämndt var, det han dem gaf; derföre behöfde de icke sälja sina åkrar.

23 Yosef ka kyerɛɛ nnipa no sɛ, “Afei a matɔ mo ne nsase de ama Farao yi, mo nso, monnye aburoo nkɔdua.

Då sade Joseph till folket: Si, jag hafver i dag intagit eder och edar åker till Pharao: Si, der hafven I säd, och sår åkren.

24 Na sɛ aburoo no yɛ yie, na motwa a, momfa nkyɛmu enum mu baako mmrɛ Farao. Na nkyɛmu enum mu ɛnan a ɛbɛka no, mo ne mo fiefoɔ ne mo mma nni bi, na monnya bi nso a mobɛdua.”

Och af växtenom skolen I gifva Pharao den femte delen; fyra delar skola vara edre till att så åkren med till edor spisning, och till edor hus och barn.

25 Wɔkaa sɛ, “Anokwa, woagye yɛn nkwa. Ka kyerɛ yɛn wura Farao sɛ, ɔnnye yɛn ntom, na yɛnyɛ nkoa.”

De sade: Allenast låt oss lefva, och finna nåd för dig vårom herra, vi vilje gerna vara Pharaos egne.

26 Ɛnam saa asɛm yi so maa mmara a Yosef hyɛeɛ sɛ, wɔmfa asase no so nnɔbaeɛ nyinaa mu nkyɛmu enum mu baako mma Farao no da so wɔ hɔ bɛsi ɛnnɛ. Asɔfoɔ no nsase nko ara na ankɔdi Farao nsam.

Så gjorde Joseph dem en lag allt intill denna dag, öfver de Egyptiers åker, till att gifva Pharao den femte delen, undantagnom Prestaåkrenom, den vardt icke Pharaos egen.

27 Israelfoɔ no bɔɔ atenaseɛ wɔ Gosen mansini a ɛwɔ Misraim asase so no so. Wɔnyaa agyapadeɛ wɔ hɔ, na wɔn ase nso dɔree yie.

Så bodde Israel i Egypten, i det landet Gosen, och hadet inne, och växte till, och förökades svårliga.

28 Yakob tenaa Misraim mfeɛ dunson. Ɔdii mfirinhyia ɔha ne aduanan nson ansa na ɔrewu.

Och Jacob lefde sjutton år i Egypti land, så att hans hela ålder vardt hundrade och sju och fyratio år.

29 Ɛduruu sɛ Yakob rebɛwuo no, ɔfrɛɛ ne ba Yosef, ka kyerɛɛ no sɛ, “Me ba, sɛ wodɔ me deɛ a, ka ntam di nse sɛ, wobɛyɛ me adɔeɛ, adi me nokorɛ. Sɛ mewu a, nsie me wɔ Misraim ha.

Då nu tiden kom, att Israel dö skulle, kallade han sin son Joseph, och sade till honom: Hafver jag funnit nåd för dig, så lägg dina hand under mina länd, att du gör barmhertighet och trohet med mig, och begrafver mig icke uti Egypten.

30 Sɛ mewu a, momfa me mfiri Misraim ha, nkɔsie me wɔ baabi a wɔsiee me mpanimfoɔ no.” Yosef hyɛɛ bɔ sɛ, “Mɛdi asɛm a woaka no so.”

Utan jag vill ligga när mina fäder, och du skall föra mig ut af Egypten, och begraf mig i deras grifter. Han sade: Jag vill göra som du hafver sagt.

31 Yakob kaa bio sɛ, “Ka ntam kyerɛ me.” Yosef kaa ntam no, na Israel nso butuu ne poma so sɔree Onyankopɔn.

Och han sade: Så svär mig. Och han svor honom. Då böjde Israel sig intill sängenes hufvudgärd.