Eyüp 29
1 Eyüp yine anlatmaya başladı:
Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
2 “Keşke geçen aylar geri gelseydi, Tanrı'nın beni kolladığı,
Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
3 Kandilinin başımın üstünde parladığı, Işığıyla karanlıkta yürüdüğüm günler,
Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
4 Keşke olgunluk günlerim geri gelseydi, Tanrı'nın çadırımı dostça koruduğu,
Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
5 Her Şeye Gücü Yeten'in henüz benimle olduğu, Çocuklarımın çevremde bulunduğu,
Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
6 Yollarımın sütle yıkandığı, Yanımdaki kayanın zeytinyağı akıttığı günler!
Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
7 “Kent kapısına gidip Kürsümü meydana koyduğumda,
Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
8 Gençler beni görüp gizlenir, Yaşlılar kalkıp ayakta dururlardı;
Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
9 Önderler konuşmaktan çekinir, Elleriyle ağızlarını kaparlardı;
Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
10 Soyluların sesi kesilir, Dilleri damaklarına yapışırdı.
Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
11 Beni duyan kutlar, Beni gören överdi;
Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
12 Çünkü yardım isteyen yoksulu, Desteği olmayan öksüzü kurtarırdım.
Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
13 Ölmekte olanın hayır duasını alır, Dul kadının yüreğini sevinçten coştururdum.
Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
14 Doğruluğu giysi gibi giyindim, Adalet kaftanım ve sarığımdı sanki.
Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
15 Körlere göz, Topallara ayaktım.
Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
16 Yoksullara babalık eder, Garibin davasını üstlenirdim.
Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
17 Haksızın çenesini kırar, Avını dişlerinin arasından kapardım.
Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
18 “‘Son soluğumu yuvamda vereceğim’ diye düşünüyordum, ‘Günlerim kum taneleri kadar çok.
Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
19 Köküm sulara erişecek, Çiy geceyi dallarımda geçirecek.
Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
20 Aldığım övgüler tazelenecek, Elimdeki yay yenilenecek.’
Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
21 “İnsanlar beni saygıyla dinler, Öğüdümü sessizce beklerlerdi.
De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
22 Ben konuştuktan sonra onlar konuşmazdı, Sözlerim üzerlerine damlardı.
Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
23 Yağmuru beklercesine beni bekler, Son yağmurları içercesine sözlerimi içerlerdi.
De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
24 Kendilerine gülümsediğimde gözlerine inanmazlardı, Güler yüzlülüğüm onlara cesaret verirdi.
Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
25 Onların yolunu ben seçer, başlarında dururdum, Askerlerinin ortasında kral gibi otururdum, Yaslıları avutan biri gibiydim.
När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
