Nnwom 139
1 Wɔde ma dwonkyerɛfo. Dawid dwom. Awurade, woahwehwɛ me mu na woahu me.
En Psalm Davids, till att föresjunga. Herre, du utransakar mig, och känner mig.
2 Wunim mʼasetena ne me sɔre; wufi akyirikyiri hu mʼadwene mu.
Ehvad jag sitter eller uppstår, vetst du det; du förstår mina tankar fjerran.
3 Wunim mʼadifi ne me nnae mu; wunim mʼakwan nyinaa mu.
Ehvad jag går, eller ligger, så äst du omkring mig, och ser alla mina vägar.
4 Ansa na mebue mʼano akasa no Awurade, na wunim ne nyinaa dedaw.
Ty si, det är intet ord på mine tungo, det du, Herre, icke allt vetst.
5 Woakata me ho nyinaa ahyia na wobɔ me ho ban.
Du skaffar hvad jag både förr och efter gör, och håller dina hand öfver mig.
6 Saa nimdeɛ yi yɛ me nwonwa dodo, ɛkɔ soro dodo ma me sɛ medu ho.
Sådana kunskap är mig för underlig, och för hög; jag kan icke begripat.
7 Ɛhe na metumi afi wo honhom anim akɔ? Ɛhe na metumi aguan afi wʼanim akɔ?
Hvart skall jag gå för dinom anda? Och hvart skall jag fly för ditt ansigte?
Fore jag upp i himmelen, så äst du der. Bäddade jag åt mig i helvete, si, så äst du ock der. (Sheol h7585)
9 Sɛ mede adekyee ntaban tu na mekɔtena po akyi nohɔ a,
Toge jag morgonrodnans vingar, och blefve ytterst i hafvet,
10 mpo hɔ na wo nsa begya me akɔ, na wo nsa nifa beso me mu.
Så skulle dock din hand der föra mig, och din högra hand hålla mig.
11 Na meka se, “Ampa ara sum mmɛkata me so na hann nnan adesae ntwa me ho nhyia a,”
Om jag sade: Mörker må betäcka mig, så måste natten ock vara ljus omkring mig.
12 sum mpo nyɛ sum mma wo; na anadwo bɛhyerɛn sɛ awia; sum ne hann yɛ wo pɛ.
Ty ock mörkret är icke mörkt när dig, och natten lyser såsom dagen; mörkret är såsom ljuset.
13 Na wo na wobɔɔ me honhom wonwen me wɔ me na awotwaa mu.
Du hafver mina njurar i dine magt; du vast öfver mig i moderlifvet.
14 Mekamfo wo, efisɛ woyɛɛ me anwonwakwan so a ɛyɛ hu; wo nnwuma yɛ nwonwa. Minim ɛno yiye pa ara.
Jag tackar dig derföre, att jag underliga gjord är. Underlig äro din verk, och det besinnar min själ väl.
15 Wɔamfa me bɔbea anhintaw wo bere a wɔyɛɛ me kokoa mu no; bere a wɔnwenee me wɔ asase bun mu no,
Mine ben voro dig intet fördolde, då jag uti det hemliga gjord var; då jag skapad vardt nedre i jordene.
16 wʼani huu me, bere a meyɛ mogyatɔw no. Nna dodow a woatwa ama me no, wɔakyerɛw ne nyinaa wɔ wo nhoma mu ansa na mu baako reba mu.
Din ögon sågo mig, då jag ännu oberedd var; och alla dagar voro uti dine bok skrefne, de ännu varda skulle, och ingen af dem kommen var.
17 Onyankopɔn, wo nsusuwii som bo ma me! woka ne nyinaa bɔ mu a, ɛtrɛw dodo!
Men huru kostelige äro för mig, Gud, dina tankar! O! huru stort är deras tal!
18 Sɛ mise mɛkan a, ne dodow bɛboro mpoano nwea, sɛ minyan a, me ne wo wɔ hɔ ara.
Skulle jag räkna dem, så vorde de flere än sanden. När jag uppvaknar, är jag ändå när dig.
19 Sɛ anka, Onyankopɔn, wubekunkum amumɔyɛfo ɛ! Mumfi me so, mo a moyɛ mogyapɛfo!
Ack! Gud, att du dråpe de ogudaktiga, och de blodgirige ifrå mig vika måste.
20 Wɔde adwemmɔne ka wo ho asɛm; wʼatamfo mmmɔ wo din pa.
Ty de tala om dig försmädeliga, och dine ovänner upphäfva sig utan sak.
21 Awurade, metan wɔn a wɔtan wo, na mikyi wɔn a wɔsɔre tia wo no ana?
Jag hatar ju, Herre, de som dig hata, och mig förtryter om dem, att de sig emot dig sätta.
22 Minni hwee sɛ ɔtan a mewɔ ma wɔn; mefa wɔn sɛ mʼatamfo.
Jag hatar dem med rätt allvar; derföre äro de mig hätske.
23 Hwehwɛ me mu, Onyankopɔn, na hu me koma; sɔ me hwɛ, na hu mʼadwene.
Utransaka mig, Gud, och få veta mitt hjerta. Bepröfva mig, och förnim, huru jag menar det;
24 Hwɛ sɛ bɔne bi wɔ me mu a, na di mʼanim fa daa nkwa kwan so.
Och se till, om jag på enom ondom väg är, och led mig på den eviga vägen.
