Hiob 23
1 Na Hiob buae se,
Därefter tog Job till orda och sade:
2 “Nnɛ mpo, mʼanwiinwii mu da so yɛ den; ne nsa ayɛ den, mʼapinisi nyinaa akyi.
Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.
3 Sɛ minim baabi a mehu no; anaasɛ metumi akɔ ne tenabea a
Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!
4 anka mɛka mʼasɛm wɔ nʼanim na magye akyinnye bebree.
Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.
5 Anka mɛte mmuae a ɔde bɛma me, na madwen nea ɔbɛka ho.
Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.
6 Ɔbɛsɔre atia me dennen ana? Dabi, ɔremmɔ me kwaadu.
Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.
7 Ɛhɔ de, nnipa trenee betumi aka nʼasɛm wɔ nʼanim, na wobegye me afi me temmufo nsam afebɔɔ.
Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.
8 “Nanso sɛ mekɔ apuei fam a onni hɔ; sɛ mekɔ atɔe fam nso a minhu no.
Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;
9 Sɛ ɔreyɛ adwuma wɔ atifi fam a minhu no; sɛ ɔdan ne ho kɔ anafo fam a, mʼani nhye ne ho.
har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.
10 Nanso onim ɔkwan a menam so; na sɛ ɔsɔ me hwɛ a mepue sɛ sikakɔkɔɔ.
Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.
11 Madi nʼanammɔn akyi pɛɛ; na manantew nʼakwan so a mamman.
Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.
12 Mentwee me ho mfii mmara nsɛm a efi nʼanom no ho, mama asɛm a efi nʼanom ho ahia me asen me daa aduan.
Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.
13 “Nanso obiara nni hɔ ka ne ho, na hena na obetumi atia no? Ɔyɛ biribiara a ɔpɛ.
Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.
14 Ɔde ne mmaransɛm di dwuma tia me; ɔda so kora nhyehyɛe a ɛte sɛɛ bebree.
Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.
15 Ɛno nti na mebɔ hu wɔ nʼanim; na sɛ midwen eyinom nyinaa ho a, misuro no.
Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.
16 Onyankopɔn ama me koma abotow; Otumfo ama mabɔ huboa.
Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,
17 Nanso sum no mma menka mʼano nto mu, sum kabii a ɛkata mʼanim no.
ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.
