Siope 3
1 Pea hili ia naʻe mafaʻa ʻae ngutu ʻo Siope, ʻo ne lauʻikoviʻi ʻa hono ʻaho.
Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
2 Pea lea ʻa Siope, ʻo ne pehē,
Job tog till orda och sade:
3 “Ke ʻauha ʻae ʻaho naʻe fanauʻi ai au, mo e pō ko ia naʻe kalanga ai, ‘Kuo fanauʻi ʻae tama tangata.’
Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
4 Ke fakapoʻuli ʻae ʻaho ko ia; ke ʻoua naʻa tokanga ki ai ʻae ʻOtua mei ʻolunga, pea ʻoua naʻa ulo ai ʻae maama.
Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
5 Ke maʻu ia ʻe he fakapoʻuli mo e ʻata ʻoe mate; ke heka maʻu ki ai ʻae ʻao matolu; ke fakailifia ia ʻe he fakapoʻuli ʻoe ʻaho.
Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
6 Ke ʻohofi ʻae pō ko ia ʻe he fakapoʻuli matolu; ke ʻoua naʻa fakahoko ia ki he ngaahi ʻaho ʻoe taʻu, pe kau ia ʻi he lau ʻoe ngaahi māhina.
Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
7 ʻIo, ke lala ʻae pō ko ia, ke ʻoua naʻa ʻi ai ha leʻo fakafiefia.
Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
8 Ke kapeʻi ia ʻekinautolu ʻoku laukoviʻi ʻae ʻaho, ʻakinautolu ʻoku nau teu ke fai hake ʻenau lāunga.
Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
9 Ke fakapoʻuli ʻae ngaahi fetuʻu ʻo hono efiafi poʻuli; ke holi ia ki he maama, kaeʻoua siʻi naʻa ʻi ai; pea ʻoua naʻa ʻilo ʻe ia ʻae maʻa ʻae ʻaho:
Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
10 Koeʻuhi naʻe ʻikai ke tāpuni ʻae ngaahi matapā ʻoe manāva kiate au, pe fufū ʻae mamahi mei hoku mata.
eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
11 “Ko e hā naʻe ʻikai ai te u mate mei he manāva? Ko e hā naʻe ʻikai ai te u tukuange hoku laumālie ʻi heʻeku haʻu mei he fatu?
Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
12 Ko e hā naʻe tali teu ʻai au ʻe he foʻi tui? Mo e huhu koeʻuhi ke u huhu ai?
Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
13 He ka ne ʻikai, pehē kuo u tokoto taʻengāue eni pea longo pe, pea u mohe pe ʻo mālōlō ai,
Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
14 ʻO fakataha mo e ngaahi tuʻi mo e ngaahi pule ʻo māmani, naʻa nau langa moʻonautolu ʻae ngaahi potu naʻe lala;
vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
15 Pea fakataha mo e ngaahi ʻeiki naʻe maʻu koula, naʻa nau fakapito honau ngaahi fale ʻaki ʻae siliva:
ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
16 Pea teu ʻikai ʻo hangē ko e tama tō ʻi he fufū; ʻo hangē ko e fānau ʻoku ʻikai mamata ki he maama.
eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
17 ʻOku ngata ʻi ai ʻae fakamamahi ʻe he kau angahala; pea mālōlō ʻi ai ʻae kau ongosia.
Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
18 ʻOku mālōlō fakataha ai ʻae kau pōpula; ʻoku ʻikai ke nau ongoʻi ai ʻae leʻo ʻoe fakamālohi.
där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
19 ʻOku ʻi ai ʻae iiki mo e lalahi; pea tauʻatāina ai ʻae tamaioʻeiki mei heʻene ʻeiki.
Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
20 “Ko e hā ʻoku tuku ai ʻae maama kiate ia ʻoku ʻi he mamahi, mo e moʻui kiate ia ʻoku laumālie mamahi;
Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
21 ʻAia ʻoku holi ki he mate, ka ʻoku ʻikai ia; pea lahi ʻene kumi ki ai ʻi heʻene kumi ki he ngaahi koloa fufū;
åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
22 ʻAkinautolu ʻoku nekeneka ʻaupito, mo fiefia, ʻoka nau ka ʻilo ʻae faʻitoka?
åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
23 [Ko e hā kuo foaki ai ʻae maama ]ki he tangata kuo fakapuli hono hala, pea kuo ʻākilotoa ia ʻe he ʻOtua?
varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
24 He ʻoku muʻomuʻa ʻeku ngaahi toʻe ki heʻeku kai, pea ko ʻeku tangi kalanga ʻoku lilingi atu ʻo hangē ko e vai.
Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
25 Hē ko e meʻa ne u manavahē lahi ki ai kuo tō ia kiate au, pea ko ia ne u ilifia ai kuo hoko mai.
ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
26 Naʻe ʻikai te u fiemālie, pe te u mālōlō, pe te u nofo noa pe; ka naʻe hoko pe ʻae mamahi.”
Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
