1 Mose 47

1 Yakob mma no beduu Misraim asase so no, Yosef kɔka kyerɛɛ Farao se, “Mʼagya ne me nuanom no de wɔn nguan ne wɔn anantwi ne wɔn agyapade nyinaa afi Kanaan asase so aba, na wɔwɔ Gosen asase so.”

Då kom Joseph och förkunnade det Pharao, och sade: Min fader och mine bröder, deras får och fä, och hvad de hafva, är kommet utu Canaans lande; och si, de äro i det landet Gosen.

2 Yosef yii ne nuabarimanom no mu baanum de wɔn kokyia Farao.

Och han tog fem fina bröder och ställde dem för Pharao.

3 Farao bisaa anuanom no se, “Adwuma bɛn na moyɛ?” Wobuaa no se, “Wo nkoa yɛ nguanhwɛfo, sɛnea na yɛn agyanom nso yɛ nguanhwɛfo no.”

Då sade Pharao till hans bröder: Hvad är edar handel? De svarade: Dine tjenare äro herdar, vi och våre fäder.

4 Anuanom no toaa so se, “Yɛaba ha sɛ ananafo a yɛrebɛtena ha kakra, efisɛ ɔkɔm no ano yɛ den yiye wɔ Kanaan asase so hɔ, na wo nkoa nguan nnya aduan nni. Enti yɛresrɛ wo kwan na yɛatena Gosen asase so ha.”

Och sade ytterligare till Pharao: Vi äre komne till att bor med eder i landena; ty dine tjenare hafva ingen bet till deras boskap, så hårdt tvingar den hårde tiden Canaans land: Så gör väl, och låt dina tjenare bo i det landet Gosen.

5 Farao ka kyerɛɛ Yosef se, “Wʼagya ne wo nuanom aba wo nkyɛn.

Pharao sade till Joseph: Det är din fader, och det äro dine bröder, de äro komne till dig.

6 Misraim asase nyinaa hyɛ wo nsa. Ma wʼagya ne wo nuabarimanom baabi pa na wɔntena. Ma wɔntena Gosen asase so. Sɛ wunim wɔn mu bi a wɔwɔ mmoayɛn ho nimdeɛ a, ma wɔnhwɛ me nguan so mma me.”

Egypti land står dig öppet; låt dem bo på bästa platsen i landena, att de må bo i det landet Gosen. Och om du vetst några män ibland dem, som dogse äro, så sätt dem öfver min boskap.

7 Afei, Yosef kɔfaa nʼagya Yakob de no bekyiaa Farao ma Yakob hyiraa no.

Joseph hade ock sin fader Jacob in, och ställde honom för Pharao: Och Jacob välsignade Pharao.

8 Farao bisaa Yakob se, “Woadi mfe ahe?”

Men Pharao frågade Jacob: Huru gammal äst du:

9 Yakob buaa Farao se, “Madi mfe ɔha ne aduasa a ɔhaw ne abɛbrɛsɛ wɔ mu. Minnu mʼagyanom nkwanna a wɔde tenaa asase so no ho hwee.”

Jacob sade: Mins eländes tid är hundrade och tretio år; liten och onder är min eländes tid, och räcker intet till mina fäders eländes tid.

10 Na Yakob hyiraa Farao, na ofii nʼanim kɔe.

Och Jacob välsignade Pharao, och gick ut ifrå honom.

11 Enti Yosef bɔɔ nʼagya ne ne nuanom no atenase wɔ Misraim asase so. Ɔmaa wɔn agyapade wɔ asase no fa baabi a eye pa ara wɔ Rameses mansin mu, sɛnea Farao hyɛe no.

Men Joseph skaffade sinom fader och sina bröder boning, och gaf dem en besittning i Egypti lande, på bästa platsen i landena, nemliga i det landet Rameses, såsom Pharao budit hade.

12 Yosef maa nʼagya ne ne nuanom no aduan sɛnea wɔn mma dodow te.

Och han försörjde sin fader och sina bröder, och hela sins faders hus, hvarjom och enom sin del bröd, allt ifrå de gamla intill de unga barn.

13 Na aduan nni hɔ baabiara, efisɛ na ɔkɔm a aba no ano ayɛ den yiye. Saa ɔkɔm yi kaa Misraim ne Kanaan asase nyinaa ma emu nnipa ne nnɔbae twintwamee.

Men i all land var intet bröd; ty att den dyre tiden var ganska svår, så att Egypten och Canaans land svolte för den dyra tidens skull.

14 Yosef prapraa Misraim ne Kanaan asase so sika nyinaa a onya fii aduantɔn no mu no baa Farao ahemfi.

Och Joseph samkade alla de penningar tillhopa, som funnos i Egypten och Canaan, för mälning, som de köpte; och han lät alla penningarna komma i Pharaos hus.

15 Bere a nnipa a wɔwɔ Misraim ne Kanaan asase so ho sika nyinaa sae no, Misraim nnipa nyinaa baa Yosef nkyɛn bɛka kyerɛɛ no se, “Yɛn ho sika nyinaa asa, enti ma yɛn aduan nni! Adɛn nti na ɛsɛ sɛ yewuwu?”

Då nu penningarne fattades i Egypti land och Canaan, kommo alle Egyptier till Joseph, och sade: Skaffa oss bröd; hvi låter du oss dö för dig, derföre att vi hafve inga penningar?

16 Yosef buaa wɔn se, “Sɛ mo sika asa de a, momfa mo nguan ne mo anantwi mmra mmegye aduan.”

Joseph sade: Skaffer hit edar boskap, så vill jag gifva eder för boskapen, medan I ären utan penningar.

17 Enti wɔde wɔn mmoa no brɛɛ Yosef. Mmoa a wɔde wɔn bɛsesaa aduan no yɛ apɔnkɔ, nguan, mmirekyi, anantwi ne mfurum. Saa afe no mu no, wɔde wɔn mmoa nyinaa bɛsesaa aduan.

Då hade de deras boskap till Joseph, och han gaf dem bröd för deras hästar, får, fä och åsnar: Så födde han dem det året med bröd för all deras boskap.

18 Afe akyi no, Misraimfo no nyinaa baa Yosef nkyɛn bɛkae se, “Yɛrentumi mfa biribiara nhintaw yɛn wura. Yɛn ho sika nyinaa asa, na yɛn anantwi nso yɛ wo dea. Hwee nni hɔ bio a yebetumi de abrɛ wo, yɛn wura, sɛ yɛn nnipadua ne yɛn nsase nko.

Då året var omlidet, kommo de till honom på andra året, och sade till honom: Vi vilje icke döljat för vår herra, att icke allena penningarne, utan ock all vår boskap är borto när vår herra, och är intet mer qvart för vår herra, utan allena vår kropp och åker.

19 Adɛn nti na ɛsɛ sɛ yɛhwere yɛn nkwa ne yɛn nsase wɔ wʼanim! Afei, ma yɛmfa yɛn nnipadua ne yɛn nsase nyinaa mmɛsesa aduan. Yɛde yɛn ho ne yɛn nsase nyinaa bɛkɔ nkoasom mu. Ma yɛn aburow, na ɔkɔm ankum yɛn, amma asase no nso anna mpan.”

Hvi låter du både oss och vår åker dö? Tag oss till dig, och vårt land, för bröd, att vi och vårt land måge vara Pharaos egne; gif oss säd, att vi må lefva och icke åkren icke förlägges.

20 Enti Yosef tɔɔ Misraim nsase nyinaa maa Farao. Esiane ɔkɔm no ano den nti, Misraimfo no tɔn wɔn nsase no nyinaa. Ɛyɛɛ saa ma nsase no nyinaa bedii Farao nsam.

Så tog Joseph hela Egypti land in till Pharao; ty de Egyptier sålde hvar sin åker; ty den hårde tiden var allt för stark öfver dem. Och vardt så landet Pharaos eget,

21 Efi Misraim ti kosi ti, Yosef de mu nnipa nyinaa bɛyɛɛ ne nkoa.

Med folket, som i hans städer ut och ingick, ifrå den ena ändan i Egypten intill den andra.

22 Asɔfo nko ara nsase na wantɔ, efisɛ asɔfo no de, na Farao atwa anoduan bi de ama wɔn. Ne saa nti na wɔn de, wɔantɔn wɔn nsase no.

Undantagen Presternas åker, den tog han icke in; ty det var förskickadt af Pharao till Presterna, att de äta skulle det dem benämndt var, det han dem gaf; derföre behöfde de icke sälja sina åkrar.

23 Yosef ka kyerɛɛ nnipa no se, “Afei a matɔ mo ne nsase de ama Farao yi, mo nso, munnye aburow nkodua.

Då sade Joseph till folket: Si, jag hafver i dag intagit eder och edar åker till Pharao: Si, der hafven I säd, och sår åkren.

24 Na sɛ aburow no yɛ yiye, na mutwa a, momfa nkyɛmu anum mu baako mmrɛ Farao. Na nkyɛmu anum mu anan a ɛbɛka no, mo ne mo fifo ne mo mma nni bi, na munnyaw bi nso a mubedua.”

Och af växtenom skolen I gifva Pharao den femte delen; fyra delar skola vara edre till att så åkren med till edor spisning, och till edor hus och barn.

25 Wɔkae se, “Anokwa, woagye yɛn nkwa. Ka kyerɛ yɛn wura Farao se, onnye yɛn nto mu, na yɛnyɛ nkoa.”

De sade: Allenast låt oss lefva, och finna nåd för dig vårom herra, vi vilje gerna vara Pharaos egne.

26 Ɛnam saa asɛm yi so maa mmara a Yosef hyɛe sɛ wɔmfa asase no so nnɔbae nyinaa mu nkyɛmu anum mu baako mma Farao no da so wɔ hɔ besi nnɛ. Asɔfo no nsase nko ara na ankodi Farao nsam.

Så gjorde Joseph dem en lag allt intill denna dag, öfver de Egyptiers åker, till att gifva Pharao den femte delen, undantagnom Prestaåkrenom, den vardt icke Pharaos egen.

27 Israelfo no bɔɔ atenase wɔ Gosen mansin a ɛwɔ Misraim asase so no so. Wonyaa agyapade wɔ hɔ, na wɔn ase nso fɛee yiye.

Så bodde Israel i Egypten, i det landet Gosen, och hadet inne, och växte till, och förökades svårliga.

28 Yakob tenaa Misraim mfe dunson. Odii mfirihyia ɔha ne aduanan ason ansa na ɔrewu.

Och Jacob lefde sjutton år i Egypti land, så att hans hela ålder vardt hundrade och sju och fyratio år.

29 Eduu sɛ Yakob rebewu no, ɔfrɛɛ ne ba Yosef, ka kyerɛɛ no se, “Me ba, sɛ wodɔ me de a, ka ntam di nsew sɛ, wobɛyɛ me adɔe, adi me nokware. Sɛ miwu a, nsie me wɔ Misraim ha.

Då nu tiden kom, att Israel dö skulle, kallade han sin son Joseph, och sade till honom: Hafver jag funnit nåd för dig, så lägg dina hand under mina länd, att du gör barmhertighet och trohet med mig, och begrafver mig icke uti Egypten.

30 Sɛ miwu a, momfa me mfi Misraim ha, nkosie me wɔ faako a wosiee me mpanyimfo no.” Yosef hyɛɛ bɔ se, “Medi asɛm a woaka no so.”

Utan jag vill ligga när mina fäder, och du skall föra mig ut af Egypten, och begraf mig i deras grifter. Han sade: Jag vill göra som du hafver sagt.

31 Yakob kaa bio se, “Ka ntam kyerɛ me.” Yosef kaa ntam no, na Israel nso butuw ne pema so sɔree Onyankopɔn.

Och han sade: Så svär mig. Och han svor honom. Då böjde Israel sig intill sängenes hufvudgärd.