Lea Fakatātā 6

1 ‌ʻE hoku foha, kapau kuo ke hoko ko e fetongi ki ho kāinga, kapau kuo ke fekuku nima mo ha muli,

Min son, varder du lofvetsman för din nästa, så hafver du häktat dina hand intill en främmanda;

2 Tā kuo tauheleʻi koe ʻaki ʻae ngaahi lea mei ho ngutu, kuo ke fihia koe ʻi he ngaahi lea ʻa ho ngutu.

Du äst invefvad med dins muns tal, och gripen uti dins muns ord.

3 ‌ʻE hoku foha, ke ke fai eni, koeʻuhi ke ke hao ʻoka ke ka tō ki he nima ʻo ho kāinga: ʻalu koe, ʻo fakavaivai koe, koeʻuhi ke ke lavaʻi ai ho kāinga.

Så gör dock, min son, alltså, och undsätt dig; ty du äst kommen dinom nästa i händer; löp, skynda dig, och drif din nästa.

4 ‌ʻOua naʻa tuku ke mohe ho mata, pe tuku ke tulemohe ho laumata.

Låt icke din ögon sofva, eller din ögnahvarf sömnig vara.

5 Fakamoʻui koe ʻo hangē ko e kāseli mei he nima ʻoe tangata tuli manu, pea hangē ko e manupuna mei he nima ʻoe tangata tauhele.

Uthjelp dig, såsom en rå utu handene, och såsom en fogel utu foglafängarens hand.

6 ‌ʻA koe ko e fakapikopiko, ʻalu ki he lō; tokanga ki heʻene anga, pea ke poto ai;

Gack bort till myrona, du later; se uppå hennes seder, och lär.

7 ‌ʻAia ʻoku ʻikai hano fakahinohino, pe enginaki, pe ha pule,

Ändock hon ingen Första eller höfvitsman, eller herra hafver,

8 Ka ʻoku ne tokonaki ʻene meʻakai ʻi he faʻahitaʻu mafana, ʻo ne tānaki ʻene meʻakai ʻi he ututaʻu.

Tillreder hon dock likväl sitt bröd om sommaren, och samkar sin mat i andene.

9 ‌ʻA koe ko e fakapikopiko, ʻe fēfē hono fuoloa ʻo hoʻo mohe? Te ke toki tuʻu hake ʻafē mei hoʻo mohe?

Huru länge ligger du, later? När vill du uppstå af dinom sömn?

10 “ʻE toe siʻi pe ʻae mohe, ʻe toe siʻi mo e moʻumohea, ʻe toe siʻi mo e fehulunaki ʻoe nima ke mohe:”

Ja, sof ännu litet, tag der ännu en sömn före; lägg ännu litet händerna tillhopa, att du må sofva;

11 Pea pehē, ʻe haʻu ai hoʻo masiva ʻo hangē ha taha ʻoku fononga mai, pea mo hoʻo paea ʻo hangē ha tangata ʻoku toʻo mahafu.

Så skall fattigdomen med hast komma öfver dig, såsom en vandrare, och armod såsom en väpnad man.

12 ‌ʻOku ʻalu mo e ngutu kovi, ʻae tangata ʻoku angakovi, mo e tangata angahala.

En bedrägelig menniska, en skadelig man går med vrångom mun;

13 ‌ʻOku kakamo ʻe ia ʻaki hono mata, ʻoku lea ʻaki ʻe ia hono vaʻe, ʻoku ako ʻaki ʻe ia hono louhiʻi nima;

Vinkar med ögonen, tecknar med foten, viser med fingren;

14 ‌ʻOku ʻi hono loto ʻae kovi, ʻoku ne fakatupu maʻuaipē ʻae kovi; ʻoku tūtuuʻi ʻe ia ʻae maveuveu.

Tänker alltid något ondt och argt i sitt hjerta, och kommer trätor åstad.

15 Ko ia ʻe hoko fakafokifā ai ʻa ʻene malaʻia; ʻe maumau fakafokifā ia taʻehanofakamoʻui.

Derföre skall honom hans ofärd hasteliga komma; och skall med snarhet sönderbråkad varda, så att der ingen hjelp vara skall.

16 ‌ʻOku fehiʻa ʻa Sihova ki he meʻa ni ʻe ono: ʻio, ko e meʻa ʻe fitu ʻoku fakalielia ʻi hono ʻao:

Si, sex stycke hatar Herren, och vid det sjunde hafver han en styggelse:

17 Ko e mata fielahi, ko e ʻelelo ʻoku loi, mo e nima ʻoku lilingi ʻae toto ʻoe taʻehalaia,

Högfärdig ögon, falsk tungo, händer som utgjuta oskyldigt blod;

18 Ko e loto ʻoku fakatupu ʻae ngaahi mahalo kovi, mo e vaʻe ʻoku veʻe vave ki he fai kovi,

Hjerta som med arga list umgår, fötter som snare äro till att göra skada;

19 Ko e fakamoʻoni loi ʻoku lea ʻaki ʻae ngaahi loi, mo ia ʻoku fakatupu maveuveu ʻi he kāinga.

Ett falskt vittne som icke skämmes att tala lögn, och den der träto emellan bröder åstadkommer.

20 ‌ʻE hoku foha, ke ke tauhi ʻae fekau ʻa hoʻo tamai, pea ʻoua naʻa liʻaki ʻae fono ʻa hoʻo faʻē:

Min son, bevara dins faders bud, och låt icke fara dine moders lag.

21 Nonoʻo maʻuaipē ia ki ho loto, pea kahoa ʻaki ia ʻi ho kia.

Bind dem tillhopa på ditt hjerta dageliga, och häng dem på din hals;

22 ‌ʻOka ke ka ʻalu, te ne tataki koe; ʻoka ke ka mohe, te ne tauhi koe; pea ʻoka ke ka ʻā, te mo alea mo ia.

När du går, att de leda dig; när du ligger, att de bevara dig; när du uppvaknar, att de äro ditt tal.

23 He ko e fekau ko e tuʻunga maama ia: pea ko e fono ko e maama ia; pea ko e valoki fakapoto ko e hala ia ʻoe moʻui:

Ty budet är en lykta, och lagen är ett ljus; och tuktans straff är lifsens väg;

24 Ke fakahaofi koe mei he fefine angahala, mei he lea fakaoloolo ʻae fefine muli.

På det du må bevarad blifva för en ond qvinno; för enes främmandes släta tungo.

25 ‌ʻOua naʻa ke holi ʻi ho loto ki hono fakaʻofoʻofa; pea ʻoua naʻa tuku ke ne kākaaʻi koe ʻaki hono laumata.

Låt hennes dägelighet icke göra dig lusta i ditt hjerta, och förtag dig icke på hennes ögnahvarf.

26 He ko e meʻa ʻi he fefine feʻauaki ʻoku fakamasivaʻi ʻae tangata ke toe siʻi ʻene konga mā: pea ʻe tuli ʻe he tonotangata ʻae moʻui mahuʻinga.

Ty en sköka tager enom sitt bröd ifrå; men en gift qvinna fångar ädla lifvet.

27 ‌ʻE faʻa ʻai ʻe ha tangata ʻae afi ki hono fatafata, pea ʻikai vela hono ngaahi kofu?

Kan ock någor behålla eld i barmen, så att hans kläder icke brinna?

28 ‌ʻE ʻeveʻeva ha taha ʻi he funga maka vela, ka ʻe ʻikai vela hono vaʻe?

Huru skulle någor gå på glöd, så att hans fötter icke brände varda?

29 ‌ʻOku pehē ʻaia ʻoku ʻalu atu ki he uaifi ʻo hono kaungāʻapi; ʻe ʻikai tonuhia ia ʻoku ala ki ai.

Alltså går det honom, som till sins nästas hustru går; der blifver ingen ostraffad, den vid henne kommer.

30 ‌ʻOku ʻikai fehiʻa ʻae kakai ki ha kaihaʻa, ʻo kapau kuo ne kaihaʻa ke fakafiemālie hono loto ʻi heʻene feinga fiekaia;

Det är enom tjuf icke så stor skam, om han stjäl till att mätta sina själ, då honom hungrar;

31 Kā, ʻoka ʻilo ia, ʻe totongi ʻe ia ke liunga fitu; ʻe ʻatu ʻe ia ʻae meʻa kotoa pē ʻo hono fale.

Och om han gripen varder, gifver han det sjufaldt igen, och lägger dertill alla ägodelarna i sitt hus.

32 Ka ko ia ʻoku tonofefine, ʻoku masiva poto: ko ia ʻoku ne fai ia ʻoku fakaʻauha ʻe ia hono laumālie ʻoʻona.

Men den som med ene qvinno hor bedrifver, han är en dåre, och förer sitt lif uti förderf.

33 ‌ʻE lavea ai ia mo ongoongo kovi: pea ʻe ʻikai holoholoʻi ʻa hono manukia.

Dertill skall plåga och skam komma uppå honom, och hans skam skall intet utskrapad varda.

34 He ko e fuaʻa ko e fakalili ia ʻoe tangata: ko ia ʻe ʻikai te ne toe mamae ai ʻi he ʻaho ʻoe totongi.

Ty mansens harm hafver nit, och skonar intet på hämndenes tid;

35 ‌ʻE ʻikai tokangaʻi ʻe ia ha tukungoue; pea ʻe ʻikai fiemālie ia ʻi hoʻo foaki lahi.

Och ser icke till någon person, den försona måtte; och tager intet vid, om du än mycket skänka ville.