Eyüp 4

1 Temanlı Elifaz şöyle yanıtladı:

Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

2 “Biri sana bir şey söylemeye çalışsa gücenir misin? Kim konuşmadan durabilir?

Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?

3 Evet, pek çoklarına sen ders verdin, Zayıf elleri güçlendirdin,

Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.

4 Tökezleyeni senin sözlerin ayakta tuttu, Titreyen dizleri sen pekiştirdin.

Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.

5 Ama şimdi senin başına gelince gücüne gidiyor, Sana dokununca yılgınlığa düşüyorsun.

Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.

6 Senin güvendiğin Tanrı'dan korkun değil mi, Umudun kusursuz yaşamında değil mi?

Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.

7 “Düşün biraz: Hangi suçsuz yok oldu, Nerede doğrular yıkıma uğradı?

Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?

8 Benim gördüğüm kadarıyla, fesat sürenler, Kötülük tohumu ekenler ektiklerini biçiyor.

Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;

9 Tanrı'nın soluğuyla yok oluyor, Öfkesinin rüzgarıyla tükeniyorlar.

Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.

10 Aslanın kükremesi, homurtusu kesildi, Dişleri kırıldı genç aslanların.

Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.

11 Aslan av bulamadığı için yok oluyor, Dişi aslanın yavruları dağılıyor.

Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.

12 “Bir söz gizlice erişti bana, Fısıltısı kulağıma ulaştı.

Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.

13 Gece rüyaların doğurduğu düşünceler içinde, İnsanları ağır uyku bastığı zaman,

Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;

14 Beni dehşet ve titreme aldı, Bütün kemiklerimi sarstı.

Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.

15 Önümden bir ruh geçti, Tüylerim ürperdi.

Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.

16 Durdu, ama ne olduğunu seçemedim. Bir suret duruyordu gözümün önünde, Çıt çıkmazken bir ses duydum:

Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:

17 ‘Tanrı karşısında insan doğru olabilir mi? Kendisini yaratanın karşısında temiz çıkabilir mi?

Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?

18 Bakın, Tanrı kullarına güvenmez, Meleklerinde hata bulur da,

Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.

19 Çamur evlerde oturanlara, Mayası toprak olanlara, Güveden kolay ezilenlere mi güvenir?

Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.

20 Ömürleri sabahtan akşama varmaz, Kimse farkına varmadan sonsuza dek yok olurlar.

Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;

21 İçlerindeki çadır ipleri çekilince, Bilgelikten yoksun olarak ölüp giderler.’

Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.