Kwadwom 5
1 Awurade, kae nea aba yɛn so; hwɛ, na hu yɛn animguase.
Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
2 Wɔadan yɛn agyapade ama ahɔho, wɔde yɛn afi ama ananafo.
Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
3 Yɛayɛ nyisaa na yenni agyanom, yɛn nanom yɛ akunafo.
Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
4 Ɛsɛ sɛ yɛtɔ nsu a yɛnom; yebenya nnyina a, gye sɛ yɛtɔ.
Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
5 Wɔn a wɔtaa yɛn no abɛn yɛn pɛɛ; Yɛabrɛ na yennya ahomegye.
Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
6 Yɛde yɛn ho maa Misraim ne Asiria sɛnea yebenya aduan a ɛbɛso yɛn.
Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
7 Yɛn agyanom yɛɛ bɔne, na wonni hɔ bio, na yɛn na wɔn asotwe abɛda yɛn so.
Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
8 Nkoa di yɛn so, na obiara nni hɔ a obegye yɛn afi wɔn nsam.
Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
9 Yɛde yɛn nkwa bɔ afɔre de pɛ yɛn anoduan, afoa a ɛwɔ sare so no nti.
Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
10 Yɛn honam adɔ sɛ fononoo. Ɔkɔm ama atiridii abɔ yɛn.
Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
11 Wɔato mmea mmonnaa wɔ Sion, ne mmabun a wɔwɔ Yuda nkurow so.
De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
12 Wɔkyekyere mmapɔmma nsa na wɔasɛn wɔn; wɔmmfa nidi mma mpanyimfo.
Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
13 Mmerante yɛ adwumaden wɔ awiyammo so; na mmerantewa nan toto wɔ nnyina duruduru ase.
Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
14 Mpanyimfo ntena kuropɔn apon ano bio; mmerante agyae wɔn nnwonto.
De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
15 Ahosɛpɛw afi yɛn koma mu; yɛn asaw adan agyaadwotwa.
Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
16 Ahenkyɛw afi yɛn ti so. Yɛn ara, yennue sɛ yɛayɛ bɔne!
Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
17 Eyi nti yɛn koma atɔ beraw, eyinom nti yɛn ani so ayɛ kusuu
Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
18 wɔ Sion bepɔw a ada mpan na sakraman nenam so no nti.
För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
19 Wo, Awurade, di hene afebɔɔ; wʼahengua fi awo ntoatoaso kosi awo ntoatoaso.
Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
20 Adɛn nti na wo werɛ fi yɛn daa yi? Adɛn nti na wagyaw yɛn, mmere tenten mu yi?
Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
21 Ka yɛn bata wo ho bio, Awurade, na yɛatumi asan aba wo nkyɛn; yɛ yɛn nna foforo sɛ tete no
Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
22 gye sɛ woapo yɛn koraa anaasɛ wo bo afuw yɛn mmoroso.
Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
