Siope 17
1 “ʻOku ʻeho ʻeku mānava, kuo ʻosi hoku ngaahi ʻaho, ʻoku tali ʻae ngaahi luo kiate au.
Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
2 ʻIkai ʻoku ʻiate au ʻae kau manuki? Pea ʻikai ʻoku nofomaʻu ʻi hoku ʻao ʻenau ʻahiʻahi kovi?
Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
3 “Ko eni, ke tuku hifo, ke ai haʻaku fakamoʻoni meiate koe; ko hai ia te ma tā nima mo au?
Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
4 He kuo ke fufū honau loto mei he ʻilo: ko ia ʻe ʻikai ai te ke hakeakiʻi ʻakinautolu.
Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
5 Ko ia ʻoku ne lea lapu ki hono kāinga, ʻe vaivai ʻae mata ʻo ʻene fānau ʻaʻana.
Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
6 “Kuo ne tuku au ko e taukaeʻanga ʻoe kakai; ka naʻaku tatau muʻa mo e meʻa faiva.
Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
7 Kuo nenefu hoku mata ko e meʻa ʻi he mamahi, pea ko e ata pe ʻa hoku kupuʻi sino kotoa pē.
Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
8 ʻE ofo ʻae kakai angatonu ʻi he meʻa ni, pea ko e taʻeangahala te ne ueʻi ia ki he mālualoi.
Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
9 ʻE fakakukafi foki ʻae māʻoniʻoni ʻi hono hala, pea ko ia ʻoku nima maʻa ʻe fakahoko ʻe ia ʻae mālohi ki he mālohi.
Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
10 Ka ko kimoutolu kotoa pē, mou foki ʻo ʻalu: he ʻoku ʻikai te u faʻa ʻilo ha taha ʻoku poto ʻiate kimoutolu.
Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
11 Kuo ʻosi hoku ngaahi ʻaho, kuo motuhi ʻeku ngaahi tuʻutuʻuni, ʻio, ʻaia naʻaku loto ki ai.
Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
12 ʻOku nau liliu ʻae pō ko e ʻaho: ʻoku fuonounou ʻae maama ko e meʻa ʻi he fakapoʻuli.
Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
13 Kapau te u tatali, ko hoku fale ʻae faʻitoka pē: kuo ngaohi hoku mohenga ʻi he fakapoʻuli. (Sheol h7585)
Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. (Sheol h7585)
14 Kuo u pehē ki he popo, ‘Ko ʻeku tamai koe:’ pea ki he kelemutu, ‘Ko ʻeku faʻē,’ mo ‘hoku tuofefine.’
Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
15 Pea kofaʻā eni ʻa ʻeku ʻamanaki lelei? ʻIo, ko ʻeku ʻamanaki lelei, ko hai te ne mamata ki ai?
Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
