Siope 10

1 “ʻOku fiu hoku laumālie ʻi heʻeku moʻui; te u tuku au ke u lāunga; te u lea ʻi he mamahi ʻo hoku laumālie.

Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

2 Te u pehē ki he ʻOtua, ʻoua naʻa ke tuku au ko e halaia; fakahā mai pe ko e hā ʻoku ke fakamamahiʻi ai au.

Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

3 He ʻoku taau mo koe ke fakamamahi, koeʻuhi ke ke fehiʻa ki he ngāue ʻa ho nima, ka ke fakamaama ki he fakakaukau ʻae angahala?

Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

4 He ʻoku ke mata fakakakano? Pe ʻoku ke mamata ʻo hangē ko e mamata ʻae tangata?

Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

5 He ʻoku tatau ho ngaahi ʻaho mo e ngaahi ʻaho ʻoe tangata? Mo ho ngaahi taʻu mo e ngaahi ʻaho ʻoe tangata,

Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

6 Koeʻuhi ʻoku ke ʻekea ʻeku angahala, mo ke hakule ʻa ʻeku fai kovi?

Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

7 ‌ʻOku ke ʻilo ʻoku ʻikai te u fai kovi, pea ʻoku ʻikai ha taha ʻe faʻa fakahaofi mei ho nima.

Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

8 “Kuo ngaohi au ʻe ho nima mo fakafuofua takatakai au; ka ʻoku ke tāmateʻi au.

Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

9 ‌ʻOku ou kole kiate koe, ke ke manatuʻi, kuo ke ngaohi au ʻo hangē ko e ʻumea pea te ke toe ʻomi au ki he efu?

Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

10 He naʻe ʻikai te ke lilingi au ʻo hangē ko e huʻahuhu, mo fakafefeka au ʻo hangē ko e siisi?

Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

11 Kuo ke fakakofuʻaki au ʻae kili mo e kakano, pea kuo ke ʻāʻi au ʻaki ʻae ngaahi hui mo e uoua.

Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

12 Kuo ke tuku kiate au ʻae moʻui mo e ʻofa, pea kuo fakatolonga ʻeku moʻui ʻi hoʻo faʻa ʻaʻahi.

Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

13 Pea kuo ke fufū ʻae ngaahi meʻa ni ʻi ho loto: ʻoku ou ʻilo ʻoku ʻiate koe eni.

Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

14 Kapau te u fai hala, ʻoku ke fakaʻilongaʻi au, pea ʻe ʻikai te ke fakatonuhiaʻi au mei heʻeku angahia.

Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

15 Kapau ʻoku ou fai hala ko au pe ʻe malaʻia; pea kapau te u māʻoniʻoni, kae ʻikai te u faʻa hanga hake hoku ʻulu. ʻOku ou pito ʻi he puputuʻu; ko ia ke ke vakai ki heʻeku mamahi;

Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

16 He ʻoku tupulekina ia. ʻOku ke tuli au ʻo hangē ko ha laione fekai: pea ʻoku ke toe fakahā ʻo fakamanavahē koe kiate au.

Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

17 ‌ʻOku ke fakafoʻou hoʻo kau fakamoʻoni kiate au, pea ke fakalahi ho houhau kiate au; ʻoku tautaufetongi ʻae tau kiate au.

Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

18 “Pea ko e hā kuo ke ʻomi ai au mei he manāva? Taumaiā ne u mate, ke ʻoua naʻa mamata ha mata kiate au!

Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

19 Ka ne pehē te u hangē naʻe ʻikai te u ʻi ai; pea ʻe fua au mei he manāva ki he faʻitoka.

Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

20 ‌ʻIkai ʻoku siʻi pe hoku ngaahi ʻaho, pea tuku muʻa, ʻo tuku ai pe au, kau fakafiemālie siʻi,

Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

21 ‌ʻI he teʻeki ai te u ʻalu pea ʻikai te u toe haʻu, ʻio, ki he fonua ʻoe fakapoʻuli mo e ʻata ʻoe mate;

Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

22 Ko e fonua ʻoe fakapoʻuli, ʻo hangē ko e poʻuli ʻoe ʻata ʻoe mate, ʻo taʻeʻiai ha fakatonutonu, pea ʻoku tatau hono nima mo e fakapoʻuli.’”

Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.