Tangilāulau 1

1 ‌ʻOiau! ʻAe nofo lala pe ʻae kolo ʻaia naʻe pito ʻi he kakai! Kuo ne hoko ʻo hangē ko e fefine kuo mate hono ʻunoho! Ko ia, ʻaia naʻe lahi ʻi he ngaahi puleʻanga, pea hangē ko e ʻeiki fefine ki he ngaahi potu puleʻanga, kuo hoko ia ko e fai tukuhau!

Huru övergiven sitter hon icke, den folkrika staden! Hon har blivit lik en änka. Hon som var så mäktig bland folken, en furstinna bland länderna, hon måste nu göra trältjänst.

2 ‌ʻOku ne tangi mamahi ʻi he pō, pea ʻoku ʻi hono kouʻahe ʻa hono loʻimata; ʻi heʻene ngaahi kaumeʻa kotoa pē, ʻoku ʻikai ha taha ke fakafiemālie ia: kuo fai kākā ʻa ʻene ngaahi kaumeʻa kotoa pē kiate ia, kuo nau hoko ko hono ngaahi fili.

Bittert gråter hon i natten, och tårar rinna utför hennes kind. Ingen finnes, som tröstar henne, bland alla hennes vänner. Alla hennes närmaste hava varit trolösa mot henne; de hava blivit hennes fiender.

3 Kuo ʻalu ʻa Siuta ki he pōpula, koeʻuhi ko e mamahi pea koeʻuhi ko e ngāue lahi: ʻoku ne nofo mo e hiteni, ʻoku ʻikai te ne ʻilo ha fiemālie: naʻe maʻu ia ʻe he kau fakatanga kotoa pē ʻi he ngaahi potu lausiʻi.

Juda har måst gå i landsflykt efter att hava utstått elände och svåra vedermödor; hon bor nu bland hedningarna och finner ingen ro. Alla hennes förföljare hava fallit över henne, mitt i hennes trångmål.

4 ‌ʻOku tangi ʻae ngaahi hala ʻo Saione, koeʻuhi ʻoku ʻikai ha niʻihi ke haʻu ki he ngaahi kātoanga mamafa: ʻoku lala hono ngaahi matapā kotoa pē: ʻoku mafulu ʻene kau taulaʻeiki, ʻoku mamahiʻia ʻene kau tāupoʻou, pea ʻoku ne ʻi he kona.

Vägarna till Sion ligga sörjande, då nu ingen kommer till högtiderna. Alla hennes portar äro öde, hennes präster sucka. Hennes jungfrur äro bedrövade, och själv sörjer hon bittert.

5 ‌ʻOku māʻolunga ʻa hono ngaahi fili, ʻoku tupu lelei hono ngaahi fili; he kuo fakamamahiʻi ia ʻe Sihova koeʻuhi ko e lahi ʻo ʻene ngaahi angahala: kuo ʻalu ʻene fānau ki he pōpula ʻi he ʻao ʻoe fili.

Hennes ovänner hava fått övermakten, för hennes fiender går allt väl. Ty HERREN har sänt henne bedrövelser för hennes många överträdelsers skull. Hennes barn hava måst gå i fångenskap, bortdrivna av ovännen.

6 Pea kuo mole ʻae hoihoifua kotoa pē mei he ʻofefine ʻo Saione: kuo hoko ʻa ʻene ngaahi houʻeiki ʻo hangē ko e fanga haʻate ʻoku ʻikai ke ʻilo ha potu ke kai, pea kuo nau hola taʻehamālohi ʻi he ʻao ʻo ia ʻoku tuli.

Så har all dottern Sions härlighet försvunnit ifrån henne. Hennes furstar likna hjortar som icke finna något bete; vanmäktiga söka de fly bort, undan sina förföljare.

7 Naʻe manatu ʻe Selūsalema ʻi he ngaahi ʻaho ʻo ʻene mahaki mo ʻene ngaahi mamahi, ʻa ʻene meʻa mālie kotoa pē ʻaia naʻa ne maʻu ʻi he ngaahi ʻaho ʻi muʻa, ʻaia naʻe tō ʻa ʻene kakai ki he nima ʻoe fili, pea naʻe ʻikai ha tokoni kiate ia: naʻe mamata ʻae kau fili kiate ia pea nau taukae ki hono ngaahi ʻaho tapu.

I denna sitt eländes och sin husvillhets tid kommer Jerusalem ihåg allt vad dyrbart hon ägde i forna dagar. Nu då hennes folk har fallit för ovännens hand och hon icke har någon hjälpare nu se hennes ovänner med hån på hennes undergång.

8 Kuo fai kovi lahi ʻe Selūsalema ko ia kuo fetukutuku ai ia: ko kinautolu kotoa pē naʻe fakaʻapaʻapa kiate ia ʻoku nau manuki ki ai, koeʻuhi kuo nau mamata ki heʻene telefua: ʻio, ʻoku ne mafulu pea foki ki mui.

Svårt hade Jerusalem försynda sig; därför har hon blivit en styggelse. Alla som ärade henne förakta henne nu, då de se hennes blygd. Därför suckar hon ock själv och drager sig undan.

9 ‌ʻOku ʻi hono kapaʻi kofu ʻā ʻene ʻuli; ʻoku ʻikai ha manatu ʻiate ia ki hono ngataʻanga; ko ia naʻa ne tō hifo fakamanavahē: naʻe ʻikai ʻiate ia ha taha ke fakafiemālie. ʻE Sihova ke ke ʻafio ki heʻeku mamahi: he kuo fakahikihiki ʻe ia ia, ʻe he fili.

Orenhet fläckar hennes klädesfållar; hon tänkte icke på anden. Därför vart hennes fall så gruvligt; ingen finnes, som tröstar henne. Se, HERRE, till mitt elände, ty fienden förhäver sig.

10 Kuo mafao ʻae fili ʻa hono nima ki heʻene ngaahi meʻa lelei kotoa pē: he kuo ne mamata naʻe hū ʻae hiteni ki hono potu tapu, ʻaia naʻa ke fekau, ke ʻoua naʻa nau hoko atu ki hoʻo kakai.

Ovännen räckte ut sin hand efter allt vad dyrbart hon ägde; ja, hon fick se huru hedningar kommo in i hennes helgedom, just sådana som du hade förbjudit att komma in i din församling.

11 ‌ʻOku mafulu ʻa ʻene kakai kotoa pē, ʻoku nau kumi mā, kuo nau foaki ʻenau ngaahi meʻa lelei ko e meʻakai, ke tokoni ʻae laumālie: “ʻE Sihova ke ke ʻafio pea vakai; he kuo u hoko ʻo fakalielia.”

Allt hennes folk måste med suckan tigga sitt bröd; för vad dyrbart de ägde måste de köpa sig mat till att stilla sin hunger. Se, HERRE, och akta på huru föraktad jag har blivit.

12 “Ko ha meʻa noa pe eni kiate kimoutolu, ʻakimoutolu kotoa pē ʻoku ʻalu ange? Vakai, pea mamata, pe ʻoku ai ha mamahi ʻo hangē ko ʻeku mamahi, ʻaia ʻoku fai kiate au, ʻaia kuo fakamamahi ʻaki au ʻe Sihova ʻi he ʻaho ʻo hono houhau lahi.

Går detta eder ej till sinnes, I alla som dragen vägen fram? Akten härpå och sen till: kan någon plåga vara lik den varmed jag har blivit hemsökt, den varmed HERREN har bedrövat mig på sin glödande vredes dag?

13 “Kuo ne fakahifo mei ʻolunga ʻae afi ki hoku ngaahi hui, pea ʻoku ne mālohi ki ai: kuo ne fola ha kupenga ki hoku vaʻe; kuo ne fakatafokiʻi au ki mui: kuo ne ngaohi au ko e liʻaki mo e vaivai ʻi he ʻaho kotoa pē.

Från höjden sände han en eld i mina ben och fördärvade dem. Han bredde ut ett nät för mina fötter, han stötte mig tillbaka. Förödelse lät han gå över mig, han gjorde mig maktlös för alltid.

14 “Ko e noʻo ʻo ʻeku ngaahi angahala, kuo haʻi ʻaki hono nima: ʻoku nau fihi, pea ʻoku aʻu hake ki hoku kia: kuo ne pule ke hinga ʻa ʻeku mālohi, kuo tukuange au ʻe Sihova ki honau nima, pea ʻoku ʻikai te u mafai ke tuʻu hake.

Mina överträdelser knötos samman av hans hand till ett ok, hopbundna lades de på min hals; så bröt han ned min kraft. Herren gav mig i händerna på människor som jag ej kan stå emot.

15 “Kuo malaki hifo ʻe Sihova ʻa ʻeku kau tangata mālohi kotoa pē, ʻi hoku haoʻanga: kuo ne ui ha fakataha kiate au ke taʻomia ʻeku kau talavou: kuo molomoloki ʻe Sihova ʻae tāupoʻou, ko e ʻofefine ʻo Siuta, ʻo hangē ʻi ha tataʻoʻanga uaine.

Alla de tappra kämpar jag hyste aktade Herren för intet. Han lyste ut högtid, mig till fördärv, för att krossa mina unga män. Ja, vinpressen trampade Herren till ofärd för jungfrun dottern Juda.

16 “Koeʻuhi ko e ngaahi meʻa ni ʻoku ou tangi; ko hoku mata, ko hoku mata ʻoku tafe hifo ʻi he vai, koeʻuhi ʻoku mamaʻo meiate au ʻae fakafiemālie naʻe totonu ke tokoni hoku laumālie: ʻoku liʻaki pe ʻeku fānau, koeʻuhi naʻe mālohi mai ʻae fili.”

Fördenskull gråter jag; mitt öga, det flyter i tårar; ty fjärran ifrån mig äro de som skulle trösta mig och vederkvicka min själ. Förödelse har gått över mina barn, ty fienden har blivit mig övermäktig.

17 “ʻOku mafao atu ʻe Saione ʻa hono nima, pea ʻoku ʻikai ha niʻihi ke fakafiemālie kiate ia: kuo fekau ʻe Sihova kia Sēkope, ke takatakai ia ʻe hono ngaahi fili: ʻoku hangē ha fefine mahaki ʻa Selūsalema ʻiate kinautolu.

Sion räcker ut sina händer, men ingen finnes, som tröstar henne; mot Jakob bådade HERREN upp ovänner från alla sidor; Jerusalem har blivit en styggelse ibland dem.

18 “ʻOku māʻoniʻoni ʻa Sihova; he kuo u fai talangataʻa ki heʻene fekau; ʻoku ou kole kiate kimoutolu ʻae kakai kotoa pē fanongo, pea mou vakai ki heʻeku mamahi: kuo ʻalu ʻeku kau tāupoʻou mo ʻeku kau talavou ki he pōpula.

Ja, HERREN är rättfärdig, ty jag var gensträvig mot hans bud. Hören då, alla I folk, och sen min plåga: mina jungfrur och mina unga män fingo gå i fångenskap.

19 “Ne u ui ki heʻeku kau mamana, ka naʻa nau kākaaʻi au: ko ʻeku kau taulaʻeiki mo ʻeku kau mātuʻa naʻa nau tukuange ʻa honau laumālie ʻi he kolo, ʻi heʻenau kei kumi meʻakai ke fakafiemālie honau laumālie.

Jag kallade på mina vänner, men de bedrogo mig. Mina präster och mina äldste förgingos i staden, medan de tiggde sig mat för att stilla sin hunger.

20 “ʻAfio mai ʻe Sihova, he ʻoku ou mamahi: ʻoku ngaue mamahi hoku fatu; kuo liliu hoku loto ʻiate au; he kuo u fai talangataʻa ʻaupito; ʻituʻa a ʻoku fakamasiva ʻe he heletā, pea ʻoku ʻi he loto fale ʻae mate.

Se HERRE, huru jag är i nöd, mitt innersta är upprört. Mitt hjärta vänder sig i mitt bröst, därför att jag var så gensträvig. Ute har svärdet förgjort mina barn, och inomhus pesten.

21 “Kuo nau fanongo ʻoku ou mafulu: ʻoku ʻikai ha taha ke fakafiemālie kiate au, kuo fanongo ʻa hoku ngaahi fili kotoa pē ki heʻeku mamahi; ʻoku nau fiefia koeʻuhi kuo ke fai ia: he te ke fakahokosia ʻae ʻaho kuo ke tuʻutuʻuni, pea te nau hoko pe ʻo hangē ko au.

Väl hör man huru jag suckar, men ingen finnes, som tröstar mig; alla mina fiender höra om min olycka och fröjda sig över att du har gjort detta. Den dag du förkunnade har du låtit komma. Dock, dem skall det gå såsom mig.

22 “Tuku ke hoko ki ho ʻao ʻa ʻenau ngaahi angahala kotoa pē; pea ke fai kiate kinautolu, ʻo hangē ko ia kuo ke fai kiate au, koeʻuhi ko ʻeku ngaahi angahala kotoa pē: he ʻoku lahi ʻeku mafulu, pea ʻoku vaivai hoku loto.”

Låt all deras ondska komma inför ditt ansikte, och hemsök dem, likasom du har hemsökt mig för alla mina överträdelsers skull ty många äro mina suckar, och mitt hjärta är sjukt.