Hiva ʻa Solomone 5

1 ‌ʻE hoku tuofefine mo hoku uaifi, kuo u haʻu ki heʻeku ngoue: kuo u tānaki ʻa ʻeku mula, mo ʻeku kakala; kuo u kai ʻa ʻeku hone pea mo hono ngeʻesi; kuo u inu ʻi heʻeku uaine mo ʻeku huʻahuhu: ʻE hoku kāinga, ke tau kai, pea inu, ʻio, ke inu lahi ʻakimoutolu ʻoku ou ʻofa ai.

Jag kom, min syster, kära brud, uti min örtegård; jag hafver mitt myrrham, samt med mina örter, uppskurit; jag hafver ätit mina hannogskako, samt med minom hannog; jag hafver druckit mitt vin med mine mjölk; äter, mine käre, och dricker, mine vänner, och varder druckne.

2 ‌ʻOku ou mohe, ka ʻoku ʻā hoku loto: ko e leʻo ia ʻo hoku ʻofaʻanga, ʻoku ne tukituki, ʻo ne pehē, “ʻE hoku tuofefine, mo hoku ʻofaʻanga, ko ʻeku lupe, ko ʻeku haohaoa, toʻo kiate au: he kuo pito hoku ʻulu ʻi he hahau, mo hoku louʻulu ʻi he viviku ʻoe poʻuli.

Jag sofver, och mitt hjerta vakar; der är mins väns röst, som klappar; låt mig upp, min kära, min syster, min dufva, min fromma; ty mitt hufvud är fullt med dagg, och mine lockar fulle med nattenes droppar.

3 Kuo u toʻo hoku kofutuʻa; pea ʻe fēfē haʻaku toe ʻai ia? Kuo u fufulu hoku vaʻe, pea ʻe fēfē haʻaku toe ʻuliʻi ia?

Jag hafver afklädt min kjortel; huru skulle jag åter kläda honom uppå igen? Jag hafver tvagit mina fötter; huru skulle jag besmitta dem igen?

4 Naʻe ʻai mai ʻae nima ʻo hoku ʻofaʻanga ʻi he kātupa, pea naʻe ngaue hoku loto kiate ia.

Men min vän stack sina hand in genom ett hål, och mitt lif darrade dervid.

5 Ne u tuʻu hake ke toʻo ki hoku ʻofaʻanga; pea naʻe toʻi mei hoku nima ʻae mula, pea mei hoku louhiʻi nima ʻae mula namu lelei, pea tafe hifo ia ki he toʻoʻanga matapā.

Då stod jag upp, att jag skulle låta minom vän upp; mina händer drupo af myrrham, och myrrham lopp öfver mina finger på stängelen åt låset.

6 Naʻaku toʻo ki hoku ʻofaʻanga; ka kuo tafoki atu ʻa hoku ʻofaʻanga, ʻo ne ʻalu: naʻe vaivai ʻa hoku loto ʻi heʻene lea mai: ne u kumi kiate ia, ka naʻe ʻikai te u maʻu ia; ne u ui ki ai, ka naʻe ʻikai te ne tali au.

Och då jag minom vän upplåtit hade, var han borto, och sin väg gången. Då gick min själ ut efter hans ord; jag sökte honom, men jag fann honom intet; jag ropade, men han svarade mig intet.

7 Pea naʻe ʻiloʻi au ʻe he kau leʻo naʻe feʻaluʻaki ʻi he kolo, ʻonau taaʻi au, pea u lavea ai; pea naʻe toʻo ʻa hoku pūlou ʻe he kau leʻohi ʻoe ʻā.

Väktarena, som omkringgå i stadenom, funno mig, de slogo mig till sårs; väktarena på murenom togo mig bort mitt hufvudkläde.

8 ‌ʻE ngaahi ʻofefine ʻo Selūsalema, ʻoku ou fekau kiate kimoutolu, ʻoka mou ka ʻilo ʻa hoku ʻofaʻanga, ke mou tala ki ai ʻoku ou pongia ʻi he ʻofa.

Jag besvär eder, Jerusalems döttrar; finnen I min vän, så säger honom, att jag för älskog krank ligger.

9 Ko e hā hono lelei hake ʻo ho ʻofaʻanga ʻi he ʻofaʻanga ʻo ha taha kehe, ʻa koe ʻoku fungani hoihoifua ʻi he kakai fefine? ko e hā hono lelei hake ʻo ho ʻofaʻanga ʻi he ʻofaʻanga ʻo ha taha kehe, koeʻuhi kuo ke fekau pehē ai kiate kimautolu.

Hvad är din vän för andra vänner, o du aldradägeligasta ibland qvinnor? Hvad är din vän för andra vänner, att du så hafver besvorit oss?

10 ‌ʻOku hinehina mo nganongano ʻa hoku ʻofaʻanga, ko e fungani toulekeleka ia ʻi ha toko mano.

Min vän är hvit och röd, utkorad ibland mång tusend.

11 ‌ʻOku tatau mo e fungani koula lelei ʻa hono ʻulu, ʻoku fafatu hono louʻulu, pea ʻuliʻuli ʻo hangē ko e leveni.

Hans hufvud är det bästa guld; hans hår är krusadt, svart såsom en korp.

12 ‌ʻOku lelei ʻae ʻaiʻanga ʻo hono kanoʻi mata, pea ʻoku hangē ko e mata ʻoe lupe ʻi he veʻe vaitafe kuo fufulu ʻaki ʻae huʻahuhu.

Hans ögon äro såsom dufvoögon vid vattubäcker, tvagne med mjölk, och stå full.

13 ‌ʻOku tatau hono kouʻahe mo e tokanga ngoue ʻoe ngaahi kakala; ʻo hangē ko e ngaahi matalaʻi kakala: ʻoku hangē ko e lile ʻa hono loungutu, ʻoku toʻi mei ai ʻae mula namu kakala.

Hans kinder äro såsom apothekares växande örtesängar; hans läppar äro såsom roser, de der drypa af flytande myrrham.

14 ‌ʻOku tatau hono nima mo e ngaahi mama koula kuo ʻai ki ai ʻae pelili, mo hono sino ʻoku hangē ko e lei ngingila kuo ʻaofi ʻaki ʻae safaia.

Hans händer äro såsom guldringar, fulle med turkoser; hans lif är såsom rent elphenben, besatt med saphirer.

15 ‌ʻOku tatau hono vaʻe mo e pou maka lelei, kuo fokotuʻu ki he tuʻunga koula: ʻoku hangē ko Lepanoni ʻa hono fofonga, ʻo tatau mo e ngaahi sita ʻa hono lelei.

Hans ben äro såsom marmors pelare, grundade uppå gyldene fötter; hans skapnad är såsom Libanon, utkorad såsom cedreträ.

16 ‌ʻOku melie lahi hono ngutu: ʻio, ʻoku toulekeleka kotoa pē ia. Ko hoku ʻofaʻanga eni, pea ko hoku kāinga ia, ʻE ngaahi ʻofefine ʻo Selūsalema.

Hans hals är söt och ganska lustig: En sådana är min vän; min vän är sådana, I Jerusalems döttrar.