Eyüp 7
1 “Yeryüzünde insan yaşamı savaşı andırmıyor mu, Günleri gündelikçinin günlerinden farklı mı?
Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
2 Gölgeyi özleyen köle, Ücretini bekleyen gündelikçi gibi,
Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
3 Miras olarak bana boş aylar verildi, Payıma sıkıntılı geceler düştü.
Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
4 Yatarken, ‘Ne zaman kalkacağım’ diye düşünüyorum, Ama gece uzadıkça uzuyor, Gün doğana dek dönüp duruyorum.
När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
5 Bedenimi kurt, kabuk kaplamış, Çatlayan derimden irin akıyor.
Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
6 “Günlerim dokumacının mekiğinden hızlı, Umutsuz tükenmekte.
Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
7 Ey Tanrı, yaşamımın bir soluk olduğunu anımsa, Gözüm bir daha mutluluk yüzü görmeyecek.
Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
8 Şu anda bana bakan gözler bir daha beni görmeyecek, Senin gözlerin üzerimde olacak, Ama ben yok olacağım.
Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
10 Bir daha evine dönmez, Bulunduğu yer artık onu tanımaz.
Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
11 “Bu yüzden sessiz kalmayacak, İçimdeki sıkıntıyı dile getireceğim; Canımın acısıyla yakınacağım.
Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
12 Ben deniz ya da deniz canavarı mıyım ki, Başıma bekçi koydun?
Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
13 Yatağım beni rahatlatır, Döşeğim acılarımı dindirir diye düşündüğümde,
Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
14 Beni düşlerle korkutuyor, Görümlerle yıldırıyorsun.
När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
15 Öyle ki, boğulmayı, Ölmeyi şu yaşama yeğliyorum.
Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
16 Yaşamımdan tiksiniyor, Sonsuza dek yaşamak istemiyorum; Çek elini benden, çünkü günlerimin anlamı kalmadı.
Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
17 “İnsan ne ki, onu büyütesin, Üzerinde kafa yorasın,
Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
18 Her sabah onu yoklayasın, Her an onu sınayasın?
Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
19 Gözünü üzerimden hiç ayırmayacak mısın, Tükürüğümü yutacak kadar bile beni rahat bırakmayacak mısın?
Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
20 Günah işledimse, ne yaptım sana, Ey insan gözcüsü? Niçin beni kendine hedef seçtin? Sana yük mü oldum?
Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
21 Niçin isyanımı bağışlamaz, Suçumu affetmezsin? Çünkü yakında toprağa gireceğim, Beni çok arayacaksın, ama ben artık olmayacağım.”
Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
