Nnwom Mu Dwom 2
1 Meyɛ Saron nhwiren ne abon mu sukooko.
Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalenom.
2 Sɛnea sukooko a ɛwɔ nsɔe mu te no, saa ara na me dɔfo te wɔ mmabaa mu.
Såsom en ros ibland törne, så är min kära ibland döttrarna.
3 Sɛnea aprɛ te wɔ kwae mu nnua mu no, saa ara na me dɔfo te wɔ mmerante mu. Sɛ metena ne nwini mu a minya ahomeka na nʼaba nso yɛ mʼanom dɛ.
Såsom ett äpleträ ibland skogsträ, så är min vän ibland sönerna; jag sitter under dens skugga, som jag begärar, och hans frukt är minom hals söt.
4 Ɔde me akɔ aponto ase, na mʼagyiraehyɛde yɛ ɔdɔ.
Han hafver mig in uti vinkällaren, och kärleken är hans baner öfver mig.
5 Momma me bobe aba na minya ahoɔden, momma me aprɛ na ennwudwo me, efisɛ ɔdɔ ama matɔ beraw.
Han vederqvicker mig med blomster, och uppfriskar mig med äple; ty jag är krank af älskog.
6 Ne nsa benkum da mʼatiko, na ne nsa nifa aka me afam ne bo.
Hans venstra hand ligger under mitt hufvud, och hans högra hand omfamnar mig.
7 Yerusalem mmabea, mede atwewa ne wuram ɔforote hyɛ mo sɛ: Monnkanyan na munnyan ɔdɔ kosi bere a ɛsɛ mu.
Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår, eller vid hinder i markene, att I icke uppväcken eller omaken mina käresto, tilldess henne sjelf lyster.
8 Tie! me dɔfo! Hwɛ! ɔno na ɔreba no, ɔrehuruhuruw wɔ mmepɔw no so na ɔbɔ pentenkwa wɔ nkoko no so.
Detta är mins väns röst; si, han kommer, och springer på bergen, och springer på högarna.
9 Me dɔfo te sɛ ɔtwe anaa ɔforote. Hwɛ! ogyina yɛn fasu akyi, ɔhwɛ mfɛnsere no mu, wagyen nʼani rehwɛ mfɛnsere no mu.
Min vän är lik enom råbock, eller ungom hjort; si, han står bak vår vägg, och ser genom fenstret, och gluggar genom gallret.
10 Me dɔfo kasa kyerɛɛ me se, “Sɔre, me dɔfo ne mʼahoɔfɛ na bra me nkyɛn.
Min vän svarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit.
11 Hwɛ! awɔwbere atwa mu; na asusow atwa mu kɔ.
Ty si, vintren är förgången, regnet är öfverståndet, och är sin väg;
12 Nhwiren afifi asase ani: nnwonto bere aso. Wɔte mmorɔnoma su wɔ yɛn asase so.
Blomstren äro utgångna på markene; vårtiden är kommen, och turturdufvan låter sig höra i vårt land;
13 Borɔdɔma agu nhwiren; na bobe hua agye baabiara. Sɔre bra, me dɔfo; mʼahoɔfɛ, bra me nkyɛn.”
Fikonaträt är knoppadt, vinträn blomstras, och gifva sina lukt; statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit.
14 Mʼaborɔnoma a wohyɛ abotan ntokuru mu, ahintaw wɔ mmepɔw so, ma minhu wʼanim; ma mente wo nne; wo nne yɛ dɛ, na wʼanim yɛ fɛ.
Min dufva uti stenklyftor, uti bergsrefvor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligit.
15 Monkyekyere sakraman no mma yɛn, sakraman nketewa no a wɔsɛe bobe nturo, yɛn bobe nturo a ayɛ frɔmfrɔm no.
Tager oss räfvar, de små räfvar, som förderfva vingårdar; ty våra vingårdar blomstras.
16 Me dɔfo yɛ me dea, na mewɔ no; ɔhwehwɛ sukooko no mu.
Min vän är min, och jag är hans, den der beter ibland roser;
17 Enkosi sɛ ade bɛkyɛ na sunsuma bɛsen akɔ no, dan wo ho, me dɔfo, na yɛ sɛ ɔtwewa anaa ɔforote a ɔwɔ nkoko mmonkyi mmonka no so.
Intilldess att dagen sval varder, och skuggorna afvika; vänd om, blif såsom en rå, min vän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.
