Hiob 6
1 Na Hiob buae se,
Då tog Job till orda och sade:
2 “Sɛ wobetumi akari mʼawerɛhowdi na me haw nso wɔde agu nsania so a,
Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
3 anka emu bɛyɛ duru asen nwea a ɛwɔ po mu nyinaa, enti ɛnyɛ nwonwa sɛ me nsɛm ayɛ hagyahagya.
Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
4 Otumfo agyan no wɔ me mu, me honhom nom ano bɔre no; wɔahyehyɛ Onyankopɔn ahunahuna nyinaa atia me.
Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
5 Wuram afurum su wɔ bere a wanya sare ana, na nantwi nso su wɔ bere a wanya nʼaduan ana?
Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6 So wodi aduan a nkyene nni mu? Na ɔdɛ bi wɔ nkesua mu fufu mu ana?
Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
7 Mempɛ sɛ mede me nsa ka; aduan a ɛte saa no bɔ me yare.
Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
8 “Ao sɛ me nsa bɛka mʼabisade, sɛ Onyankopɔn bɛyɛ nea mʼani da so no ama me,
Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9 sɛ Onyankopɔn bɛpɛ sɛ ɔdwerɛw me sɛ ɔbɛtwe ne nsa na wakum me,
O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10 ɛne anka mɛkɔ so anya saa awerɛkyekye yi, a ɛyɛ anigye a mewɔ wɔ ɔyaw a entwa da yi mu, ne Ɔkronkronni no nsɛm a mimmuu so yi.
Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
11 “Ahoɔden bɛn na mewɔ a enti ɛsɛ sɛ minya anidaso? Daakye nneɛma pa bɛn nti na ɛsɛ sɛ minya ntoboase?
Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12 Mewɔ ahoɔden sɛ ɔbo ana? Me honam yɛ kɔbere mfrafrae ana?
Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
13 So mewɔ tumi bi a mede bɛboa me ho saa bere yi a nkonimdi apare me yi ana?
Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
14 “Obiara a ɔbɔ nʼadamfo ayamye sɛn no gyaw Otumfo no ho suro.
Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15 Nanso ahotoso nni me nuanom mu sɛ nsuwansuwa a eyiri na ɛyow, sɛ nsuwansuwa a eyiri
Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16 bere a sukyerɛmma renan na mparuwbo nso redan nsu,
som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
17 nanso owiabere mu no ɛsen bio na ɔhyew nti nsu no tu yera.
men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
18 Akwantufo man fi wɔn akwan so; wɔforo kɔ nsase a awuwu so ma wowuwu.
Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19 Tema akwantufo hwehwɛ nsu, Seba aguadifo akwantufo de anidaso hwehwɛ nsu.
Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20 Wɔn ho yeraw wɔn, efisɛ na wɔwɔ awerehyɛmu; woduu hɔ, na wɔn anidaso yɛ ɔkwa.
men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
21 Afei, wo nso woakyerɛ sɛ wo so nni mfaso; wuhu biribi a ɛyɛ hu na wusuro.
Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22 So maka pɛn se, ‘Me nti momma biribi, sɛ mumfi mo ahode mu ntua me ti so sika,
Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
23 sɛ munnye me mfi mʼatamfo nsam, ne atirimɔdenfo nkyehama mu ana?’
att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
24 “Monkyerɛkyerɛ me, na mɛyɛ komm; monkyerɛ me mfomso a mayɛ.
Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25 Nokwareka yɛ yaw, na mo adwenkyerɛ no kosi dɛn?
Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
26 So mokyerɛ sɛ mubesiesie sɛ nea meka no, na moafa mʼahometew nsɛm sɛ mframa ana?
Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27 Mpo mobɛbɔ ayisaa so ntonto, na mode mo adamfo adi nsesagua.
Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
28 “Afei momfa ahummɔbɔ nhwɛ me. Metumi adi atoro wɔ mo anim ana?
Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29 Montɔ mo bo ase, mummu ntɛnkyew; monsan nnwen ho, efisɛ eyi fa me pɛpɛyɛ ho.
Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30 Amumɔyɛsɛm wɔ mʼano ana? Minnim papa ne bɔne ntam nsonoe ana?
Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
