ʻIsaia 48

1 “Fanongo ki he meʻa ni, ʻE fale ʻo Sēkope, ʻa koe ʻoku ui ʻaki ʻae hingoa ʻo ʻIsileli, pea kuo haʻu mei he ngaahi matavai ʻo Siuta, ʻakimoutolu ʻoku fuakava ʻi he huafa ʻo Sihova, pea lea ki he ʻOtua ʻo ʻIsileli, ka ʻoku ʻikai ʻi he moʻoni, pe ʻi he māʻoniʻoni.

Hören detta, I av Jakobs hus, I som ären uppkallade med Israels namn och flutna ur Juda källa, I som svärjen vid HERRENS namn och prisen Israels Gud -- dock icke i sanning och rättfärdighet,

2 He ʻoku nau lau ʻoku nau ʻoe kolo māʻoniʻoni, pea faʻaki ʻakinautolu ki he ʻOtua ʻo ʻIsileli; ko hono huafa ko Sihova ʻoe ngaahi kautau.

allt medan I kallen eder efter den heliga staden och stödjen eder på Israels Gud, på honom vilkens namn är HERREN Sebaot.

3 Kuo u fakahā ʻae ngaahi meʻa muʻa mei he kamataʻanga; pea naʻa nau ʻalu atu mei hoku fofonga, pea ne u fakahā ia; naʻaku fai fakafokifā ia, pea hoko ia.

Vad förut skedde, det hade jag för länge sedan förkunnat; av min mun var det förutsagt, och jag hade låtit eder höra därom. Plötsligt satte jag det i verket, och det inträffade.

4 Koeʻuhi naʻaku ʻilo ʻoku ke paongataʻa, pea ko e uoua ukamea ho kia, pea palasa ho foʻi laʻē;

Eftersom jag visste, att du var så styvsint, ja, att din nacksena var av järn och din panna av koppar,

5 Kuo u fakahā ia kiate koe mei he kamataʻanga; ʻi he teʻeki ai hoko ia naʻaku fakahā ia kiate koe: telia naʻa ke pehē, ‘Kuo fai ʻe heʻeku tamapua, ʻae ngaahi meʻa ko ia, mo ʻeku tamapua kuo tongi, mo ʻeku tamapua kuo haka kuo fekau ki ai.’

därför förkunnade jag det för länge sedan och lät dig höra därom, innan det skedde, på det att du icke skulle kunna säga: »Min gudastod har gjort det, min gudabild, den skurna eller den gjutna har skickat det så.»

6 Kuo ke tomuʻa fanongo, pea vakai kuo hoko ʻae meʻa ni kotoa pē; pea ʻe ʻikai te ke fakahā ia? “Kuo u fakahā atu mei he kuonga ni, ʻae ngaahi meʻa foʻou, ʻio, ʻae ngaahi meʻa lilo, pea naʻe ʻikai te ke ʻilo ki ai.

Du hade hört det, nu kan du se alltsammans; viljen I då icke erkänna det? Nu låter jag dig åter höra om nya ting, om fördolda ting som du ej har vetat av.

7 ‌ʻOku fakatupu ni ia, kae ʻikai mei he kamataʻanga; ʻio, ʻi muʻaange ʻi he ʻaho ʻaia naʻe ʻikai te ke fanongo ki ai, telia naʻa ke pehē, “Vakai, naʻaku ʻilo ia.”

Först nu hava de blivit skapade, icke tidigare, och förrän i dag fick du icke höra om dem, på det att du ej skulle kunna säga: »Det visste jag ju förut.»

8 Ko e moʻoni naʻe ʻikai te ke fanongo, ʻio, naʻe ʻikai te ke ʻilo; ʻio, mei he kuonga ko ia naʻe ʻikai ke fakaava ho telinga: he naʻaku ʻilo te ke fai kākā lahi, pea naʻe ui koe ko e maumau fono mei he manāva.

Du fick icke förr höra något därom eller veta något därav, ej heller kom det tidigare för dina öron, eftersom jag visste, huru trolös du var och att du hette »överträdare» allt ifrån moderlivet.

9 Koeʻuhi ko hoku huafa te u taʻofi hoku houhau, pea koeʻuhi ko ʻeku ongoongolelei te u taʻofi au meiate koe, ke ʻoua naʻaku tuʻusi ʻaupito koe.

Men för mitt namns skull är jag långmodig, och för min äras skull håller jag tillbaka min vrede, så att du icke bliver utrotad.

10 Vakai; kuo u fakamaʻa koe, kae ʻikai ʻaki ʻae siliva; kuo u fili koe mei he afi ʻoe mamahi.

Se, jag har smält dig, men silver har jag icke fått; jag har prövat dig i lidandets ugn.

11 Koeʻuhi ko au, ʻio, koeʻuhi ko au, te u fai ia: he ko e hā ʻe fakalielia ai ʻa hoku huafa? Pea ʻe ʻikai te u foaki hoku nāunau ki ha tokotaha kehe.

För min egen skull, ja, för min egen skull gör jag så, ty huru skulle jag kunna låta mitt namn bliva ohelgat? Jag giver icke min ära åt någon annan.

12 “Fanongo kiate au, ʻe Sēkope pea mo ʻIsileli, ʻa koe kuo u ui; ko au ia; ko au ko e ʻuluaki, pea ko au foki ko e kimui.

Hör på mig, du Jakob, du Israel, som jag har kallat. Jag är det; jag är den förste, jag är ock den siste.

13 Kuo ʻai ʻe hoku nima ʻae tuʻunga ʻo māmani, pea kuo u hanga ʻae ngaahi langi ʻaki hoku nima toʻomataʻu: ʻo kau ka ui ki ai, ʻoku nau tuʻu hake fakataha.

Min hand har lagt jordens grund, och min högra hand har utspänt himmelen; jag kallar på dem, då stå de där båda.

14 “Mou fakataha, ʻakimoutolu kotoa pē, pea fanongo; ko hai ʻiate kinautolu kuo ne fakahā ʻae ngaahi meʻa ui? Kuo ʻofa ʻa Sihova kiate ia: te ne fai ʻene faʻiteliha ki Papilone, pea ʻe ʻi he kakai Kalitia ʻa hono nima.

Församlen eder, I alla, och hören: Vem bland dessa andra har förutsagt detta, att den man, som HERREN älskar, skall utföra hans vilja mot Babel och vara hans arm mot kaldéerna?

15 Ko au, ʻio, ko au, kuo u folofola; kuo u ui kiate ia: kuo u ʻomi ia, pea te ne ngaohi ke lelei hono hala.

Jag, jag har talat detta, jag har ock kallat honom, jag har fört honom fram, så att hans väg har blivit lyckosam.

16 “Mou haʻu ke ofi kiate au, fanongo ki he meʻa ni; “talu ʻae kamataʻanga naʻe ʻikai te u lea ʻi he lilo; talu ʻae kuonga naʻe ʻi ai ia, ʻoku ʻi ai au.” Pea ko e ʻEiki ko Sihova, mo hono Laumālie, kuo na fekau au.

Träden hit till mig och hören detta; Mina förutsägelser har jag icke talat i det fördolda; när tiden kom, att något skulle ske, då var jag där. Och nu har Herren, HERREN sänt mig och sänt sin Ande.

17 ‌ʻOku pehē ʻe Sihova, ko ho Huhuʻi, ko e tokotaha māʻoniʻoni ʻo ʻIsileli; “Ko au ko Sihova ko ho ʻOtua, ʻaia ʻoku akonakiʻi koe ke ʻaonga, pea ko ia ʻoku tataki koe ʻi he hala ʻoku totonu ke ke ʻalu ai.

Så säger HERREN, din förlossare, Israels Helige: Jag är HERREN, din Gud, den som lär dig, vad nyttigt är, den som leder dig på den väg du skall vandra.

18 ‌ʻAmusiaange ʻe au kuo ke tokanga ki heʻeku ngaahi fekau! Ka ne pehē kuo hangē ko e vaitafe hoʻo fiemālie, pea tatau hoʻo māʻoniʻoni mo e ngaahi peau ʻoe tahi:

O att du ville akta på mina bud! Då skulle frid tillflyta dig såsom en ström och din rätt såsom havets böljor;

19 Pea ko ho hako foki kuo hangē ko e ʻoneʻone, pea ko e fua ʻo ho manāva ʻo hangē ko e kilikili ʻoe matātahi; pea ʻe ʻikai tuʻusi pe fakaʻauha hono hingoa mei hoku ʻao.

dina barn skulle då vara såsom sanden och din livsfrukt såsom sandkornen, dess namn skulle aldrig bliva utrotat eller utplånat ur min åsyn.

20 ‌ʻAlu atu ʻakimoutolu mei Papilone, mou hola mei he kakai Kalitia, mou fakahā ʻaki ʻae lea ʻoe hiva, tala ʻae meʻa ni, lea ʻaki ia ʻo aʻu ki he ngataʻanga ʻo māmani; mou pehē, “Kuo huhuʻi ʻe Sihova ʻa ʻene tamaioʻeiki ko Sēkope.”

Dragen ut från Babel, flyn ifrån kaldéernas land; förkunnen det med fröjderop och låten det bliva känt, utbreden ryktet därom till jordens ända; sägen: »HERREN har förlossat sin tjänare Jakob.»

21 Pea naʻe ʻikai te nau masiva inu ʻi heʻene tataki ʻakinautolu ʻi he ngaahi toafa: naʻa ne pule ke tafe atu ʻae vai mei he maka maʻanautolu: naʻa ne foaʻi ʻae maka, pea naʻe mapuna mei ai ʻae vai.

De ledo ingen törst, när han förde dem genom ödemarker, ty han lät vatten strömma fram ur klippan åt dem, han klöv sönder klippan, och vattnet flödade.

22 ‌ʻOku pehē ʻe Sihova, “ʻoku ʻikai ha fiemālie ki he kakai angahala.”

Men de ogudaktiga få ingen frid, säger HERREN.