Hiob 4
1 Na Temanni Elifas buaa Hiob se,
Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 “Sɛ obi pɛ sɛ ɔne wo kasa a, worennya ntoboase ana? Hena na wobetumi aka nʼano ato mu?
Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3 Dwene sɛnea wakyerɛkyerɛ nnipa bebree, sɛnea woahyɛ nsa a emu ayɛ mmerɛw no den.
Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
4 Wo nsɛm ahyɛ wɔn a wɔahintiw no den; woahyɛ nkotodwe a ayɛ mmerɛw mu den.
dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
5 Na afei a ɔhaw aba no, wʼaba mu abu; adwira wo, na wo werɛ ahow.
Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6 So ɛnsɛ sɛ wo nyamesuro yɛ wʼahotoso na wʼakwan a ɛho nni asɛm no yɛ wʼanidaso ana?
Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7 “Dwene ho: Wɔasɛe obi a ne ho nni asɛm pɛn ana? Ɛhefa na wɔsɛee obi a ɔyɛ pɛ?
Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
8 Sɛnea mahu no, wɔn a wofuntum bɔne ne wɔn a wodua ɔhaw no twa so aba.
Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
9 Onyankopɔn home ano, wɔsɛe; nʼabufuw turuw a wɔyera.
för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
10 Gyata betumi abobɔ mu na wɔaworo so, nanso wɔabubu gyata akɛse no se.
Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
11 Gyata annya hanam a owu, na gyatabere mma no bɔ hwete.
Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
12 “Wɔbɛkaa kokoamsɛm bi kyerɛɛ me na mʼaso tee no sɛ asomsɛm.
Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
13 Wɔ anadwo daeso basabasa mu, bere a nnipa adeda nnahɔɔ no,
När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
14 ehu ne nketenkete kyeree me ɛmaa me nnompe nyinaa wosowee.
då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
15 Honhom bi twaa mʼani so, na me ho nwi sɔre gyinae.
En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
16 Egyinae, nanso, manhu nʼabɔsu. Biribi begyinaa mʼanim, na metee nne bɔkɔɔ bi a ɛrebisa se,
Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
17 ‘Onipa desani betumi ateɛ asen Onyankopɔn? Na mpo ɔhoɔdenfo betumi ayɛ kronkron asen ne Yɛfo ana?
»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
18 Sɛ Onyankopɔn ntumi mfa ne ho nto nʼankasa asomfo so, sɛ ɔka nʼabɔfo mfomso kyerɛ wɔn a,
Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19 na nkantom wɔn a wɔtete dɔte afi mu, wɔn a wɔn fapem sisi mfutuma mu na wɔdwerɛw wɔn ntɛm so sen abubummaba!
huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
20 Efi anɔpahema kosi anwummere wobubu wɔn mu nketenkete; na wɔyera korakora a obiara nhu wɔn bio.
när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
21 So wommiamia wɔn ntamadan ahama mu, a ɛno nti wowuwu a wonni nyansa ana?’
Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
