Hiob 16

1 Afei Hiob buae se,

Därefter tog Job till orda och sade:

2 “Mate nsɛm bebree a ɛte sɛ eyinom; na mo nyinaa moyɛ ogyamserewfo!

Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.

3 So mo kasa tenten no remma awiei ana? Dɛn na ɛhaw mo nti a mugu so regye akyinnye yi?

Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

4 Anka me nso metumi akasa sɛ mo, sɛ mo na mowɔ me tebea yi mu a, anka metumi akeka nsɛm a ɛyɛ dɛ atia mo na mabu mo animtiaa.

Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.

5 Nanso anka mɛhyɛ mo den; anka awerɛkyekye nsɛm a ebefi mʼanom no bɛma mo ahotɔ.

Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

6 “Nanso sɛ mekasa a ɔyaw a mete no remmrɛ ase; na sɛ mankasa nso a, ɛrennyae.

Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

7 Onyankopɔn, ampa ara woama mabrɛ woasɛe me fi pasaa.

Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.

8 Woakyekyere me, ama abɛyɛ adansedi; me so tew ara na ɛtew na edi adanse tia me.

Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

9 Onyankopɔn tow hyɛ me so tetew me wɔ nʼabufuw mu na ɔtwɛre ne se gu me so; nea ɔne me anya no pɔkyere nʼani hwɛ me.

I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

10 Nnipa bue wɔn ano di me ho fɛw; wɔbɔ me sotɔre de bu me animtiaa na wɔka wɔn ho bɔ mu de tia me.

Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.

11 Onyankopɔn de me ama abɔnefo watow me ato amumɔyɛfo nsam.

Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.

12 Na biribiara kɔ yiye ma me, nanso ɔdwerɛw me; osoo me kɔn mu, tow me hwee hɔ. Ɔde me asi nʼani so;

Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

13 nʼagyantowfo atwa me ho ahyia, ohwirew mʼasaabo mu a wanhu me mmɔbɔ maa me bɔnwoma petee fam.

från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.

14 Ɔba me so bere biara; na ɔtow hyɛ me so sɛ ɔkofo.

Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

15 “Mapam atweaatam akata me were so na masie mʼanintɔn wɔ mfutuma mu.

Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

16 Agyaadwotwa ama mʼani ayɛ kɔɔ; sunsuma kabii atwa mʼani ho ahyia,

Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

17 nanso me nsa nyɛɛ basabasayɛ biara na me mpaebɔ yɛ kann.

Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!

18 “Asase, nkata me mogya so; na mma me sufrɛ to ntwa da!

Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

19 Mprempren mpo, me danseni wɔ ɔsoro; me kamafo wɔ soro hɔ.

Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.

20 Me dimafo yɛ mʼadamfo bere a mʼaniwa tew nisu gu Onyankopɔn so yi;

Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

21 ogyina onipa anan mu di ma no wɔ Onyankopɔn anim sɛnea obi di ma nʼadamfo no.

Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.

22 “Mfe kakraa bi akyi ansa na metu kwan akɔ koransan.

Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.