Siona 3
1 Pea naʻe toe hoko mai ʻae folofola ʻa Sihova kia Siona, ko hono liunga ua, ʻo pehē,
Och Herrans ord skedde annan gång till Jona, och sade:
2 “Tuʻu hake, pea ke ʻalu ki Ninive, ʻae kolo lahi ko ia, pea ke malangaʻaki ʻi ai ʻae lea te u fekau kiate koe.”
Statt upp, och gack in uti den stora staden Nineve, och predika honom den predikan, som jag dig säger.
3 Ko ia ne tuʻu hake ai ʻa Siona, pea ne ʻalu ki Ninive, ʻo hangē ko e folofola mai ʻa Sihova. Pea ko Ninive ko e fuʻu kolo lahi ʻaupito ia, ʻo feʻunga mo e fononga ʻi he ʻaho ʻe tolu.
Då stod Jona upp, och gick bort till Nineve, såsom Herren sagt hade; men Nineve var en Guds stad, tre dagsresor stor;
4 Pea naʻe kamata hū ʻa Siona ki he kolo ʻi he fononga ʻoe ʻaho ʻe taha, mo ʻene kalanga ʻo pehē, “ʻOku toe ʻae ʻaho ʻe fāngofulu, pea ʻe fakaʻauha ʻa Ninive.”
Och då Jona begynte ingå ena dagsreso in i staden, predikade han, och sade: Det är ännu fyratio dagar, och så skall Nineve förgås.
5 Ko ia naʻe tui ai ʻae kakai ʻo Ninive ki he ʻOtua, pea fanongonongo ʻae ʻaukai, mo nau ai ʻae tauangaʻa, ʻo fai mei he kakai māʻolunga ʻo aʻu kiate ia naʻe siʻi hifo taha ʻiate kinautolu.
Då trodde de Ninevitiske män uppå Gud, och läto predika fasto, och drogo säcker uppå sig, både store och små.
6 He naʻe ʻomi hono fakahā ki he tuʻi ʻo Ninive, pea ne tuʻu hake ia mei hono nofoʻanga, ʻo ne toʻo hono kofu tōtōlofa mo ne kofuʻaki ʻe ia ʻae tauangaʻa, pea nofo ki lalo ʻi he efuefu.
Och då det kom för Konungen i Nineve, stod han upp af sitt säte, och lade af sitt purpur, och tog en säck omkring sig, och satte sig i asko;
7 Pea naʻa ne fekau ke fanongonongo mo fakahā ʻi Ninive, kuo fono ʻae tuʻi mo ʻene houʻeiki, ʻo pehē, “ʻOua naʻa kamata ha meʻa ʻe ha taha pe ʻe ha manu, ʻe he tauhi, pe ʻe ha fanga manu: ʻoua naʻa nau kai pe te nau inu ha vai
Och lät utropa och säga i Nineve, af Konungens och hans väldigas befallning, alltså: Det skall hvarken menniska eller djur, hvarken fä eller får något smaka; och man skall intet hafva dem i bet, eller låta dem vatten dricka;
8 Kae tuku ke kofuʻaki ʻae tauangaʻa ʻe he tangata, pea mo e manu, pea tangi fakamanavahē ki he ʻOtua: ʻio, ke tafoki taki taha kotoa pē mei hono hala kovi, pea mei he fakamālohi ʻoku ʻi honau nima.
Och skola taga säcker om sig, både folk och fä, och ropa stadeliga till Gud; och hvar och en vände sig ifrå sinom onda väg, och ifrå sina händers ondsko.
9 Ko hai ʻoku ʻilo, naʻa ʻe liliu, pea fakatomala ʻae ʻOtua mo ne fakatafoki atu ʻae kakaha ʻo hono houhau, koeʻuhi ke ʻoua naʻa tau ʻauha?”
Ho vet? Gud måtte omvända sig, och ångra det, och vända sig ifrå sine grymma vrede, att vi icke förgås.
10 Pea naʻe ʻafio ʻe he ʻOtua ki heʻenau ngāue, kuo nau tafoki mei honau hala kovi: pea naʻe liliu ʻae ʻOtua mei he kovi ʻaia naʻa ne pehē te ne fakahoko kiate kinautolu; pea naʻe ʻikai te ne fai ia.
Då nu Gud såg deras gerningar, att de omvände sig ifrå sinom onda väg, ångrade Gudi det onda, som han talat hade att han dem göra ville; och gjorde det intet.
