Selemaia 6
1 “ʻAe fānau ʻa Penisimani mou fakataha ʻakimoutolu pea hola atu mei Selūsalema, pea ifi ʻae meʻalea ʻi Tikoa, pea fokotuʻu ʻae fakaʻilonga afi ʻi Pete-Hakilime; he ʻoku hā mai ʻae kovi mei he tokelau, pea mo e fakaʻauha lahi.
Församler eder, I BenJamins barn utu Jerusalem, och blåser i trummeter på Thekoa vakt, och reser upp ett baner på BethCherems vakt; ty en olycka är på färde ifrå nordan, och en stor jämmer.
2 Kuo u fakatatau ʻae ʻofefine ʻo Saione ki he fefine hoihoifua mo angalelei.
Dottren Zion är såsom en dägelig och lustig äng;
3 ʻE haʻu kiate ia ʻae kau tauhi mo ʻenau fanga sipi; pea te nau fokotuʻu honau ngaahi fale fehikitaki ʻo takatakai kiate ia; pea te nau taki taha kai ʻi hono potu ʻoʻona.
Men der skola herdar komma öfver henne med deras hjord; de skola uppslå sin tjäll allt omkring henne, och i bet ligga hvar på sitt rum ( och säga ):
4 “Mou teuteu kiate ia; tuʻu hake pea ke tau ʻalu hake ʻi he hoʻatāmālie. ʻOiauē ʻakitautolu! He kuo ʻalu ʻae ʻaho, pea kuo mafola atu ʻae malumalu ʻoe efiafi.
Ruster eder till strid emot henne; upp, låter oss draga upp, medan det ännu bittida dags är; ej! det kommer aftonen, och skuggen varder stor.
5 Tuʻu hake, pea tau ʻalu atu ʻi he poʻuli, pea fakaʻauha hono ngaahi fale fakaʻeiʻeiki.”
Nu väl, låt oss nu vara uppe, det vi än skulle draga ditupp om nattena, och förderfva hennes palats.
6 He ʻoku pehē ʻe Sihova ʻoe ngaahi kautau, “Tā hifo hono ngaahi ʻakau, pea fai ha tanu puke ki Selūsalema; ko e kolo eni ke kapa; kuo pito ia ʻi loto ʻi he fakamālohi.
Ty så säger Herren Zebaoth: Fäller trä, och görer bålverk emot Jerusalem; ty det är en stad, som hemsökt skall varda; är der dock alltsammans orätt inne.
7 ʻO hangē ʻoku puna ʻae vai mei he matavai, ʻoku pehē ʻae hā mai ʻae angahala meiate ia; ʻoku ongoʻi ʻiate ia ʻae fakamālohi pea mo e maumauʻi; ʻoku ʻi hoku ʻao maʻuaipē ʻae mamahi mo e ngaahi lavea.
Och likasom en källa uppväller sitt vatten, så uppväller ock hans ondska; hans orätt och öfvervåld ropar upp i himmelen; sitt mord och slag bedrifva de dagliga för mig.
8 ʻE Selūsalema, ke akonekina koe, telia naʻa ʻalu ʻiate koe ʻa hoku laumālie; telia naʻa ngaohi koe ke tala, ko e fonua taʻehanokakai.”
Bättra dig, Jerusalem, förr än mitt hjerta vänder sig ifrå dig, och jag gör dig till ett öde land, der ingen uti bor.
9 ʻOku pehē ʻe Sihova ʻoe ngaahi kautau, “Te nau tānaki hono toe ʻo ʻIsileli ʻo hangē ko e vaine: pea ʻe toe ai ho nima ki he ngaahi vaʻa ʻo hangē ko e tangata ʻoku toli ʻae fua ʻoe vaine.”
Detta säger Herren Zebaoth: Hvad qvart blifvet är af Israel, det måste ock efteråt afhemtadt varda, lika som ett vinträ; vinhemtaren skall afhemta uti korgen det ena efter det andra.
10 Te u lea mo valoki kia hai, koeʻuhi ke nau fanongo? Vakai, kuo tāpuni honau telinga, pea ʻoku ʻikai te nau faʻa ongoʻi; vakai, ko e meʻa manuki kiate kinautolu ʻae folofola ʻa Sihova; ʻoku ʻikai te nau fiefia ki ai.
Ack! med hvem skall jag dock tala och betyga, att dock någor ville hörat? Men deras öron äro oomskorne; de kunna icke hörat; si, de hålla Herrans ord för gäckeri, och vilja det intet.
11 Ko ia kuo u fonu ʻi he houhau ʻo Sihova; ʻoku ou fiu ʻi he taʻofi: “Te u lilingi atu ia, ki he fānau ʻoku ʻi he hala; pea ki he fakataha ʻae kau talavou, ʻio, ʻe ʻave ʻae tangata mo hono uaifi, ʻae motuʻa pea mo ia ʻoku lahi hono ngaahi ʻaho.
Derföre är jag så full af Herrans trugande, att jag icke kan låtat; gjut ut både öfver barnen på gatone, och öfver de män i Rådet allt tillsammans; ty både man och qvinna, både åldrig och utgammal skola fångne varda.
12 “Pea ʻe maʻu ʻe he kakai kehe honau ngaahi fale, mo e ngaahi ngoue, fakataha mo honau ngaahi uaifi: he te u mafao atu hoku nima ki he kakai ʻoe fonua, ʻoku pehē ʻe Sihova.’
Deras hus skola komma främmande tillhanda, samt med åkrar och hustrur; ty jag vill uträcka mina hand, säger Herren, öfver landsens inbyggare.
13 “He ʻoku nau taki taha manumanu mei he iiki ʻo aʻu ki he lalahi; pea taki taha fai kākā mei he palōfita, ʻio, ʻo aʻu ki he taulaʻeiki.
Ty de fara allesammans efter girighet, både små och store; och både Propheter och Prester lära allesamman falska Gudstjenst;
14 Kuo nau fakamoʻui kākā foki ʻae lavea ʻoe ʻofefine ʻo hoku kakai, ʻonau pehē, ‘Fiemālie, fiemālie;’ ka ʻoku ʻikai ha fiemālie.
Och trösta mitt folk i deras olycko, att de skola det ringa akta, och säga: Det står väl till, det står väl till; och det står dock intet väl till.
15 He naʻa nau mā ʻi heʻenau fai meʻa fakalielia? Naʻe ʻikai, naʻe ʻikai ʻaupito te nau mā, pea naʻe ʻikai te nau fekulaʻi ʻi he mā; ko ia te nau hinga mo kinautolu ʻoku hinga: ʻo kau ka ʻaʻahi kiate kinautolu ʻe lī ki lalo ʻakinautolu, ʻoku pehē ʻe Sihova.
Derföre skola de komma på skam, att de sådana styggelse bedrifva; ändock de vilja oskämde vara, och vilja intet skämma sig; derföre måste de falla hvar öfver annan; och när jag varder dem hemsökandes, skola de falla, säger Herren.
16 ʻOku pehē ʻe Sihova, “Mou tuʻu ʻi he ngaahi hala, ʻo mamata, pea fehuʻi ki he ngaahi motuʻa hala, ‘Ko e fē ʻae hala lelei?’ Pea mou ʻaʻeva ʻi ai, pea te mou ʻilo ʻae fiemālie ki homou laumālie. Ka naʻa nau pehē, ‘ʻE ʻikai te mau ʻeveʻeva ai.’
Detta säger Herren: Går uppå vägarna, och ser till, och fråger efter de förra vägar, hvilken den gode vägen är, och vandrer deruppå, så skolen I finna ro för edra själar; men de sade: Vi göre det intet.
17 Pea naʻaku fakanofo kiate kimoutolu foki ʻae kau tangata leʻo, ʻo pehē, ‘Fanongo ki he leʻo ʻoe meʻalea.’ Ka naʻa nau pehē, ‘ʻE ʻikai te mau fanongo.’
Jag hafver satt väktare öfver eder; akter uppå trummeternas ljud; men de sade: Vi göret intet.
18 “Ko ia mou fanongo, ʻae ngaahi puleʻanga, pea ʻilo ʻe he fakataha ʻoe kakai, ʻae meʻa ʻaia ʻoku ʻiate kinautolu.
Derföre hörer, I Hedningar, och akter häruppå, samt med edart folk.
19 Fanongo, ʻe māmani: vakai, te u ʻomi ʻae kovi ki he kakai ni, ko e fua ʻo ʻenau ngaahi mahalo, koeʻuhi naʻe ʻikai te nau fanongo ki heʻeku ngaahi lea, pe ki heʻeku fono, ka kuo nau liʻaki ia.
Du jord, hör till: Si, jag vill låta komma en olycko öfver detta folk, nämliga deras förtjenta lön, att de icke akta min ord, och förkasta min lag.
20 He ko e hā hono ʻaonga ke ʻomi ʻae meʻa namu kakala kiate au mei Sipa, pea mo e tō huʻamelie mei he potu mamaʻo? ʻoku ʻikai lelei kiate au homou ngaahi feilaulau tutu, pea ʻoku ʻikai huʻamelie kiate au homou ngaahi feilaulau.”
Hvad frågar jag efter rökelse, som kommer af rika Arabien, och efter god canel, som kommer utaf fjerran land? Edor bränneoffer äro mig intet tacknämlig, och edor offer behaga mig intet.
21 Ko ia ʻoku pehē ʻe Sihova, “Vakai, te u ʻai ʻae ngaahi tūkiaʻanga ʻi he ʻao ʻoe kakai ni, pea ʻe tūkia fakataha ai ʻae ngaahi tamai pea mo e ngaahi foha; pea ʻe malaʻia ʻae kaungāʻapi mo honau kāinga.”
Derföre säger Herren alltså: Si, jag vill sätta desso folkena en förargelse, der både fäder och barn skola sig tillsammans uppå stöta, och skola förgås, den ene grannen med den andra.
22 ʻOku pehē ʻe Sihova, “Vakai, ʻoku haʻu ha kakai mei he fonua ʻi he tokelau, pea ʻe fakatupu ʻae kakai lahi mei he ngataʻanga ʻo māmani.
Detta säger Herren: Si, ett folk varder kommandes nordanefter, och ett stort folk skall uppresa sig hardt vid vårt land;
23 Pea te nau ala ki he kaufana mo e hōfangahau; ʻoku nau loto fefeka, pea taʻeʻaloʻofa; ʻoku ʻuʻulu honau leʻo ʻo hangē ko e tahi; pea ʻoku nau heka ki he fanga hoosi, ʻo fakaʻotu ʻo hangē ko e kau tangata te u tau kiate koe, ʻE ʻofefine ʻo Saione.”
De der båga och spets föra; det är grufveligit, och utan barmhertighet; de fräsa såsom ett stormande haf, och rida på hästar, rustade såsom krigsfolk, emot dig, du dotter Zion.
24 Kuo tau fanongo ki hono ongoongo: ʻoku vaivai hotau nima; kuo maʻu ʻakitautolu ʻe he mamahi, ʻo hangē ko e langā ha fefine ke fāʻele.
När vi få höra af dem, så skola oss våra händer nedfalla; oss varder ångest och ve, lika som ene i barnsnöd.
25 ʻOua naʻa ʻalu ki he ngoue, pe ʻeveʻeva ʻi he hala; he ʻoku ʻi he potu kotoa pē ʻae heletā ʻoe fili mo e fakailifia.
Ingen gånge ut på markena, och ingen ut uppå vägarna; ty det är allestäds osäkert för fiendans svärd.
26 ʻE ʻofefine ʻo hoku kakai ke ke nonoʻo ʻaki koe ʻae tauangaʻa, pea fetafokifokiaki koe ʻi he efuefu; ke ke mamahi, ʻo hangē ko e fai ki he foha pe taha, ko e tangilāulau mamahi: koeʻuhi ʻe haʻu fakafokifā pe kiate koe ʻae fakaʻauha.
O! du mins folks dotter, drag en säck uppå, och lägg dig i asko; haf sorg lika som för enda sonen, och beklaga dig lika som de der högeliga bedröfvade äro; ty förderfvaren kommer öfver oss hasteliga.
27 “Kuo u fakanofo koe ko e ʻahiʻahi, mo e fakamaʻa ki hoku kakai, koeʻuhi ke ke ʻiloʻi mo ʻahiʻahi ki heʻenau anga.
Jag hafver satt dig till en smältare i mitt folk, det så hårdt är; att du deras väsende förfara och bepröfva skall.
28 Ko e kau angatuʻu fakamamahi ʻakinautolu kotoa pē, ko e kau lauʻi kovi: ko e palasa mo e ukamea ʻakinautolu: ko e kau fakakovi ʻakinautolu kotoa pē.
De äro allesamman affällige, vandrande förrädeliga; de äro allesamman förderfvad koppar och jern.
29 Kuo vela ʻae tapili, kuo vela ʻo vai ʻae pulu ʻi he afi; ʻoku fai ʻae haka taʻeʻaonga ʻe he fakamaʻa: he ʻoku ʻikai mavahevahe ʻae kovi.
Blåsbälgen är förbränd, blyet försvinner, smältningen är förgäfves; ty det onda är icke ifråskildt.
30 ʻE ui ʻakinautolu ʻe he kakai ko e siliva kākā, koeʻuhi kuo liʻaki ʻakinautolu ʻe Sihova.”
Derföre heta de ock ett förkastadt silfver; ty Herren hafver förkastat dem.
