Hiob 37
1 “Eyi ma me koma bɔ kitirikitiri na ehuruw fi nʼatenae.
Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.
2 Tie! Tie ne nne mmubomu, ne huuyɛ a efi nʼanom reba no.
Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.
3 Ogyaa nʼanyinam mu wɔ ɔsoro ase nyinaa na ɔma ekodu asase ano.
Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
4 Ɛno akyi na ne mmubomu no ba; ɔde nne kɛse bobɔ mu. Sɛ ɔkasa a, biribiara nsianka no.
Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.
5 Onyankopɔn nne bobɔ mu ma no yɛ nwonwa; ɔyɛ nneɛma akɛse a ɛboro yɛn adwene so.
Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
6 Ɔka kyerɛ sukyerɛmma se, ‘Tɔ gu asase so,’ ne osu nso se, ‘Yɛ osutɔ kɛse.’
Se, åt snön giver han bud: "Fall ned till jorden", så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
7 Sɛnea nnipa a wabɔ wɔn nyinaa behu nʼadwuma nti, ɔma nnipa nyinaa gyae wɔn adwumayɛ.
Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.
8 Wuram mmoa kɔtetɛw; wɔkɔhyehyɛ wɔn abon mu.
Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.
9 Ahum tu fi ne pia mu, na awɔw nso fi mframa a ɛrebɔ mu.
Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
10 Onyankopɔn home de sukyerɛmma ba, na nsu tamaa no kyen.
med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.
11 Ɔde fuonwini hyɛ omununkum ma; na otwa nʼanyinam fa mu.
Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
12 Ɔhyɛ ma wokyinkyin fa asase so nyinaa hyia yɛ nea ɔhyɛ sɛ wɔnyɛ biara.
De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
13 Ɔde omununkum ba bɛtwe nnipa aso, anaasɛ ɔma ɛtɔ gu asase so de kyerɛ nʼadɔe.
Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.
14 “Tie eyi, Hiob; gyae na dwene Onyankopɔn anwonwade ho.
Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.
15 Wunim sɛnea Onyankopɔn si fa di omununkum so, na ɔma nʼanyinam twa?
Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
16 Wunim sɛnea omununkum si fa sensɛn wim, nea ɔwɔ nimdeɛ a so nni no anwonwade no?
Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?
17 Mo a mufi fifiri wɔ mo ntade mu bere a anafo mframa ma asase no yɛ dinn no,
Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?
18 wubetumi aboa no ama watrɛw wim, a ɛyɛ den sɛ kɔbere mfrafrae ahwehwɛ?
Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?
19 “Kyerɛ yɛn nea ɛsɛ sɛ yɛka kyerɛ no; yɛrentumi nka yɛn asɛm, efisɛ yennim.
Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
20 Ɛsɛ sɛ wɔka nea mepɛ sɛ meka kyerɛ no ana? Onipa bi wɔ hɔ a ɔbɛpɛ sɛ wɔbɛmene no ana?
Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?
21 Obiara rentumi nhwɛ owia, sɛnea ɛhyerɛn wɔ wim bere a mframa abɔ ama wim atew.
Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.
22 Ofi atifi fam ba wɔ anuonyam sononko mu; Onyankopɔn ba wɔ ahenni nwonwaso mu.
I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
23 Otumfo no korɔn wɔ yɛn so na wɔpagyaw no wɔ tumi mu; nʼatɛntrenee ne treneeyɛ kɛse akyi no mpo, ɔnyɛ nhyɛso.
den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
24 Ɛno nti nnipa de nidi ma no, efisɛ onnwen koma mu anyansafo nyinaa ho ana?”
Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.
