Hiob 29
1 Hiob toaa so se,
Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
2 “Mʼani agyina asram a atwa mu no, nna a Onyankopɔn hwɛɛ me so no,
Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
3 bere a ne kanea hyerɛn mʼatifi na mede ne kanea nantewee sum mu no!
Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
4 Ao, nna a misii so no, bere a Onyankopɔn adamfofa a emu yɛ den hyiraa me fi,
Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
5 bere a na Otumfo no da so ka me ho na me mma atwa me ho ahyia no,
Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
6 bere a na nufusu mu srade afɔw mʼakwan na abotan hwiee ngo sɛ nsu maa me no.
Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
7 “Bere a na mekɔ kuropɔn pon ano mekɔtena mʼagua so wɔ ɔmanfo aguabɔbea,
Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
8 mmerante hu me a, wogyina nkyɛn na mpanyimfo sɔre gyina hɔ;
Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
9 atitiriw gyae kasa na wɔde wɔn nsa kata wɔn ano;
Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
10 mmapɔmma tɛm dinn, na wɔn tɛkrɛma ka wɔn dudom.
Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
11 Wɔn a wɔte me nka nyinaa ka me ho asɛmpa, na wɔn a wohu me nyinaa kamfo me,
Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
12 efisɛ meboaa ahiafo a wosu pɛɛ mmoa, ne ayisaa a wonni aboafo.
Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
13 Onipa a na ɔrewu no hyiraa me; na memaa akunafo ani gyee wɔn koma mu.
Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
14 Mede trenee furaa sɛ mʼadurade; atɛntrenee yɛɛ me nkataso ne mʼabotiri.
Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
15 Meyɛɛ aniwa maa anifuraefo, ne anan maa mmubuafo.
Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
16 Meyɛɛ ahiafo agya; na mekaa ahɔho asɛm maa wɔn.
Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
17 Mibubuu amumɔyɛfo se na mihwim wɔn a wodi wɔn nya no fii wɔn anom.
Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
18 “Medwenee sɛ, ‘Mewu wɔ mʼankasa me fi mu, na me nna dɔɔso sɛ nwea.
Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
19 Me ntin beduu nsu ano, na obosu agugu me mman so anadwo mu nyinaa.
Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
20 Mʼanuonyam rempa da, na agyan ayɛ foforo wɔ me nsam daa.’
Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
21 “Nnipa hwehwɛɛ sɛ wotie me, wɔyɛɛ dinn, twɛn mʼafotu.
De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
22 Sɛ mekasa wie a wɔnnkasa bio, efisɛ me nsɛm tɔɔ wɔn asom yiye.
Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
23 Wɔtwɛn me sɛnea wɔtwɛn osu a ɛpete, na wɔmenee me nsɛm sɛ osutɔ bere nsu.
De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
24 Sɛ meserew mekyerɛ wɔn a, wɔntaa nnye nni; mʼanimtew som bo ma wɔn.
Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
25 Mebɔɔ kwan maa wɔn na metenaa ase sɛ wɔn hene; metenaa ase sɛ ɔhene a ɔwɔ nʼasraafo mu; meyɛɛ sɛ obi a ɔkyekye agyaadwotwafo werɛ.
När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
