Mmebusɛm 7
1 Me ba, fa me nsɛm sie na kora mʼahyɛde wɔ wo mu.
Min son, behåll min ord, och göm min bud när dig.
2 Di mʼahyɛde so na wubenya nkwa; bɔ me nkyerɛkyerɛ ho ban sɛ nea wodɔ no.
Behåll min bud, så får du lefva, och min lag såsom din ögnasten.
3 Kyekyere bɔ wo nsateaa ho; kyerɛw no yiye gu wo koma pon so.
Bind dem på din finger, skrif dem pådins hjertas taflo.
4 Ka kyerɛ nyansa se, “Woyɛ me nuabea,” na frɛ ntease wo busuani;
Säg till vishetena: Du äst min syster, och kalla klokhetena dina fränko;
5 Wɔbɛtwe wo afi ɔbeawaresɛefo ho, afi ɔbeawarefo huhuni nsɛmmɔdɛ ho.
Att du bevarad varder för en främmande qvinno, för ens annars, som slät ord gifver.
6 Me fi mfɛnsere ano, mede mʼani faa mfɛnsere mu.
Ty i fenstret på mitt hus såg jag ut genom gallret;
7 Mihuu wɔ ntetekwaafo mu, mehyɛɛ mmerante no mu baako nsow, ɔbabun a onni adwene.
Och såg ibland de fåkunniga, och vardt varse ibland barn en galen yngling.
8 Na ɔnam borɔn a ɛbɛn ɔbea no fi so a nʼani kyerɛ ɔbea no fi
Den gick på gatone utmed ett hörn, och trädde in uppå vägen åt hennes hus;
9 bere a onwini redwo, na anim rebiribiri no.
I skymningene, om aftonen af dagenom, då det natt vardt, och mörkt var;
10 Afei ɔbea bi fi behyiaa no a wasiesie ne ho sɛ oguamanfo a nnaadaa wɔ ne koma mu.
Och si, der mötte honom en qvinna, i skökoklädnad, listig;
11 (Ɔyɛ hyirenn na hwee mfa ne ho, ɔntena fie koraa;
Vildsinnad och ostyrig, så att hennes fötter icke kunde blifva i sitt hus;
12 nnɛ wohu no mmɔnten so, ɔkyena na ɔte aguabɔbea, ɔtetɛw wɔ mmantwea mmantwea.)
Nu är hon ute, nu på gatone, och vaktar vid all hörn.
13 Osoo ne mu few nʼano, wamfɛre, na ɔkae se,
Hon tog honom fatt, och kysste honom utan skam, och sade till honom:
14 “Mewɔ asomdwoe afɔrebɔde wɔ fie; nnɛ madi me bɔhyɛ so.
Jag hafver i dag betalat tackoffer för mig, och mitt löfte.
15 Enti mebae sɛ merebehyia wo; mehwehwɛɛ wo na mahu wo!
Derföre är jag utgången till att möta dig, till att söka ditt ansigte bittida, och hafver funnit dig.
16 Mato me mpa, mede nwera a wɔahyɛ no aduru a efi Misraim.
Jag hafver skönliga tillpyntat min säng, med brokot täcken utur Egypten;
17 Mede nnuhuam apete me mpa so: kurobow, pɛprɛ ne dupapo.
Jag hafver bestänkt min sängekammar med myrrham, aloes och kanel.
18 Bra, ma yɛmfa ɔdɔ mmɔ ɔdɔ mu nkosi anɔpa;
Kom, låt oss bola allt intill morgonen, och låt oss älskog sköta.
19 Me kunu nni fie; watu kwan na ɔbɛkyɛ.
Ty mannen är icke hemma; han är bortfaren långväga.
20 Ɔde sika a ɛdɔɔso hyɛɛ ne sika kotoku ma na ɔremma kosi ɔsram no kurokumatwa bere mu.”
Han hafver tagit penningasäcken med sig; han skall först hemkomma till högtidsdagen.
21 Ɔde tɛkrɛmakyene bɔɔ no adafa; ɔde nnaadaa nyaa no ne no dae.
Hon talade för honom med mång ord, och fick honom in med sin släta mun.
22 Odii nʼakyi prɛko pɛ te sɛ nantwi a ɔrekɔ akumii, anaa ɔwansan a ɔde ne ti rekɔhyɛ hankare fi mu
Han går straxt in med henne, såsom en oxe till att slagtas ledd varder, och såsom till en fjetter, der man de dårar med näpser;
23 kosi sɛ bɛmma bɛwɔ ne brɛbo mu, te sɛ anomaa a ɔrekɔtɔ anomaa afiri mu na onnim sɛ ɔbɛhwere ne nkwa.
Tilldess hon med enom pil skjuter honom igenom lefrena, och såsom en fogel skyndar sig till snarona, och vet icke att det gäller honom om lifvet.
24 Na afei, me mma, muntie me; monyɛ aso mma nea meka.
Så hörer mig nu, min barn, och märker uppå mins muns tal.
25 Mommma mo koma mpatiri nkɔ no so na momman mmfa nʼakwan so.
Låt ditt hjerta icke vika in uppå hennes väg, och låt icke förföra dig in uppå hennes stigar.
26 Bebree na wɔnam no so ahwehwe ase; wɔn a wakum wɔn dɔɔso pa ara.
Ty hon hafver många sargat och fällt, och allehanda mägtige äro dräpne af henne.
