Hiob 32
1 Enti saa mmarima baasa yi ammua Hiob bio, efisɛ na ɔteɛ wɔ ɔno ara ani so.
Då vände de tre män åter att svara Job; efter han höll sig rättfärdigan.
2 Na Busini Barakel babarima Elihu a ofi Ram abusua mu no bo fuw Hiob yiye sɛ obu ne ho bem na ommu Onyankopɔn mmom bem.
Men Elihu, Baracheels son, af Bus af Kams slägte, vardt vreder uppå Job, att han höll sina själ rättfärdigare än Gud.
3 Ne bo fuw nnamfonom baasa no sɛ wɔantumi anya nnyinaso bi ammɔ Hiob nsɛm no angu, nanso wobuu no fɔ.
Ock vardt han vred uppå de tre hans vänner, att de intet svar funno, och dock fördömde Job.
4 Elihu twɛn sɛ afoforo no bɛkasa akyerɛ Hiob, efisɛ na wɔanyinyin sen no.
Ty Elihu hade bidt, så länge de hade talat med Job, efter de voro äldre än han.
5 Na ohuu sɛ nnipa baasa no nni asɛm biara ka bio no, nʼabufuw no sɔree.
Derföre, då, han såg, att intet svar var i de tre mäns mun, vardt han vred.
6 Enti Busini Barakel babarima Elihu kae se, “Meyɛ abofra, na moyɛ mpanyimfo; ɛno nti na misuroo sɛ mɛka nea minim akyerɛ mo.
Och så svarade Elihu, Baracheels son, af Bus, och sade: Jag är ung, och I ären gamle, derföre hafver jag skytt, och fruktat bevisa min konst på eder.
7 Medwenee sɛ, ‘Ɛsɛ sɛ mpanyimfo kasa; ɛsɛ sɛ wɔn a wɔn ani afi kyerɛ nyansa.’
Jag tänkte: Låt åren tala, och åldren bevisa vishet.
8 Nanso honhom a ɛte onipa mu, Otumfo no home no na ɛma ntease.
Men anden är i menniskone, och dens Allsmägtigas Ande gör henne förståndiga.
9 Ɛnyɛ mpanyimfo nko na wɔyɛ anyansafo, ɛnyɛ wɔn a wɔn ani afi nko na wɔte nea eye ase.
Mästarena äro icke de visaste, och de gamle förstå icke hvad rätt är.
10 “Enti mise: Muntie me; me nso mɛka mʼadwene.
Derföre vill jag ock tala; hör härtill, jag vill ock bevisa mina konst.
11 Metwɛn wɔ bere a na morekasa, mitiee mo adwenkyerɛ; bere a na munhu nea monka no,
Si, jag hafver bidt, medan I talat hafven; jag hafver gifvit akt på edart förstånd, tilldess I hafven gjort en ända på edart tal.
12 meyɛɛ aso maa mo pa ara, nanso mo mu biara antumi ankyerɛ sɛ Hiob ayɛ mfomso; mo mu biara anyi ne nsɛm no ano.
Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan.
13 Monnka se, ‘Yɛahu nyansa; momma Onyankopɔn mmɔ nʼasɛm no ngu, na ɛnyɛ onipa.’
I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar.
14 Nanso Hiob nkasa ntia me, na merennyina mo adwenkyerɛ so mmua no.
Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen.
15 “Wɔn ho adwiriw wɔn, wonni hwee ka bio; wɔn nsɛm asa.
Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala.
16 So ɛsɛ sɛ metwɛn wɔ bere a wɔayɛ komm yi, saa bere yi a wogyinagyina ha yi a wonni mmuae biara no?
Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer;
17 Me nso mɛka bi me nso mɛka mʼadwene.
Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst;
18 Efisɛ nsɛm ahyɛ mʼanom ma, na honhom a ɛte me mu no hyɛ me sɛ menka;
Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk.
19 Me mu no, mete sɛ nsa a ɛhyɛ toa mu te sɛ nsa kotoku foforo a ɛrebɛpae.
Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår.
20 Ɛsɛ sɛ mekasa na me ho tɔ me; ɛsɛ sɛ mibue mʼano na mema mmuae.
Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara.
21 Merenyɛ nhwɛanim na merennɛfɛdɛfɛ obiara;
Jag vill på ingens person se, och ingo mennisko till vilja tala;
22 na sɛ makwadaw adɛfɛdɛfɛ mu a, anka me Yɛfo beyi me afi hɔ ntɛm so.
Förty jag vet icke, om jag så gjorde, om min skapare innan en kort tid mig borttagandes vorde.
