< Tangilāulau 3 >
1 Ko au ko e tangata kuo mamata ki he mamahi ʻi he meʻa tā ʻa hono houhau.
Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.
2 Kuo ne tataki au mo ʻomi au ki he poʻuli, kae ʻikai ki he maama.
Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.
3 Ko e moʻoni kuo ne liliu kiate au, ʻoku ne liliu hono nima kiate au ʻi he ʻaho kotoa.
Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.
4 Ko hoku kili mo hoku kakano kuo ne ngaohi ke motuʻa; kuo ne fesiʻi hoku ngaahi hui.
Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.
5 Kuo ne langaʻi meʻa kiate au, pea kuo ne takatakai au ʻaki ʻae kona mo e mamahi.
Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.
6 Kuo ne fokotuʻu au ʻi he ngaahi potu fakapoʻuli, ʻo hangē ko kinautolu naʻe pekia ʻi muʻa.
Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.
7 Kuo ne ʻāʻi takatakai au pea ʻoku ʻikai te u faʻa hao kituʻa: kuo ne fakamamafa ʻa ʻeku haʻi ukamea.
Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.
8 ʻO kau ka tangi foki mo kalanga, ʻoku ne taʻetokangaʻi ʻeku kole.
Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.
9 Kuo ne ʻāʻi hoku ngaahi hala ʻaki ʻae ngaahi maka kuo tā, kuo ne fakapikoʻi hoku ngaahi hala.
Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.
10 Naʻa ne hangē ha pea ʻoku toitoi kiate au, pea hangē ha laione ʻi he ngaahi potu lilo.
Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.
11 Kuo ne mimioʻi hoku ngaahi ʻaluʻanga, pea kuo ne haehae au fakaikiiki: kuo ne ngaohi au ke lala pe.
Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.
12 Kuo ne teke ʻa ʻene kaufana, pea kuo ne fokotuʻu au ko e fakaʻilonga ki he ngahau.
Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.
13 Kuo ne pule ki he ngaahi ngahau ʻo ʻene tangai ke ʻasi ki hoku ngaahi kongaloto.
Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.
14 Ko e manukiʻanga au ki hoku kakai; pea ko ʻenau tāʻanga ʻi he ʻaho kotoa pē.
Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.
15 Kuo ne fakafonu au ʻaki ʻae kona, kuo ne fakakonaʻi au ʻaki ʻae konaʻiʻī.
Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.
16 Kuo ne fesiʻi foki hoku kau nifo ʻaki ʻae kilikili, kuo ne pani au ʻaki ʻae efu.
Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.
17 Pea kuo ke hiki hoku laumālie ke mamaʻo mei he melino: naʻe ngalo ʻiate au ʻae monūʻia.
Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.
18 Pea ne u pehē, “Ko ʻeku mālohi mo ʻeku ʻamanaki kuo ʻauha meia Sihova;”
Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.
19 ʻI heʻeku manatu ki hoku mahaki pea mo ʻeku mamahi, ʻae kona pea mo e ʻahu.
Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.
20 ʻOku kei manatu ki ai hoku laumālie, pea ʻoku angavaivai ia ʻiate au.
Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.
21 Ko ia ʻoku ou fakamanatu ki hoku loto, pea ko ia ʻoku ou kei maʻu ai ʻae ʻamanaki.
Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.
22 Ko e meʻa ʻi he ʻaloʻofa ʻa Sihova ʻoku ʻikai te tau ʻauha, koeʻuhi ʻoku ʻikai ke ngata ʻene manavaʻofa.
Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;
23 ʻOku foʻou ia ʻi he pongipongi kotoa pē, ʻoku lahi hoʻo angatonu.
Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.
24 ʻOku pehē ʻe hoku laumālie, “Ko hoku tofiʻa ʻa Sihova: ko ia te u ʻamanaki lelei ʻiate ia.”
Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.
25 ʻOku lelei ʻa Sihova kiate kinautolu ʻoku tatali kiate ia, ki he laumālie ʻoku kumi kiate ia.
Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.
26 ʻOku lelei ki he tangata ke ne ʻamanaki, pea ne tatali fakatatoka foki ki he fakamoʻui meia Sihova.
Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.
27 ʻOku lelei ki he tangata ke ne fua ʻae haʻamo ʻi heʻene kei talavou.
Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;
28 ʻOku ne nofo tokotaha pe, pea ʻoku longo pe, koeʻuhi kuo ne fua ia ʻe ia pe.
Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;
29 ʻOku ne ʻai hono ngutu ʻi he efu, ko e meʻa naʻa ʻoku kei ai ha ʻamanaki.
Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;
30 ʻOku ne tuku hono kouʻahe kiate ia ʻoku ne taaʻi ia: ʻoku ne pito ʻaupito ʻi he lauʻi kovi.
Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.
31 He koeʻuhi ʻe ʻikai liʻaki ke lauikuonga ʻe Sihova:
Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;
32 He kapau te ne fakamamahi, ka te ne manavaʻofa foki ʻo fakatatau ki hono lahi ʻo ʻene ngaahi ʻaloʻofa.
Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.
33 He ʻoku ʻikai te ne fie tautea, pe fakamamahi ʻae fānau ʻae tangata.
Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;
34 Ke laiki ʻi hono lalo vaʻe ʻae ngaahi pōpula kotoa pē ʻo māmani,
Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;
35 Ke fakatafe ʻae totonu ʻoe tangata ʻi he ʻao ʻoe fofonga ʻoe Fungani Māʻoniʻoni,
Och låta deras sak för Gudi orätta vara;
36 Ke kākaaʻi ʻae tangata ʻi hono fakamaauʻi ʻoku ʻikai lelei ai ʻa Sihova.
Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.
37 Ko hai ia ʻoku fakahā, pea ʻoku hoko ia, ʻo kapau ʻoku ʻikai ke fekau ʻe Sihova?
Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;
38 ʻOku ʻikai ke ʻalu mei he fofonga ʻoe Fungani Māʻolunga ʻae lelei mo e kovi.
Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?
39 Ko e hā ʻoku lāunga ai ʻae tangata moʻui, ʻae tangata koeʻuhi ko e tautea ʻo ʻene ngaahi angahala?
Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.
40 Ke tau kumi mo ʻahiʻahiʻi hotau ngaahi ʻaluʻanga, pea toe tafoki kia Sihova.
Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.
41 Ke tau hiki hake hotau loto mo hotau nima ki he ʻOtua ʻi he ngaahi langi.
Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.
42 “Kuo mau fai talangataʻa, pea kuo mau angatuʻu: ʻoku teʻeki ai te ke fakamolemole.
Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;
43 “Kuo ke ʻuʻufi ʻaki ʻae houhau, pea fakatangaʻi ʻakimautolu: kuo ke tāmateʻi pea naʻe ʻikai te ke manavaʻofa.
Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.
44 Kuo ke ʻufiʻufi koe ʻaki ʻae ʻao, ke ʻoua naʻa ʻasi atu ʻa ʻemau kole.
Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.
45 Kuo ke ngaohi ʻakimautolu ko e efe mo e ʻotoʻota ʻi he lotolotonga ʻoe kakai.
Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.
46 “Kuo mafaʻa ʻae ngutu ʻa homau kau fili kotoa pē kiate kimautolu.
Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.
47 Kuo hoko mai ʻae manavahē mo e tauhele kiate kimautolu, ʻae lala mo e ʻauha.”
Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.
48 ʻOku tafe hifo hoku mata, hangē ko e ngaahi vaitafe, koeʻuhi ko e ʻauha ʻae ʻofefine ʻo hoku kakai.
Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.
49 “ʻOku tafe hifo ʻa hoku mata, pea ʻikai ʻosi, ʻoku ʻikai siʻi ke tuku.
Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;
50 Ke ʻoua ke ʻafio mai ʻa Sihova, pea vakai mei he langi.
Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.
51 Ko hoku mata ʻoku ne ueʻi hoku loto, koeʻuhi ko e ngaahi ʻofefine kotoa pē ʻo ʻeku kolo.
Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.
52 “Naʻe tuli fakamamahi au ʻe hoku kau fili hangē ha manupuna, taʻehanoʻuhinga.
Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.
53 Kuo nau motuhi ʻeku moʻui ʻi he fale fakapōpula, pea kuo lī ha maka kiate au.
De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.
54 naʻe melemo hoku ʻulu ʻi he ngaahi vai; pea ne u toki pehē, ‘Kuo motuhi au.’
De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.
55 “ʻE Sihova ne u ui ki ho huafa mei he fale fakapōpula taumamaʻo.
Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;
56 Kuo ke fanongo ki hoku leʻo; ʻoua naʻa ke fufū ho fofonga ki heʻeku mānava, ki heʻeku tangi.
Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.
57 Naʻa ke ʻunuʻunu mai ʻo ofi ʻi he ʻaho ko ia ne u ui kiate koe: naʻa ke pehē, “ʻOua naʻa manavahē.”
Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.
58 “ʻE Sihova kuo ke langomakiʻi hoku laumālie; kuo ke huhuʻi ʻeku moʻui.
Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.
59 ʻE Sihova kuo ke ʻafioʻi ki he kovi kuo fai kiate au, fakamaau ʻe koe ʻeku meʻa.
Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.
60 Kuo ke ʻafio ki heʻenau lili kotoa pē, mo ʻenau ngaahi filioʻi kiate au.
Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.
61 “ʻE ʻEiki kuo ke fanongo ki heʻenau taukae, pea mo ʻenau ngaahi filioʻi kiate au;
Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;
62 ʻae loungutu ʻonautolu naʻe tuʻu hake kiate au, pea mo ʻenau fakatupu meʻa kiate au ʻi he ʻaho kotoa pē.
Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.
63 Vakai ki heʻenau nofo hifo mo ʻenau tuʻu hake; ko au ko ʻenau taʻanga.
Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.
64 “ʻE ʻEiki ke ke tuku kiate kinautolu ha totongi, ʻo fakatatau ki he ngāue ʻa honau nima.
Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.
65 Tuku kiate kinautolu ʻae mamahi ʻoe loto, ʻa hoʻo malaʻia kiate kinautolu.
Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.
66 Fakatanga mo fakaʻauha ʻakinautolu ʻi he houhau mei he lalo langi ʻa Sihova.
Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.