Eyüp 14

1 “İnsanı kadın doğurur, Günleri sayılı ve sıkıntı doludur.

Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

2 Çiçek gibi açıp solar, Gölge gibi gelip geçer.

Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

3 Gözlerini böyle birine mi dikiyorsun, Yargılamak için önüne çağırıyorsun?

Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

4 Kim temizi kirliden çıkarabilir? Hiç kimse!

Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

5 Madem insanın günleri belirlenmiş, Aylarının sayısı saptanmış, Sınır koymuşsun, öteye geçemez;

Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

6 Gözünü ondan ayır da, Çalışma saatini dolduran gündelikçi gibi rahat etsin.

Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

7 “Oysa bir ağaç için umut vardır, Kesilse, yeniden sürgün verir, Eksilmez filizleri.

Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

8 Kökü yerde kocasa, Kütüğü toprakta ölse bile,

Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

9 Su kokusu alır almaz filizlenir, Bir fidan gibi dal budak salar.

Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

10 İnsan ise ölüp yok olur, Son soluğunu verir ve her şey biter.

Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

11 Suyu akıp giden göl Ya da kuruyan ırmak nasıl çöle dönerse,

Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

12 İnsan da öyle, yatar, bir daha kalkmaz, Gökler yok oluncaya dek uyanmaz, Uyandırılmaz.

Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

13 “Keşke beni ölüler diyarına gizlesen, Öfken geçinceye dek saklasan, Bana bir süre versen de, beni sonra anımsasan. (Sheol h7585)

Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)

14 İnsan ölür de dirilir mi? Başka biri nöbetimi devralıncaya dek Savaş boyunca umutla beklerdim.

Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

15 Sen çağırırdın, ben yanıtlardım, Ellerinle yaptığın yaratığı özlerdin.

Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

16 O zaman adımlarımı sayar, Günahımın hesabını tutmazdın.

Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

17 İsyanımı torbaya koyup mühürler, Suçumu örterdin.

Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

18 “Ama dağın yıkılıp çöktüğü, Kayanın yerinden taşındığı,

Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

19 Suyun taşı aşındırdığı, Selin toprağı sürükleyip götürdüğü gibi, İnsanın umudunu yok ediyorsun.

Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

20 Onu hep yenersin, yok olup gider, Çehresini değiştirir, uzağa gönderirsin.

Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

21 Oğulları saygı görür, onun haberi olmaz, Aşağılanırlar, anlamaz.

Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

22 Ancak kendi canının acısını duyar, Yalnız kendisi için yas tutar.”

Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.