ʻIsaia 52
1 Ke ke ʻā, ke ke ʻā; ʻai ho mālohi, ʻE Saione; ʻai ho ngaahi kofu matamatalelei, ʻE Selūsalema, ʻae kolo māʻoniʻoni: koeʻuhi ʻe ʻikai toe hū kiate koe ʻae taʻekamu mo e taʻemaʻa.
Vakna upp, vakna upp, ikläd dig din makt, o Sion; ikläd dig din högtidsskrud, Jerusalem, du heliga stad; ty ingen oomskuren eller oren skall vidare komma in i dig.
2 Tupeʻi koe mei he efu; tuʻu hake, pea nofo hifo, ʻE Selūsalema: vete koe mei he ngaahi haʻi ʻo ho kia, ʻE ʻofefine pōpula ʻo Saione.
Skaka stoftet av dig, stå upp och intag din plats, Jerusalem; lös banden från din hals, du fångna dotter Sion.
3 He ʻoku pehē ʻe Sihova, “Kuo mou fakatau ʻakimoutolu taʻehatotongi; pea ʻe huhuʻi ʻakimoutolu taʻehapaʻanga.
Ty så säger HERREN: I haven blivit sålda för intet; så skolen I ock utan penningar bliva lösköpta.
4 He ʻoku pehē ʻe he ʻEiki ko Sihova, “Naʻe ʻalu hifo ʻi muʻa ʻa hoku kakai ki ʻIsipite ke nofo ai; pea naʻe fakamālohiʻi taʻetotonu ʻakinautolu ʻe he kakai ʻAsilia.
Ja, så säger Herren, HERREN: Mitt folk drog i forna dagar ned till Egypten och bodde där såsom främlingar; sedan förtryckte Assur dem utan all rätt.
5 “Pea ko eni,” ʻoku pehē ʻe Sihova, “Ko e hā ʻoku ou maʻu ni, koeʻuhi ʻoku ʻave taʻehanoʻuhinga ʻa hoku kakai? Ko kinautolu ʻoku pule kiate kinautolu ʻoku nau fakaioho mamahi ʻakinautolu, ʻoku pehē ʻe Sihova, pea ʻoku kapea maʻu pe ʻi he ʻaho kotoa pē ʻa hoku huafa.
Och vad skall jag nu göra här, säger HERREN, nu då man har fört bort mitt folk utan sak, nu då dess tyranner så skräna, säger HERREN, och mitt namn beständigt, dagen igenom, varder smädat?
6 Ko ia ʻe ʻilo ai ʻa hoku huafa ʻe hoku kakai: Pea te nau ʻilo ʻi he ʻaho ko ia, Ko au ia ʻoku folofola. “Vakai, ko au ia.
Jo, just därför skall mitt folk få lära känna mitt namn, just därför skall det förnimma på den dagen, att jag är den som talar; ja, se här är jag.
7 Hono ʻikai fakaʻofoʻofa ʻi he ngaahi moʻunga ʻae vaʻe ʻo ia ʻoku ʻomi ʻae ongoongolelei, ʻaia ʻoku fakahā ʻae melino; ʻaia ʻoku ʻomi ʻae ongoongolelei ʻoe lelei, mo ne fakahā ʻae fakamoʻui; ʻaia ʻoku pehē ki Saione, “ʻOku pule ʻa ho ʻOtua!”
Huru ljuvliga äro icke glädjebudbärarens fotsteg, när han kommer över bergen för att förkunna frid och frambära gott budskap och förkunna frälsning, i det han säger till Sion: "Din Gud är nu konung!"
8 ʻE hiki hake ʻae leʻo ʻo ho kau tangata leʻo; pea ʻe fakataha honau leʻo ʻonau hiva: he te nau mamata ko e mata ki he mata, ʻoka toe ʻomi ʻe Sihova ʻa Saione.
Hör, huru dina väktare upphäva sin röst och jubla allasammans, ty de se för sina ögon, huru HERREN vänder tillbaka till Sion.
9 Ke hā mai ʻi he fiefia, hiva fakataha, ʻakimoutolu ʻae ngaahi potu lala ʻo Selūsalema, he kuo fakafiemālieʻi ʻe Sihova ʻa hono kakai, kuo ne huhuʻi ʻa Selūsalema.
Ja, bristen ut i jubel tillsammans, I Jerusalems ruiner; ty HERREN tröstar sitt folk, han förlossar Israel.
10 Kuo fakahā ʻe Sihova ʻa hono nima ʻi he ʻao ʻoe ngaahi puleʻanga kotoa pē; pea ʻe mamata ʻe he ngaahi ngataʻanga kotoa pē ʻo māmani ʻae fakamoʻui ʻa hotau ʻOtua.
HERREN blottar sin heliga arm inför alla hedningars ögon, och alla jordens ändar få se vår Guds frälsning.
11 ʻAlu ʻakimoutolu, ʻalu ʻakimoutolu, mou ʻalu atu mei ai, ʻoua ʻe ala ki ha meʻa taʻemaʻa; ʻalu ʻakimoutolu mei he lotolotonga ʻo ia; ke maʻa ʻakimoutolu ʻoku mou fua ʻae ngaahi ipu ʻa Sihova.
Bort, bort, dragen ut därifrån, kommen icke vid det orent är; dragen ut ifrån henne, renen eder, I som bären HERRENS kärl.
12 Koeʻuhi ʻe ʻikai te mou ʻalu atu fakavave, pe ʻalu ʻi he hola: he ko Sihova ʻe muʻomuʻa ʻiate kimoutolu; pea ko e ʻOtua ʻo ʻIsileli ʻe muimui ʻiate kimoutolu.
Se, I behöven icke draga ut med hast, icke vandra bort såsom flyktingar, ty HERREN går framför eder, och Israels Gud slutar edert tåg.
13 Vakai, ʻe fai fakapotopoto ʻa ʻeku tamaioʻeiki, ʻe hakeakiʻi ia pea fakaongolelei, pea te ne māʻolunga ʻaupito.
Se, min tjänare skall hava framgång; han skall bliva upphöjd och stor och högt uppsatt.
14 ʻO hangē naʻe ofo ʻae tokolahi kiate ia, he liliu ʻo kovi hono fofonga ʻo lahi hake ʻi he tangata kotoa pē, mo hono sino ʻo lahi hake ʻi he ngaahi foha ʻoe tangata.
Såsom många häpnade över honom, därför att hans utseende var vanställt mer än andra människors och hans gestalt oansenligare än andra människobarns,
15 Ko ia te ne taufuʻi ʻae ngaahi puleʻanga lahi; ʻe tāpuni ʻe he ngaahi tuʻi honau fofonga kiate ia: he ko ia naʻe ʻikai fakahā kiate kinautolu te nau mamata ki ai; pea ko ia naʻe ʻikai te nau fanongo ki ai te nau tokangaʻi.
så skall han ock väcka förundran hos många folk; ja, konungar skola förstummas i förundran över honom. Ty vad aldrig har varit förtäljt för dem, det få de se, och vad de aldrig hava hört, det få de förnimma.
