Eyüp 3
1 Sonunda Eyüp ağzını açtı ve doğduğu güne lanet edip şöyle dedi:
Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
Utbrast, och sade:
3 “Doğduğum gün yok olsun, ‘Bir oğul doğdu’ denen gece yok olsun!
Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
4 Karanlığa bürünsün o gün, Yüce Tanrı onunla ilgilenmesin, Üzerine ışık doğmasın.
Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
5 Karanlık ve ölüm gölgesi sahip çıksın o güne, Bulut çöksün üzerine; Işığını karanlık söndürsün.
Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
6 Zifiri karanlık yutsun o geceyi, Yılın günleri arasında sayılmasın, Aylardan hiçbirine girmesin.
Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
7 Kısır olsun o gece, Sevinç sesi duyulmasın içinde.
Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
8 Günleri lanetleyenler, Livyatan'ı uyandırmaya hazır olanlar, O günü lanetlesin.
De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
9 Akşamının yıldızları kararsın, Boş yere aydınlığı beklesin, Tan atışını görmesin.
Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
10 Çünkü sıkıntı yüzü görmemem için Anamın rahminin kapılarını üstüme kapamadı.
Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
11 “Neden doğarken ölmedim, Rahimden çıkarken son soluğumu vermedim?
Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
12 Neden beni dizler, Emeyim diye memeler karşıladı?
Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
13 Çünkü şimdi huzur içinde yatmış, Uyuyup dinlenmiş olurdum;
Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
14 Yaptırdıkları kentler şimdi viran olan Dünya kralları ve danışmanlarıyla birlikte,
Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
15 Evlerini gümüşle dolduran Altın sahibi önderlerle birlikte.
Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
16 Neden düşük bir çocuk gibi, Gün yüzü görmemiş yavrular gibi toprağa gömülmedim?
Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.
17 Orada kötüler kargaşayı bırakır, Yorgunlar rahat eder.
Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.
18 Tutsaklar huzur içinde yaşar, Angaryacının sesini duymazlar.
Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.
19 Küçük de büyük de oradadır, Köle efendisinden özgürdür.
Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.
20 “Niçin sıkıntı çekenlere ışık, Acı içindekilere yaşam verilir?
Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;
21 Oysa onlar gelmeyen ölümü özler, Onu define arar gibi ararlar;
(De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;
22 Mezara kavuşunca Neşeden coşar, sevinç bulurlar.
De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )
23 Neden yaşam verilir nereye gideceğini bilmeyen insana, Çevresini Tanrı'nın çitle çevirdiği kişiye?
Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?
24 Çünkü iniltim ekmekten önce geliyor, Su gibi dökülmekte feryadım.
Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.
25 Korktuğum, Çekindiğim başıma geldi.
Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.
26 Huzur yok, sükûnet yok, rahat yok, Yalnız kargaşa var.”
Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.
