Saame 71
1 ʻE Sihova, ʻoku ou falala kiate koe ʻoua naʻa tuku au ke u mā ʻo taʻengata.
Herre, jag förtröstar uppå dig, låt mig aldrig på skam komma.
2 Fakamoʻui au ʻi hoʻo māʻoniʻoni, pea tuku ke u hao: fakatokangaʻi ho fofonga kiate au, ʻo fakamoʻui au.
Fräls mig genom dina rättfärdighet, och hjelp mig ut; böj din öron till mig, och hjelp mig.
3 Ke ke ʻiate au ko e nofoʻanga mālohi ʻaia te u hū maʻuaipē ki ai: kuo ke fekau ke fakamoʻui au; he ko koe ko hoku makatuʻu mo hoku hūfanga.
Var mig en stark tröst, dit jag alltid fly må, du som lofvat hafver att hjelpa mig; ty du äst min klippa och min borg.
4 ʻE hoku ʻOtua, ke ke fakamoʻui au mei he nima ʻoe kau angahala, mei he nima ʻoe kau tangata taʻemāʻoniʻoni mo angamālohi.
Min Gud, hjelp mig utu dens ogudaktigas hand, utu dens orättfärdigas och tyrannens hand.
5 He ko koe, ʻE ʻEiki Sihova, ko ʻeku ʻamanaki lelei: ko koe ko hoku falalaʻanga talu ʻeku kei siʻi.
Ty du äst min tillflykt, Herre, Herre; mitt hopp allt ifrå minom ungdom.
6 Kuo ke poupou au talu ʻeku [māvae ]mei he manāva: ko koe ia naʻe toʻo au mei he fatu ʻo ʻeku faʻē: te u fakafetaʻi maʻuaipē kiate koe.
Uppå dig hafver jag förlåtit mig, allt ifrå moderlifvet; du hafver dragit mig utu mine moders lif; min berömmelse är alltid af dig.
7 ʻOku ou hangē ko e meʻa fakaofo ki he tokolahi: ka ko koe ko hoku hūfanga mālohi.
Jag är för mångom ett vidunder; men du äst min starka tröst.
8 Tuku ke pito hoku ngutu ʻaki hoʻo fakamālō mo hoʻo fakaʻapaʻapa ʻi he ʻaho kotoa pē.
Låt min mun full vara af ditt lof och pris dagliga dags.
9 Pea ʻoua naʻa siʻaki au ʻi he ʻaho ʻo ʻeku motuʻa; ʻoua naʻa liʻaki au ʻoka mole ʻiate au ʻeku mālohi.
Förkasta mig icke uti min ålderdom; öfvergif mig icke, när jag svag varder.
10 He ʻoku lea kovi kiate au ʻa hoku ngaahi fili; pea ko kinautolu ʻoku lamasi hoku laumālie ʻoku nau fakakaukau fakataha,
Ty mine fiender tala emot mig, och de som efter mina själ vakta, de rådslå tillhopa;
11 ʻO nau pehē, “Kuo liʻaki ia ʻe he ʻOtua: fakatanga ʻo puke ia; he ʻoku ʻikai ha tokotaha ke fakamoʻui ia.”
Och säga: Gud hafver öfvergifvit honom; jager efter, och griper honom; ty der är ingen hjelpare.
12 ʻE ʻOtua, ʻoua naʻa ke mamaʻo ʻiate au: ʻE hoku ʻOtua, ke ke fai vave ke tokoni au.
Gud, var icke långt borto ifrå mig; min Gud, skynda dig till att hjelpa mig.
13 Tuku ke puputuʻu mo ʻauha ʻakinautolu ʻoku nofo ko e fili ki hoku laumālie; ke ʻufiʻufi ʻaki ʻae mā mo e manuki ʻakinautolu ʻoku kumi ke u kovi.
Skämme sig och förgås, de som emot mine själ äro; varde med skam och hån öfvertäckte, de som mitt värsta söka.
14 Ka te u ʻamanaki lelei maʻuaipē, pea ʻe tupulekina pe ʻeku fakamālō kiate koe.
Men jag vill alltid bida, och vill alltid föröka ditt lof.
15 ʻE fakahā atu ʻe hoku ngutu ʻa hoʻo māʻoniʻoni mo hoʻo fakamoʻui ʻi he ʻaho kotoa pē; he ʻoku ʻikai te u ʻilo ki hono lau ʻo ia.
Min mun skall förkunna dina rättfärdighet, dagliga dags dina salighet, den jag icke alla räkna kan.
16 Te u ʻalu ʻi he mālohi ʻae ʻEiki ko Sihova: te u fakahā hoʻo māʻoniʻoni, ʻio, ʻoʻou pe.
Jag går i Herrans, Herrans kraft; jag prisar dina rättfärdighet, ja, din allena.
17 ʻE ʻOtua, kuo ke akonakiʻi au talu ʻeku kei siʻi: pea talu mei muʻa mo ʻeku fakahā atu ʻa hoʻo ngaahi ngāue fakaofo.
Gud, du hafver lärt mig af min ungdom; derföre förkunnar jag ännu din under.
18 Pea ko eni foki, ʻE ʻOtua, ʻi heʻeku motuʻa mo ʻuluhinā, ʻoua naʻa ke liʻaki au; kaeʻoua ke u fakahā ho mālohi ki he toʻutangata ni, mo hoʻo māfimafi kiate kinautolu kotoa pē ʻe haʻu.
Ock förlåt mig icke, Gud, i ålderdomen, när jag grå varder; tilldess jag förkunnar din arm barnabarnom, och dina magt allom dem som komma skola.
19 Ko hoʻo māʻoniʻoni foki, ʻE ʻOtua, ʻoku māʻolunga ʻaupito, ʻa koe naʻa ke fai ʻae ngaahi meʻa lahi: ʻE ʻOtua, ko hai ʻoku hangē ko koe!
Gud, din rättfärdighet är hög, du som stor ting gör. Gud, ho är dig lik?
20 ʻA koe, kuo ke fakahā kiate au ʻae ngaahi mamahi ʻoku lahi mo kovi, te ke toe fakaake au, ʻo toe ʻohake au mei he loto kelekele.
Ty du låter mig förfara mycken och stor ångest, och gör mig åter lefvande; och hemtar mig åter upp utu jordenes djup.
21 Te ke fakatupulekina hoku nāunauʻia, ʻo fakafiemālieʻi au ʻi he potu kotoa pē.
Du gör mig ganska storan, och styrker mig igen.
22 ʻE hoku ʻOtua, te u fakamālō foki kiate koe, ʻio, ki hoʻo moʻoni ʻaki ʻae saliteli: te u hiva kiate koe ʻaki ʻae haʻape, ʻa koe koe tokotaha māʻoniʻoni ʻa ʻIsileli.
Så tackar jag ock dig med psaltarespel, för dina trofasthet, min Gud. Jag lofsjunger dig på harpor, du Helige i Israel.
23 ʻE fiefia lahi hoku loungutu ʻo kau ka hiva kiate koe; mo hoku laumālie ʻaia kuo ke huhuʻi.
Mine läppar och min själ, som du förlöst hafver, äro glade, och lofsjunga dig.
24 ʻE talanoa ʻa hoku ʻelelo foki ki hoʻo māʻoniʻoni ʻi he ʻaho kotoa pē: he kuo puputuʻu, kuo hoko ʻo mā, ʻakinautolu ʻoku kumi ke u kovi.
Ock talar min tunga dagliga dags om dina rättfärdighet; ty skämma måga sig, och på skam komma, de som mitt värsta söka.
