Maʻake 12
1 Pea fua lea ia kiate kinautolu, ʻi he ngaahi fakatātā, ʻo pehē, “Naʻe tō ʻe he tangata ʻae ngoue vaine, pea ne takatakai ʻaki [ia ]ʻae ʻā keli ʻae potu tataʻoʻanga uaine, pea langa ʻae fale leʻo, ʻo ne tuku ia ki he kau tangata tauhi ngoue, kae ʻalu ia ki he fonua mamaʻo.
Och han begynte tala dem till i liknelser: En man plantade en vingård, och gärde deromkring en gård, och grof en press, och byggde ett torn, och lejde honom ut vingårdsmännom; och for så ut i fremmande land.
2 Pea hoko hono toʻukai, naʻa ne fekau ʻae tamaioʻeiki ki he kau tauhi ngoue, koeʻuhi ke ne maʻu mei he kau tauhi ngoue ʻae fua ʻoe ngoue vaine.
Och då rätta tiden var, sände han sin tjenare till vingårdsmännerna, att han skulle anamma, af vingårdsmännerna, utaf vingårdsens frukt;
3 Pea naʻa nau puke ia, ʻo haha, ʻo fekau ke ʻalu taʻehaʻanemeʻa.
Men de togo honom, och slogo honom, och läto honom gå ifrå sig tomhändtan.
4 Pea toe fekau ʻe ia kiate kinautolu ʻae tamaioʻeiki ʻe taha; pea naʻa nau tolongaki ʻaki ia ʻae maka, pea foa hono ʻulu, pea fekau ke ʻalu kuo lahi ʻenau fai kovi kiate ia.
Åter sände han till dem en annan tjenare; den kastade de hufvudet sönder med sten, och läto honom gå ifrå sig försmäddan.
5 Pea toe fekau ʻe ia ʻae tokotaha kehe, pea nau tāmateʻi ia; pea mo e tokolahi; kae haha ʻae niʻihi, pea tāmateʻi ʻae niʻihi.
Åter sände han en annan, den dråpo de; och många andra, somliga hudflängde de, och somliga dråpo de.
6 Pea kuo kei toe kiate ia ʻa hono foha pe taha, ʻaia ko hono ʻofaʻanga, pea ne fekau fakamui foki ia kiate kinautolu, ʻo ne pehē, ‘Te nau fakaʻapaʻapa ki hoku foha.’
Så hade han ännu en enda son, den han kär hade; honom sände han ock till dem på det sista, sägandes: De hafva ju en försyn för min son.
7 Ka naʻe fepehēʻaki ʻae kau tauhi ngoue ko ia, ‘Ko eni ʻae foha hoko; haʻu, ke tau tāmateʻi ia, pea ʻe ʻotautolu ʻae tofiʻa.’
Men vingårdsmännerna sade emellan sig: Denne är arfvingen; kommer, låter oss dräpa honom, så varder arfvedelen vår.
8 Pea naʻa nau puke, ʻo tāmateʻi ia, pea lī ia kituaʻā ngoue vaine.
Då togo de honom, och dråpo honom, och kastaden utu vingården.
9 “Ko e hā ʻe fai ai ʻe he ʻeiki ʻoe ngoue vaine? ʻE haʻu ia, ʻo fakaʻauha ʻae kau tauhi ngoue, pea ʻe tuku ʻae ngoue vaine ki ha kakai kehe.
Hvad skall nu vingårdsherren göra? Han skall komma, och förgöra vingårdsmännerna, och få vingården androm.
10 Pea naʻe ʻikai te mou lau ʻae tohi ni; ‘Ko e maka naʻe liʻaki ʻe he kau tufunga, kuo hoko ia ko e fungani ʻoe tuliki:
Hafven I ock icke läsit denna Skriften? Den stenen, som byggningsmännerne bortkastade, är vorden en hörnsten;
11 Ko e ngāue ʻa Sihova eni, pea ko e meʻa fakaofo ʻi hotau ʻao?’”
Af Herranom är detta gjordt, och är underligit för vår ögon.
12 Pea naʻa nau fai ke nau puke ia, ka naʻa nau manavahē ki he kakai: ka naʻa nau ʻilo ko ʻene lea ʻaki ʻae fakatātā kiate kinautolu: pea nau tuku ia, ka nau ʻalu.
Och de sökte efter att gripa honom; men de räddes för folket; ty de förstodo att han sade denna liknelsen om dem. Så gåfvo de honom öfver, och gingo sin väg.
13 Pea naʻa nau fekau kiate ia ʻae niʻihi ʻi he kau Fālesi mo e kau Helotiane, ke nau femioekina ia, ʻi [heʻene ]lea.
Och sände de till honom några af de Phariseer, och de Herodianer, att de skulle gripa honom i orden.
14 Pea kuo nau haʻu, pea nau pehē kiate ia, “ʻEiki ʻoku mau ʻilo ʻoku ke moʻoni koe, pea ʻoku ʻikai te ke tokanga ki ha tangata; he ʻoku ʻikai te ke filifilimānako ki he tangata, ka ʻoku ke akonaki ʻaki ʻae hala ʻoe ʻOtua ʻi he moʻoni: ʻOku ngofua ke ʻatu ʻae tukuhau kia Sisa, pe ʻikai?
Då de kommo, sade de till honom; Mästar, vi vete, att du äst sannfärdig, och sköter om ingen; ty du ser icke efter menniskors person, utan lärer Guds väg rätt. Är det ock rätt, att man gifver Kejsarenom skatt, eller icke? Skole vi gifvan, eller icke gifvan?
15 ʻE lelei ʻemau ʻatu, pe ʻikai?” Ka naʻe ʻilo ʻe ia ʻenau mālualoi, mo ne pehē kiate kinautolu, “Ko e hā ʻoku mou ʻahiʻahiʻi ai au?” ʻOmi ha tenali ke u mamata ai.
Men han förstod deras skrymtan, och sade till dem: Hvi fresten I mig? Tager hit penningen, att jag må se honom.
16 Pea nau ʻomi[ia]. Pea ne pehē kiate kinautolu, “Ko e fofonga mo e tohi eni ʻa hai?” Pea nau pehē kiate ia, “ʻA Sisa.”
Och de båro honom fram. Då sade han till dem: Hvars beläte och öfverskrift är detta? Sade de till honom: Kejsarens.
17 Pea lea ʻa Sisu, ʻo pehēange kiate kinautolu, “ʻAnge kia Sisa ʻae ngaahi meʻa ʻa Sisa, pea [ʻange ]ki he ʻOtua ʻae ngaahi meʻa ʻae ʻOtua.” Pea naʻa nau ofo ʻiate ia.
Då svarade Jesus, och sade till dem: Så gifver Kejsarenom hvad Kejsarenom tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer. Och de förundrade sig på honom.
18 Pea toki haʻu ʻae kau Satusi kiate ia, ʻakinautolu ʻoku pehē ʻoku ʻikai ha toetuʻu; pea nau fehuʻi kiate ia, ʻo pehē,
Så kommo de Sadduceer till honom, hvilke säga att ingen uppståndelse är, och sporde honom, sägande:
19 “ʻEiki, naʻe tohi ʻe Mōsese kiate kimautolu, [ʻo pehē], ‘Kapau ʻe pekia ʻae tokoua ʻo ha tangata, pea ʻoku ai [hono ]uaifi, kae ʻikai haʻane fānau, ʻe maʻu ʻe hono tokoua ʻa hono uaifi, ʻo fakatupu ʻae hako ki hono tokoua.’
Mästar, Mose hafver skrifvit oss: Om någors mans broder dör, och låter hustru efter sig, och låter ingen barn efter sig, då skall hans broder taga hans hustru, och uppväcka sinom broder säd.
20 Naʻe ai ʻae kāinga ʻe toko fitu: pea maʻu ʻe he ʻuluaki ʻae uaifi, pea pekia ia ʻoku ʻikai hano hako.
Det voro sju bröder; och den förste tog sig hustru, och han blef död, och lefde ingen säd efter sig;
21 Pea maʻu ia ʻe hono toko ua, pea pekia ia, kae ʻikai hano hako; pea mo hono toko tolu foki,
Och den andre tog henne, och blef död; den icke heller lefde säd efter sig; och den tredje sammalunda;
22 Pea maʻu ia ʻe he toko fitu, kae ʻikai ha hako: pea mate fakamui foki ʻae fefine.
Så att sju togo henne, och lefde dock ingen säd. Sist af allom dödde ock hustrun.
23 Ko ia, ʻi he toetuʻu, ʻoka nau ka tuʻu hake, ʻe hoko ia ko e uaifi ʻo hai ʻiate kinautolu? He naʻe maʻu ia ʻe he toko fitu ko[honau ]uaifi.”
Hvilkensderas hustru skall hon nu vara i uppståndelsen, då de skola uppstå? Ty sju hade haft henne till hustru.
24 Pea lea ʻa Sisu, ʻo pehēange kiate kinautolu, “ʻIkai ko ia ʻoku mou hē ai, koeʻuhi ko hoʻomou taʻeʻilo ki he tohi, mo e mālohi ʻae ʻOtua?
Svarade Jesus, och sade till dem: I faren ville, derföre att I icke veten Skriftena, ej heller Guds kraft.
25 Koeʻuhi, ʻoka nau ka tuʻu hake mei he pekia, ʻoku ʻikai te nau mali, pe foaki ke mali; ka ʻoku nau tatau mo e kau ʻāngelo ʻi he langi.
Ty då de uppståndne äro ifrå de döda, tager man sig icke hustru, och icke gifs heller hustru manne; utan de äro såsom Änglar, som i himmelen äro.
26 Pea koeʻuhi ko e toetuʻu ʻae pekia, naʻe ʻikai te mou lau ʻi he tohi ʻa Mōsese, ki he folofola ʻae ʻOtua kiate ia ʻi he ʻulu ʻakau, ʻo pehē, ‘Ko au ko e ʻOtua ʻo ʻEpalahame, pea ko e ʻOtua ʻo ʻAisake, pea ko e ʻOtua ʻo Sēkope?’
Men om de döda, att de skola uppstå, hafven I icke läsit i Mose bok, huruledes Gud talade med honom i buskanom, sägandes: Jag är Abrahams Gud, och Isaacs Gud, och Jacobs Gud?
27 ʻOku ʻikai ko e ʻOtua ia ʻoe mate, ka ko e ʻOtua ʻoe moʻui: ko ia ʻoku mou hē lahi ai.”
Han är icke de dödas Gud, utan deras Gud, som lefva. Så faren I nu mycket ville.
28 Pea ko e tangata tohi ʻe tokotaha, naʻa ne fanongo ki heʻenau fetauʻaki, pea ne ʻilo kuo tali lelei ʻe ia ʻakinautolu, pea haʻu ia ʻo fehuʻi kiate ia, “Ko e fekau fē ʻoku lahi ʻi he[fono ]kotoa pē?”
Då gick en fram af de Skriftlärda, den derpå hört hade, huru de tillhopa disputerat hade, och hade sett att han hade väl svarat dem, och sporde honom till: Hvilket är det yppersta af all budorden?
29 Pea pehēange ʻe Sisu kiate ia, “Ko e lahi[eni ]ʻi he ngaahi fekau kotoa pē, ‘Fanongo, ʻe ʻIsileli; Ko Sihova ko hotau ʻOtua ko Sihova ʻoku taha pe:
Jesus svarade honom: Det yppersta af all budorden är detta: Hör, Israel; Herren vår Gud är allena Herre;
30 pea ke ʻofa kia Sihova ko ho ʻOtua ʻaki ho loto kotoa, pea mo ho laumālie kotoa, mo ho ʻatamai kotoa, mo ho mālohi kotoa.’ Ko e lahi eni ʻi he fekau.
Och du skall älska din Herra Gud, af allt ditt hjerta, och af allo dine själ, och af all din håg, och af allo dine magt. Detta är det yppersta budet.
31 Pea ko hono ua ʻoku tatau[mo ia], ‘Ke ke ʻofa ki ho kaungāʻapi ʻo hangē pe ko koe.’ ʻOku ʻikai ha fekau ʻe lahi hake ki he ongo [fekau ]ni.”
Och det andra är desso likt: Älska din nästa som dig sjelf. Intet annat bud är större än dessa.
32 Pea pehē ʻe he tangata tohi kiate ia, “Ko e moʻoni, ʻEiki, kuo ke lea totonu: he ʻoku ai ʻae ʻOtua pe taha; pea ʻoku ʻikai mo ha taha:
Och den Skriftlärde sade till honom: Mästar, du hafver allt rätt sagt, att Gud är en, och ingen annar är förutan honom;
33 Pea ko e ʻofa kiate ia ʻaki ʻae loto kotoa, mo e ʻatamai kotoa, mo e laumālie kotoa, pea mo e mālohi kotoa, pea ko e ʻofa ki hono kaungāʻapi ʻo hangē pe ko ia, ʻoku lahi hake ia ʻi he ngaahi feilaulau tutu kotoa mo e ngaahi hifo kotoa pē.”
Och att älska honom af allt hjerta, och af allt förstånd, och af allo själ, och af allo magt, och älska sin nästa som sig sjelf, det är mer än bränneoffer, och all offer.
34 Pea kuo ʻilo ʻe Sisu ʻoku ne lea fakapotopoto mai, pea ne pehē kiate ia, “ʻOku ʻikai te ke mamaʻo mo e puleʻanga ʻoe ʻOtua.” Pea hili ia, naʻe ʻikai ha tangata ʻe faʻa fehuʻi kiate ia.
Då Jesus såg, att han visliga svarat hade, sade han till honom: Du äst icke långt ifrå Guds rike. Och sedan torde ingen fråga honom.
35 Pea lea ʻa Sisu, ʻo ne pehē ʻi heʻene kei akonaki ʻi he falelotu lahi, “Ko e hā ʻoku pehē ai ʻae kau tangata tohi, ‘Ko Kalaisi ko e foha ʻo Tevita?
Och svarade Jesus, och sade, lärandes i templet: Huru säga de Skriftlärde, att Christus är Davids Son?
36 He naʻe lea foki ʻe Tevita, ʻi he Laumālie Māʻoniʻoni, ‘Naʻe pehē ʻe Sihova ki hoku ʻEiki, Nofo koe ki hoku nima toʻomataʻu, kaeʻoua ke u ngaohi hoʻo ngaahi fili ko ho tuʻungavaʻe.”’
Ty David, genom den Helga Anda, säger: Herren sade till min Herra: Sätt dig på min högra hand, tilldess jag hafver satt dina ovänner dig till en fotapall.
37 Ko ia, ʻoku ui ia ʻe Tevita, ‘ʻEiki;’ pea ko hono foha fēfē ia?” Pea fanongo fiefia kiate ia ʻae kakai lāuvale.
Så kallar nu David honom Herra; hvadan är han då hans Son? Och en stor del af folket hörde honom gerna.
38 Pea pehē ʻe ia kiate kinautolu, ʻi heʻene akonaki, “Vakai telia ʻae kau tangata tohi, ʻoku nau manako ke ʻalu ʻi he kofu tōtōlofa, mo e fetapa ʻi he ngaahi faianga fakatau,
Och han lärde dem, och sade till dem: Vakter eder för de Skriftlärda; de gå gerna i sid kläder, och låta gerna helsa sig på torgen;
39 mo e nofoʻanga lelei ʻi he ngaahi falelotu, mo e potu māʻolunga ʻi he ngaahi kātoanga;
Och sitta gerna främst i Synagogorna, och främst vid bordet i gästabåden;
40 ʻAkinautolu ʻoku nau faʻao ʻae ngaahi fale ʻoe kau fefine kuo mate honau husepāniti, mo fakakākā ʻaki ʻae ngaahi lotu fuoloa: ʻe maʻu ʻekinautolu ni ʻae malaʻia lahi.”
Hvilke uppäta enkors hus, förebärande långa böner; desse skola få dess svårare fördömelse.
41 Pea nofo ʻa Sisu ʻo hangatonu ki he [fale ]tukuʻanga koloa, ʻo ne vakai ki he lī ʻe he kakai[ʻenau ]paʻanga ki he tukuʻanga koloa: pea ko e tokolahi naʻe koloaʻia ne nau lī[ki ai ]ʻae meʻa lahi.
Och satte sig Jesus tvärtemot offerkistona, och såg uppå huruledes folket lade penningar i kistona; och månge rike lade mycket in.
42 Pea haʻu ʻae fefine masiva kuo mate hono husepāniti, ʻone lī[ki ai ]ʻae kihiʻi paʻanga ʻe ua, ʻaia ʻoku tatau mo e kotani ʻe taha.
Och en fattig enka kom, och lade in två skärfvar, det var en penning.
43 Pea ne ui ʻene kau ākonga, mo ne pehē kiate kinautolu, “Ko e moʻoni ʻoku ou tala atu kiate kimoutolu, Ko e fefine paea ni, kuo ne lī [ki ai ]ʻae meʻa lahi hake ʻiate kinautolu fulipē, kuo nau lī ki he tukuʻanga koloa:
Då kallade han sina Lärjungar till sig, och sade till dem: Sannerliga säger jag eder, denna fattiga enkan lade mer in i kistona, än alle de andre som der inlade.
44 He naʻa nau lī kotoa pē[ki ai ]mei heʻenau koloa lahi; ka ko ia, ʻi heʻene masiva, kuo ne lī [ki ai ]ʻa ia kotoa pē ne ne maʻu, ʻio, ʻa ʻene moʻui kotoa pē.”
Ty de hafva alle inlagt af det dem öfverlopp; men hon inlade, utaf sin fattigdom, allt det hon hade, alla sina näring.
