Hiob 37
1 “Eyi ma me koma bɔ kitirikitiri na ehuruw fi nʼatenae.
Deraf förskräcker sig mitt hjerta, och bäfvar.
2 Tie! Tie ne nne mmubomu, ne huuyɛ a efi nʼanom reba no.
Hörer hans rösts skall, och det ljud som utaf hans mun går.
3 Ogyaa nʼanyinam mu wɔ ɔsoro ase nyinaa na ɔma ekodu asase ano.
Han ser under alla himlar, och hans ljus skin uppå jordenes ändar.
4 Ɛno akyi na ne mmubomu no ba; ɔde nne kɛse bobɔ mu. Sɛ ɔkasa a, biribiara nsianka no.
Efter honom bullrar dundret, han dundrar med ett stort skall; och när hans dundrande hördt varder, kan man intet förhålla det.
5 Onyankopɔn nne bobɔ mu ma no yɛ nwonwa; ɔyɛ nneɛma akɛse a ɛboro yɛn adwene so.
Gud dundrar med sitt dunder grufveliga, och gör stor ting, och varder dock intet känd.
6 Ɔka kyerɛ sukyerɛmma se, ‘Tɔ gu asase so,’ ne osu nso se, ‘Yɛ osutɔ kɛse.’
Han talar till snön, så är han straxt här på jordene, och till regnskuren, så är regnskuren der med magt.
7 Sɛnea nnipa a wabɔ wɔn nyinaa behu nʼadwuma nti, ɔma nnipa nyinaa gyae wɔn adwumayɛ.
Man förgömmer sig ibland alla menniskor, att folket skall känna hans verk.
8 Wuram mmoa kɔtetɛw; wɔkɔhyehyɛ wɔn abon mu.
Vilddjuret kryper uti skjul, och blifver i sitt rum.
9 Ahum tu fi ne pia mu, na awɔw nso fi mframa a ɛrebɔ mu.
Sunnanefter kommer väder, och nordanefter köld.
10 Onyankopɔn home de sukyerɛmma ba, na nsu tamaa no kyen.
Af Guds anda kommer frost, och stort vatten, då han utgjuter.
11 Ɔde fuonwini hyɛ omununkum ma; na otwa nʼanyinam fa mu.
De tjocke skyar skilja sig, att klart skall varda, och igenom molnet utbrister hans ljus.
12 Ɔhyɛ ma wokyinkyin fa asase so nyinaa hyia yɛ nea ɔhyɛ sɛ wɔnyɛ biara.
Han vänder skyarna hvart han vill, att de skola göra allt det han bjuder dem på jordenes krets;
13 Ɔde omununkum ba bɛtwe nnipa aso, anaasɛ ɔma ɛtɔ gu asase so de kyerɛ nʼadɔe.
Ehvad det är öfver en slägt, eller öfver ett land, då man finner honom barmhertigan.
14 “Tie eyi, Hiob; gyae na dwene Onyankopɔn anwonwade ho.
Akta deruppå, Job; statt och förnim Guds under.
15 Wunim sɛnea Onyankopɔn si fa di omununkum so, na ɔma nʼanyinam twa?
Vetst du, när Gud låter detta komma öfver dem; och när han låter sina skyars ljus utgå?
16 Wunim sɛnea omununkum si fa sensɛn wim, nea ɔwɔ nimdeɛ a so nni no anwonwade no?
Vetst du, huru skyarna utsprida sig; hvilka under de fullkomlige veta;
17 Mo a mufi fifiri wɔ mo ntade mu bere a anafo mframa ma asase no yɛ dinn no,
Att din kläder varm äro, då landet är stilla af sunnanväder?
18 wubetumi aboa no ama watrɛw wim, a ɛyɛ den sɛ kɔbere mfrafrae ahwehwɛ?
Ja, du utbreder icke skyarna med honom, hvilke starke äro, och anseende såsom en grund.
19 “Kyerɛ yɛn nea ɛsɛ sɛ yɛka kyerɛ no; yɛrentumi nka yɛn asɛm, efisɛ yennim.
Låt oss höra hvad vi skole säga honom; förty vi räcke icke intill honom för mörker.
20 Ɛsɛ sɛ wɔka nea mepɛ sɛ meka kyerɛ no ana? Onipa bi wɔ hɔ a ɔbɛpɛ sɛ wɔbɛmene no ana?
Ho skall förtälja honom hvad jag talar? Om någor talar, han varder uppsluken.
21 Obiara rentumi nhwɛ owia, sɛnea ɛhyerɛn wɔ wim bere a mframa abɔ ama wim atew.
Nu ser man icke ljuset, som inom skyn lyser; men när vädret blås, göres det klart.
22 Ofi atifi fam ba wɔ anuonyam sononko mu; Onyankopɔn ba wɔ ahenni nwonwaso mu.
Ifrå nordan kommer guld, den förskräckelige Gudi till lof;
23 Otumfo no korɔn wɔ yɛn so na wɔpagyaw no wɔ tumi mu; nʼatɛntrenee ne treneeyɛ kɛse akyi no mpo, ɔnyɛ nhyɛso.
Men den Allsmägtiga kunna de intet finna, den så stor är i magtene; ty han måste ingen räkenskap göra af sinom rätt och rättfärdigom sakom.
24 Ɛno nti nnipa de nidi ma no, efisɛ onnwen koma mu anyansafo nyinaa ho ana?”
Derföre måste menniskorna frukta honom, och han fruktar inga visa.
