2 Korintofoɔ 7
1 Me nnamfo pa, wɔahyɛ yɛn saa bɔ yi nyinaa. Enti, momma yɛnte yɛn ho mfiri biribiara a ɛgu honam anaa ɔkra no ho fi ho na yɛntena ase Onyankopɔn mu mfa nte yɛn ho kronn.
Efter vi nu hafve sådana löfte, mine käreste, så görom oss rena af all köttsens och andans besmittelse fullbordande helgelsen i Guds räddhåga.
2 Mommue mo akoma mu mma yɛn. Yɛnyɛɛ obiara bɔne. Yɛnsisii obiara na yɛmmuu obiara kwasea nso.
Fatter oss; vi hafve ingom gjort skada, vi hafve ingen bedragit, vi hafve ingen besvikit.
3 Merenka saa asɛm yi mfa ngu mo anim ase. Sɛdeɛ madi ɛkan aka no, yɛdɔ mo enti, daa sɛ yɛwu o, yɛte ase o, mowɔ yɛn akoma mu.
Sådana säger jag icke till att fördöma eder; ty jag sade eder tillförene, att I ären i vår hjerta, till att dö och lefva med eder.
4 Megye mo di enti mede mo hoahoa me ho. Yɛn haw nyinaa mu no, mempaa aba. Mede ahosɛpɛ retu mmirika no.
Jag hafver mycken tröst till eder; jag berömmer mig mycket af eder; jag är uppfylld med hugsvalelse; jag är uti osägeliga glädje, i all vår bedröfvelse.
5 Mpo yɛduruu Makedonia no, yɛanhome. Na ɔhaw wɔ hɔ baabiara. Na akasakasa wɔ wɔn ntam. Afei, na ehu wɔ yɛn akoma mu.
Ty när vi kommom uti Macedonien, då hade vårt kött ingen ro, utan allestädes vorom vi uti bedröfvelse; utvärtes strid, invärtes räddhåge.
6 Onyankopɔn a ɔhyɛ wɔn a wɔpa aba den no nam Tito ba a ɔbaeɛ no so hyɛɛ yɛn den.
Men Gud, som hugsvalar dem som förtryckte äro, han hugsvalade oss genom Titi tillkommelse;
7 Ɛnyɛ ne ba a ɔbaeɛ no nko, na mmom, ka a ɔbɛkaa sɛ mohyɛɛ no nkuran no. Ɔkaa sɛdeɛ mopɛ sɛ mohunu me no kyerɛɛ me. Ɔkaa sɛdeɛ modii yea ne sɛdeɛ na moasiesie mo ho sɛ mobɛbɔ me ho ban no enti seesei, ama mʼani agye sene kane no.
Dock icke allenast genom hans tillkommelse, utan jemväl genom den hugsvalelse han fått hade af eder; och förkunnade oss edra åstundan, edar gråt, edart nit om mig, så att jag blef ända yttermera glad.
8 Sɛ me krataa a metwerɛɛ mo no hyɛɛ mo awerɛhoɔ a, ɛnyɛ me ya sɛ metwerɛeɛ. Ahyɛaseɛ no ɛhaa me nanso seesei deɛ ɛnha me. Menim sɛ krataa no mu nsɛm hoo mo werɛ ɛberɛ tiawa bi.
Ty det jag bedröfvade eder med mitt bref, det ångrar mig intet; och om det än ångrade mig, dock, medan jag ser att samma bref hafver tilläfventyrs en tid långt bedröfvat eder;
9 Nanso, seesei deɛ, mʼani agye, ɛnyɛ sɛ memaa mo werɛ hoeɛ no enti, na mmom, sɛ mo awerɛhoɔ no ama moasesa mo akwan. Onyankopɔn na ɔmaa mo werɛ hoeɛ enti yɛn deɛ, yɛanha mo.
Så fröjdar jag mig nu icke deraf, att I vorden bedröfvade, utan att I vorden bedröfvade till bättring; ty I ären bedröfvade vordne efter Guds sinne, så att I ingen skada lidit hafven af oss i någor måtto.
10 Awerɛhoɔ a Onyankopɔn de baa mo so no enti, moanya ahonuo bi a ɛnam so de mo bɛkɔ nkwagyeɛ mu; enti ɛnsɛ sɛ ɛyɛ mo ya. Nanso, awerɛhoɔ a ewiase de brɛ yɛn no deɛ, ɛde owuo na ɛba.
Ty den sorg, som är efter Guds sinne, hon kommer åstad bättring till salighet, den man icke ångrar; men verldenes sorg, hon kommer åstad döden.
11 Monhwɛ deɛ Onyankopɔn nam ho a ɔmaa mo werɛ hooɛ so ayɛ. Mopɛ sɛ mofiri mo akoma mu kyerɛ sɛ monni fɔ. Mo bo afu. Mo ho adwiri mo. Mo ho pere mo, pɛ sɛ mohunu sɛ atɛntenenee ayɛ adwuma. Moakyerɛ sɛ modi bem wɔ asɛm yi ho.
Si, detsamma, att I bedröfvade vorden efter Guds sinne, hvilken omsorg det hafver gjort i eder; ja sannerliga, ursäkt, misshag, räddhåga, åstundan, nit, hämnd; ty I hafven bevisat i all stycken, att I rene ären uti den saken.
12 Ɛwom sɛ metwerɛɛ saa krataa no deɛ, nanso ɛnyɛ obi a ɔyɛ bɔne anaa obi a wɔyɛ no bɔne enti na metwerɛeɛ. Metwerɛ bɛkyerɛɛ mo mu sɛdeɛ Onyankopɔn anim, mode mo ho nyinaa ama yɛn no.
Derföre, ändock jag skref eder till, så är det likväl icke skedt för hans skull, som skadan gjort hade; icke heller för hans skull, som skadan skedd var; utan fördenskull, att vår nit till eder skulle uppenbar varda när eder för Gudi.
13 Ɛno na ɛhyɛ yɛn nkuran no. Ɛnyɛ nkuranhyɛ a ɛhyɛɛ yɛn no nko. Tito nso nam gye a mogyee no maa nʼani gyeeɛ no so maa yɛn nso ani gyeeɛ.
Derföre hafve vi nu fått hugsvalelse, deraf att I hugsvalade ären; dock än mycket mer hafve vi gladt oss för Titi fröjds skull; ty hans ande vardt vederqvickt af allom eder.
14 Mede mo ahoahoa me ho akyerɛ no na moanni me hwammɔ. Daa yɛka nokorɛ kyerɛ mo na hoa a mede mo hoahoa me ho kyerɛ Tito no nso aba mu.
Hvad jag hafver berömt mig om eder för honom, det blyges mig intet; utan såsom vi all ting i sanningen hafve eder sagt, så är ock vår berömmelse för Tito sann vorden.
15 Enti, sɛ ɔkae sɛdeɛ mo nyinaa pɛɛ sɛ moyɛ ɔsetie ma no na mode obuo ne anidie gyee no fɛ so no a, ɛma ɔdɔ a ɔdɔ mo no mu den ara na ɛreyɛ.
Och hans hjerta är öfvermåtton väl till sinnes om eder, då han tänker på allas edra lydno, huruledes I undfingen honom med räddhåga och bäfvan.
16 Ɛyɛ me anigye sɛ mɛtumi de me ho nyinaa ato mo so.
Jag fröjdar mig, att jag allt godt må förse mig till eder.
