< Ağitlar 5 >
1 Anımsa, ya RAB, başımıza geleni, Bak da utancımızı gör.
Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
2 Mülkümüz yabancılara geçti, Evlerimiz ellere.
Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
3 Öksüz kaldık, babasız, Annelerimiz dul kadınlara döndü.
Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
4 Suyumuzu parayla içtik, Odunumuzu parayla almak zorunda kaldık.
Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
5 Bizi kovalayanlar ensemizde, Yorgun düştük, rahatımız yok.
Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
6 Ekmek için Mısır'a, Asur'a el açtık.
Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
7 Atalarımız günah işledi, Ama artık onlar yok; Suçlarının cezasını biz yüklendik.
Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
8 Köleler üstümüzde saltanat sürüyor, Bizi ellerinden kurtaracak kimse yok.
Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
9 Çöldeki kılıçlı haydutlar yüzünden Ekmeğimizi canımız pahasına kazanıyoruz.
Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
10 Kıtlığın yakıcı sıcağından Derimiz fırın gibi kızardı.
Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
11 Siyon'da kadınların, Yahuda kentlerinde erden kızların ırzına geçtiler.
De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
12 Önderler ellerinden asıldı, Yaşlılar saygı görmedi.
Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
13 Değirmen taşını gençler çevirdi, Çocuklar odun yükü altında tökezledi.
Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
14 Yaşlılar kent kapısında oturmaz oldu, Gençler saz çalmaz oldu.
De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
15 Yüreğimizin sevinci durdu, Oyunumuz yasa döndü.
Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
16 Taç düştü başımızdan, Vay başımıza! Çünkü günah işledik.
Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
17 Bu yüzden yüreğimiz baygın, Bunlardan ötürü gözlerimiz karardı.
Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
18 Viran olan Siyon Dağı'nın üstünde Çakallar geziyor!
För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
19 Ama sen, sonsuza dek tahtında oturursun, ya RAB, Egemenliğin kuşaklar boyu sürer.
Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
20 Niçin bizi hep unutuyorsun, Neden bizi uzun süre terk ediyorsun?
Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
21 Bizi kendine döndür, ya RAB, döneriz, Eski günlerimizi geri ver.
Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
22 Bizi büsbütün attıysan, Bize çok öfkelenmiş olmalısın.
Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.