Nnwom 90
1 Onyankopɔn nipa Mose mpaebɔ. Awurade, wo na woayɛ yɛn tenabea awo ntoatoaso nyinaa mu.
En bön Mose dens Guds mansens. Herre, du äst vår tillflykt, ifrå slägte till slägte.
2 Ansa na wɔrebɛbɔ mmepɔw anaasɛ worebɛda asase ne wiase adi no, na woyɛ Onyankopɔn fi mmeresanten kosi mmeresanten.
Förr än bergen vordo, och jorden och verlden skapade blefvo, äst du Gud, af evighet till evighet;
3 Woma adesamma san dan mfutuma, ka se, “Mo adesamma, monsan nkɔ mfutuma mu.”
Du som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn.
4 Mfirihyia apem yɛ wʼani so sɛ da koro a abɛsen mprempren, anaasɛ anadwo mu dɔnhwerew kakraa bi.
Ty tusende år äro för dig såsom den dag i går framgick, och såsom en nattväkt.
5 Wopra nnipa kɔ, wɔ owu nna mu; wɔte sɛ sare a afefɛw anɔpa,
Du låter dem gå sin kos såsom en ström; och äro såsom en sömn; likasom gräs, det dock snarliga förvissnar;
6 ɛfefɛw yɛ frɔmfrɔm anɔpa de, nanso anwummere ɛwo na etwintwam.
Det der bittida blomstras, och snart vissnar; och på aftonen afhugget varder, och förtorkas.
7 Yɛresa wɔ wʼabufuw ano na wʼanibere abɔ yɛn hu.
Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste.
8 Wode yɛn amumɔyɛ asi wʼanim, na yɛn kokoa mu bɔne da wʼanim hann no mu.
Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte.
9 Yɛn nna nyinaa twa mu wɔ wʼabufuwhyew mu; na yɛde awerɛhowdi na ewie yɛn mfe.
Derföre gå alle våre dagar sin kos genom dina vrede; vi lykte vår år såsom ett tal.
10 Yɛn nkwa nna si mfe aduɔson, anaasɛ aduɔwɔtwe, sɛ yɛwɔ ahoɔden a; na mu ahohoahoade yɛ ɔhaw ne awerɛhow, na etwa mu ntɛmntɛm, na yetu kɔ.
Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit; hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos, lika som vi flöge bort.
11 Sɛ anka yebehu sɛ wʼabufuw mu tumi te ɛ! Wʼabufuwhyew kɛse te sɛnea wo ho suro te.
Men ho tror det, att du så svårliga vredgas? Och ho fruktar sig för sådana dine grymhet?
12 Ma yenhu yɛn nna kan sɛnea ɛte, na yɛanya nyansa koma.
Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda.
13 Tɔ wo bo ase, Awurade, enkosi da bɛn? Hu wʼasomfo mmɔbɔ.
Herre, vänd dig dock till oss igen, och var dinom tjenarom nådelig.
14 Ma wʼadɔe a ɛnsa da no mmee yɛn adekyee mu, na yɛde anigye ato dwom adi ahurusi yɛn nna nyinaa mu.
Uppfyll oss bittida med dine nåd; så vilje vi fröjdas, och glade vara i våra lifsdagar.
15 Ma yɛn ani nnye nna bebree sɛ nna dodow a wode yɛn kɔɔ amanehunu mu no, sɛ mfirihyia dodow a yehuu ateetee no.
Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafver, efter det vi så länge olycko lidit hafve.
16 Ma wʼasomfo nhu wo nneyɛe na wɔn mma nhu wʼanuonyam.
Bete dinom tjenarom dina gerningar, och dina äro deras barnom.
17 Ma Awurade yɛn Nyankopɔn adom no ntena yɛn so; na yɛn nsa ano adwuma nyɛ yiye mma yɛn; yiw, ma yɛn nsa ano adwuma nyɛ yiye.
Och Herren, vår Gud, vare oss blid, och främje våra händers verk med oss; ja våra händers verk främje han.
