Hiob 4
1 Na Temanni Elifas buaa Hiob se,
Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
2 “Sɛ obi pɛ sɛ ɔne wo kasa a, worennya ntoboase ana? Hena na wobetumi aka nʼano ato mu?
Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
3 Dwene sɛnea wakyerɛkyerɛ nnipa bebree, sɛnea woahyɛ nsa a emu ayɛ mmerɛw no den.
Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
4 Wo nsɛm ahyɛ wɔn a wɔahintiw no den; woahyɛ nkotodwe a ayɛ mmerɛw mu den.
Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
5 Na afei a ɔhaw aba no, wʼaba mu abu; adwira wo, na wo werɛ ahow.
Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
6 So ɛnsɛ sɛ wo nyamesuro yɛ wʼahotoso na wʼakwan a ɛho nni asɛm no yɛ wʼanidaso ana?
Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
7 “Dwene ho: Wɔasɛe obi a ne ho nni asɛm pɛn ana? Ɛhefa na wɔsɛee obi a ɔyɛ pɛ?
Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
8 Sɛnea mahu no, wɔn a wofuntum bɔne ne wɔn a wodua ɔhaw no twa so aba.
Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
9 Onyankopɔn home ano, wɔsɛe; nʼabufuw turuw a wɔyera.
Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
10 Gyata betumi abobɔ mu na wɔaworo so, nanso wɔabubu gyata akɛse no se.
Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
11 Gyata annya hanam a owu, na gyatabere mma no bɔ hwete.
Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
12 “Wɔbɛkaa kokoamsɛm bi kyerɛɛ me na mʼaso tee no sɛ asomsɛm.
Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
13 Wɔ anadwo daeso basabasa mu, bere a nnipa adeda nnahɔɔ no,
Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
14 ehu ne nketenkete kyeree me ɛmaa me nnompe nyinaa wosowee.
Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
15 Honhom bi twaa mʼani so, na me ho nwi sɔre gyinae.
Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
16 Egyinae, nanso, manhu nʼabɔsu. Biribi begyinaa mʼanim, na metee nne bɔkɔɔ bi a ɛrebisa se,
Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
17 ‘Onipa desani betumi ateɛ asen Onyankopɔn? Na mpo ɔhoɔdenfo betumi ayɛ kronkron asen ne Yɛfo ana?
Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
18 Sɛ Onyankopɔn ntumi mfa ne ho nto nʼankasa asomfo so, sɛ ɔka nʼabɔfo mfomso kyerɛ wɔn a,
Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
19 na nkantom wɔn a wɔtete dɔte afi mu, wɔn a wɔn fapem sisi mfutuma mu na wɔdwerɛw wɔn ntɛm so sen abubummaba!
Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
20 Efi anɔpahema kosi anwummere wobubu wɔn mu nketenkete; na wɔyera korakora a obiara nhu wɔn bio.
Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
21 So wommiamia wɔn ntamadan ahama mu, a ɛno nti wowuwu a wonni nyansa ana?’
Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
