Eyüp 30
1 “Ama şimdi, yaşı benden küçük olanlar Benimle alay etmekte, Oysa babalarını sürümün köpeklerinin Yanına koymaya tenezzül etmezdim.
Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
2 Çünkü güçleri tükenmişti, Bileklerinin gücü ne işime yarardı?
Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
3 Yoksulluktan, açlıktan bitkindiler, Akşam çölde, ıssız çorak yerlerde kök kemiriyorlardı.
De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
4 Çalılıklarda karapazı topluyor, Retem kökü yiyorlardı.
De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
5 Toplumdan kovuluyorlardı, İnsanlar hırsızmışlar gibi onlara bağırıyordu.
Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
6 Korkunç vadilerde, yerdeki deliklerde, Kaya kovuklarında yaşıyorlardı.
Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
7 Çalıların arasında anırır, Çalı altında birbirine sokulurlardı.
Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
8 Aptalların, adı sanı belirsiz insanların çocuklarıydılar, Ülkeden kovulmuşlardı.
De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
9 “Şimdiyse destan oldum dillerine, Ağızlarına doladılar beni.
Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
10 Benden tiksiniyor, uzak duruyorlar, Yüzüme tükürmekten çekinmiyorlar.
De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
11 Tanrı ipimi çözüp beni alçalttığı için Dizginsiz davranmaya başladılar bana.
Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
12 Sağımdaki ayak takımı üzerime yürüyor, Ayaklarımı kaydırıyor, Bana karşı rampalar kuruyorlar.
På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
13 Yolumu kesiyor, Kimseden yardım görmeden Beni yok etmeye çalışıyorlar.
De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
14 Koca bir gedikten girer gibi ilerliyor, Yıkıntılar arasından üzerime yuvarlanıyorlar.
De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
15 Dehşet çöktü üzerime, Onurum rüzgara kapılmış gibi uçtu, Mutluluğum bulut gibi geçip gitti.
Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
16 “Şimdi tükeniyorum, Acı günler beni ele geçirdi.
Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
17 Geceleri kemiklerim sızlıyor, Beni kemiren acılar hiç durmuyor.
Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
18 Tanrı'nın şiddeti Üzerimdeki giysiye dönüştü, Gömleğimin yakası gibi beni sıkıyor.
Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
19 Beni çamura fırlattı, Toza, küle döndüm.
Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
20 “Sana yakarıyorum, ama yanıt vermiyorsun, Ayağa kalktığımda gözünü bana dikiyorsun.
Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
21 Bana acımasız davranıyor, Bileğinin gücüyle beni eziyorsun.
Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
22 Beni kaldırıp rüzgara bindiriyorsun, Fırtınanın içinde darma duman ediyorsun.
Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
23 Biliyorum, beni ölüme, Bütün canlıların toplanacağı yere götüreceksin.
Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
24 “Kuşkusuz düşenin dostu olmaz, Felakete uğrayıp yardım istediğinde.
Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
25 Sıkıntıya düşenler için ağlamaz mıydım? Yoksullar için üzülmez miydim?
Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
26 Ama ben iyilik beklerken kötülük geldi, Işık umarken karanlık geldi.
Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
27 İçim kaynıyor, rahatım yok, Önümde acı günler var.
Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
28 Yaslı yaslı dolaşıyorum, güneş yok, Topluluk içinde kalkıp feryat ediyorum.
Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
29 Çakallarla kardeş, Baykuşlarla arkadaş oldum.
Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
30 Derim karardı, soyuluyor, Kemiklerim ateşten yanıyor.
Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
31 Lirimin sesi yas feryadına, Neyimin sesi ağlayanların sesine döndü.
Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
