Lea Fakatātā 7
1 ʻE hoku foha, ke ke maʻu ʻeku ngaahi lea, pea ke tānaki kiate koe ʻa ʻeku ngaahi fekau.
Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig.
2 Fai ki heʻeku ngaahi fekau pea moʻui ai! Pea tokangaʻi ʻa ʻeku fono ʻo hangē ko ho kanoʻi mata.
Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten.
3 Nonoʻo ia ki ho louhiʻi nima, tohi ia ki he kakano ʻo ho loto.
Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.
4 Ke ke lea ʻo pehē ki he poto, “Ko hoku tokoua koe;” pea ke ui ʻae ʻilo ko ho kāinga fefine:
Säg till visheten: "Du är min syster", och kalla förståndet din förtrogna,
5 Koeʻuhi ke na fakamoʻui koe mei he fefine muli, mei he muli ʻoku fakaoloolo ʻaki ʻene ngaahi lea.
så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.
6 He naʻaku sio atu mei he matapā ʻa hoku fale mei he matapā sioʻata.
Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag;
7 Pea naʻaku vakai ki he kakai vale, pea ne u ʻiloʻi ʻi he kau talavou ʻae tangata talavou ʻoku masiva ʻi he poto,
då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.
8 Naʻe ʻalu atu ʻi he hala ʻo ofi ki hono ʻapi; ʻo ne ʻalu ʻi he hala ki hono fale,
Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram,
9 ʻI he efiafi poʻuli, ʻi he pō ʻuliʻuli mo fakapoʻuli:
skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde
10 Pea vakai, naʻe fakafetaulaki mai kiate ia ʻae fefine ʻoku kofu ʻi he kofu ʻoe faʻa feʻauaki, ʻo loto kākā.
Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.
11 (ʻOku faʻa longoaʻa ia mo angamālohi, ʻoku ʻikai nofo hono vaʻe ʻi hono fale:
Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.
12 Ko eni ʻoku ʻituʻa, ko ʻena ʻoku ʻi he ngaahi hala, ʻoku ne nofo toitoi ʻi he tuliki kotoa pē.)
Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.
13 Pea naʻa ne puke ia, pea ʻuma ki ai, pea ʻi he mata fiematamuʻa naʻa ne pehē kiate ia,
Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:
14 “ʻOku ou maʻu ʻae ngaahi foaki fakalelei; pea kuo u fakamoʻoni ki heʻeku ngaahi fuakava ʻi he ʻaho ni.
"Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften.
15 Ko ia kuo u haʻu ai ke ta feʻilongaki mo koe, ke kumi ʻi he feinga ki ho mata, pea ko eni kuo u maʻu koe.
Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.
16 Kuo u teuteu hoku mohenga ʻaki ʻae ngaahi puipui matamatalelei, mo e tongi fakasanisani, mo e tupenu lelei mei ʻIsipite.
Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten.
17 Kuo u fakanamu kakala ʻa hoku mohenga ʻaki ʻae mula, mo e ʻalosi, pea mo e sinamoni.
Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel.
18 Haʻu, ke ta fakafonu ʻakitaua ʻi he ʻofa ʻo aʻu ki he ʻapongipongi: ke ta fakafiemālie ʻakitaua ʻi heʻeta fai ʻofa.
Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog.
19 He ʻoku ʻikai ʻi ʻapi ʻae tangataʻeiki, kuo ʻalu ia ʻo fononga mamaʻo:”
Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort.
20 Kuo ne ʻave mo ia ʻae kato paʻanga, pea ʻe ʻikai haʻu ia kaeʻoua ke hokosia hono ʻaho kuo ne lea ki ai.
Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem."
21 Naʻa ne fakavaivaiʻi ia ʻaki ʻa ʻene ngaahi lea matamatalelei, ʻo ne maʻu ia ʻi he fakaoloolo ʻa hono ngutu.
Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom.
22 Ko ia naʻa ne ʻalu muimui leva ʻiate ia, ʻo hangē ko e pulu ke tāmateʻi, pea hangē ko e vale ki he tautea ʻoe ʻakau fakamaau vaʻe;
Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;
23 Kaeʻoua ke ʻasi ʻae ngahau ki hono ʻate; ʻio, ʻo hangē ko e manu ʻoku ʻoho vave ki he tauhele, ʻo ʻikai ke ne ʻilo ko e meʻa ke ʻosi ai ʻene moʻui.
ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.
24 ʻE fānau, ke mou fanongo eni kiate au, pea mou tokanga ki he ngaahi lea ʻa hoku ngutu.
Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal.
25 ʻOua naʻa tuku ke ʻalu atu ho loto ki hono hala, ʻoua naʻa mou hē ʻi hono ngaahi ʻaluʻanga.
Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar.
26 He kuo lī hifo ʻe ia ʻae toko lahi kuo lavea; ʻio, kuo tāmateʻi ʻe ia ʻae kau tangata mālohi toko lahi.
Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt.
