Saame 102

1 Ko e Lotu ʻae mamahi ʻi hono lōmekina, pea ne lilingi ʻene mamahi ʻi he ʻao ʻo Sihova. ‌ʻE Sihova, fanongo ki heʻeku lotu, pea tuku ke aʻu atu ʻeku tangi kiate koe.

Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.

2 ‌ʻOua naʻa ke fufū ho fofonga ʻiate au ʻi he ʻaho ʻoku ou mamahi ai; fakatokangaʻi ho fofonga kiate au: ʻi he ʻaho ʻoku ou ui ai ke vave hoʻo talia au.

HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.

3 He kuo fakaʻosi hoku ngaahi ʻaho ʻo hangē ko e kohu, pea kuo vela hoku ngaahi hui ʻo hangē ko e veʻe tofunanga.

Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.

4 Kuo taaʻi hoku loto, pea kuo mae ʻo hangē ko e mohuku; ko ia kuo ngalo ai ʻiate au ke kai ʻeku mā.

Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.

5 Koeʻuhi ko e leʻo ʻo ʻeku toʻe, ko ia ʻoku piki ai hoku ngaahi hui ki hoku kili.

Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.

6 ‌ʻOku ou tatau mo e pelikani ʻoe toafa: ʻoku ou hangē ko e lulu ʻoe potu lala.

För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.

7 ‌ʻOku ou leʻo, pea u tatau mo e kihiʻi manupuna ʻoku tokotaha pē ʻi he tuʻahivi ʻoe fale.

Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.

8 ‌ʻOku manuki kiate au ʻa hoku ngaahi fili ʻi he ʻaho kotoa pē; pea ko kinautolu ʻoku mata lili kiate au kuo nau fuakava ke angatuʻu kiate au.

Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.

9 He kuo u kai ʻae efuefu ʻo hangē ko e mā, mo huʻi ʻaki hoku inu ʻae loʻimata,

Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.

10 Koeʻuhi ko ho tuputāmaki mo ho houhau: he kuo ke hiki hake au, pea lī au ki lalo.

Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,

11 ‌ʻOku tatau hoku ngaahi ʻaho mo e ʻata ʻoku mole atu; pea kuo u mae ʻo hangē ko e mohuku.

för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.

12 Ka ko koe, ʻE Sihova, te ke tolonga ʻo taʻengata; mo hoʻo fakaʻilonga ki he ngaahi toʻutangata kotoa pē.

Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.

13 Te ke tuʻu hake, mo ke ʻaloʻofa ki Saione: he ko e ʻaho ke tokoni ia, ʻio, ko e ʻaho kuo tuʻutuʻuni kuo hoko mai.

Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.

14 He ʻoku fiemālie ʻa hoʻo kau tamaioʻeiki ʻi hono ngaahi maka, pea ʻoku nau ʻofa ki hono efu ʻoʻona.

Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.

15 Ko ia ʻe manavahē ai ʻae hiteni ki he huafa ʻo Sihova, pea ko e ngaahi tuʻi kotoa pē ʻo māmani ki ho nāunau.

Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.

16 ‌ʻOka toe langa hake ʻe Sihova ʻa Saione, ʻe fakahā ia ʻi hono nāunau.

Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,

17 Te ne tokanga ki he lotu ʻae masiva, pea ʻe ʻikai manukiʻi ʻenau hū.

när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;

18 ‌ʻE tohi eni maʻae toʻutangata ʻe haʻu: pea ko e kakai ʻe fakatupu te nau fakamālō kia Sihova.

när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.

19 He kuo ʻafio hifo ia mei he māʻolunga ʻo hono faletapu; naʻe ʻafio ʻa Sihova mei he langi ki māmani;

Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,

20 Ke ne fanongo ki he toʻe ʻoe pōpula; ke vete ʻakinautolu kuo tuʻutuʻuni ke mate;

att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,

21 Ke fakahā ʻae huafa ʻo Sihova ʻi Saione, mo ʻene fakamālō ʻi Selūsalema;

för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,

22 ‌ʻOka fakataha ʻae kakai, pea mo e ngaahi puleʻanga, ke tauhi ʻa Sihova.

på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,

23 Naʻa ne fakavaivaiʻi hoku mālohi ʻi he hala; naʻa ne fakanounou hoku ngaahi ʻaho.

när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.

24 Naʻaku pehē, ʻE hoku ʻOtua, ʻoua naʻa ʻave au ʻi he lotolotonga ʻo hoku ngaahi ʻaho: ko ho ngaahi taʻu ʻoku tolonga ki he toʻutangata kotoa pē.

Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.

25 Naʻa ke ʻai ʻi he kamataʻanga ʻae tuʻunga ʻo māmani; pea koe ngaahi langi koe ngaue ia ʻa ho nima.

Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.

26 ‌ʻE ʻauha ia, ka ʻe pehē ai pe ʻa koe, ʻio, ʻe fakaʻaʻau kotoa pē ia ke motuʻa ʻo hangē ko e kofu; pea hangē ko e pulupulu te ke fatufatu ia, pea ʻe fakakehe ia:

I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:

27 Ka ʻe pehē ai pe ʻa koe, pea ʻe ʻikai hano ngataʻanga ʻo ho ngaahi taʻu.

de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

28 ‌ʻE tolonga ʻae fānau ʻa hoʻo kau tamaioʻeiki, pea ʻe fokotuʻumaʻu honau hako ʻi ho ʻao.

Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände. Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.