Taniela 7
1 ʻI he ʻuluaki taʻu ʻo Pelesasa ko e tuʻi ʻo Papilone, naʻe mamata ʻa Taniela ki he ngaahi meʻa hā mai ki hono ʻulu ʻi hono mohenga; pea naʻa ne tohi ʻae misi, pea ne fakahā ʻa hono fakamatala.
Uti första årena Belsazars, Konungens i Babel, hade Daniel en dröm och syn på sin säng; och han skref den samma drömmen, och författade honom alltså:
2 Naʻe lea ʻa Taniela ʻo ne pehē, “Ne u mamata ʻi he meʻa hā mai kiate au ʻi he pō, pea vakai, naʻe fetakai mālohi ʻae feituʻu matangi ʻe fā ʻoe langi ʻi he Tahi Lahi.
Jag, Daniel, såg en syn om nattene, och si, de fyra väder under himmelen stormade emot hvartannat på stora hafvena.
3 Pea naʻe ʻalu hake mei loto tahi ʻae fanga manu ʻe fā, naʻe taki taha hono anga pe ʻoʻona.
Och fyra stor djur stego upp utu hafvet, ju det ena annorlunda än det andra;
4 Ko e ʻuluaki, naʻe hangē ha laione, pea naʻe ʻiate ia ʻae kapakau ʻoe ʻikale: pea ne u vakai, mo ʻene fusi ʻa hono ongo kapakau, pea naʻe hiki hake ia mei he kelekele, pea naʻe fokotuʻu ia ki hono vaʻe, ʻo hangē ha tangata, pea naʻe tuku ki ai ʻae loto ʻoe tangata.
Det första såsom ett lejon, och hade vingar såsom en örn; jag såg till, intilldess att vingarne vordo thy afryckte, och det vardt tagit bort af jordene, och det stod på sina fötter såsom en menniska; och thy vardt ett menniskligit hjerta gifvet.
5 Pea vakai, ko e manu kehe ko hono ua, naʻe hangē ha pea, pea ne hiki hake ʻe ia ia ʻo fakapalataha pe, pea naʻe ʻi hono ngutu ʻae nifo lōloa ʻe tolu ʻi he vahaʻa ʻo hono ngaahi nifo: pea naʻa nau lea ki ai ʻo pehē, ‘Tuʻu hake ʻo kai ʻae kakano lahi.’
Och si, det andra djuret dernäst var likt enom björn, och stod på den ena sidone, och hade i sinom mun, ibland sina tänder, tre stora långa tänder; och man sade till det: Statt upp, och ät mycket kött.
6 Pea hili ia ne u mamata, pea vakai, ko e taha kehe, naʻe hangē ha lēpati, ʻaia naʻe ʻi hono tuʻa ʻae kapakau ʻe fā ʻoe manupuna; pea naʻe ʻi he manu foki ʻae ʻulu ʻe fā; pea naʻe foaki ki ai ʻae pule.
Efter detta såg jag, och si, ett annat djur, likt enom parde, det hade fyra vingar, såsom en fogel, på sin rygg; och det samma djuret hade fyra hufvud, och thy vardt magt gifven.
7 Hili ia ne u mamata ʻi he ngaahi meʻa hā mai ʻi he pō, pea vakai ko hono fā ʻoe manu, naʻe fakamanavahē ia mo fakaʻulia, mo mālohi ʻaupito; pea naʻe ʻiate ia ʻae ngaahi nifo ukamea lahi: naʻe fakaʻauha mo maumauʻi ʻe ia, pea ne malaki ʻae toenga ʻaki hono vaʻe, pea naʻe kehe ia mei he fanga manu kotoa pē naʻe ʻi muʻa ʻiate ia; pea naʻe ʻiate ia ʻae nifo ʻe hongofulu.
Efter detta såg jag i denna synene om nattena, och si, det fjerde djuret var grufveligit och förskräckligit, och mägta starkt, och hade stora jerntänder; åt omkring sig, och förkrossade, och hvad qvart var, trampade det med sina fötter. Det var ock mycket annars än de förra, och hade tio horn.
8 Pea ʻi heʻeku sio fakamamaʻu ki he ngaahi nifo, pea vakai, naʻe tupu hake ʻi ai ha kihi nifo siʻi ʻe taha, ʻaia naʻe taʻaki fuʻu hake mei hono ʻao ʻae nifo ʻe tolu ʻi he ngaahi ʻuluaki nifo; pea vakai, naʻe ʻi he nifo ni ʻae mata ʻo hangē ko e mata ʻoe tangata, mo e ngutu naʻe lea fielahi.
Då jag nu skådade hornen, si, då gick der ut ibland dem ett annat litet horn, för hvilko de tre främsta hornen afstött vordo; och si, det samma hornet hade ögon såsom menniskoögon, och en mun, den stor ting talade.
9 Pea naʻaku mamata ai pe mo ʻene lī hifo ʻae ngaahi nofoʻanga fakaʻeiʻeiki, pea naʻe ʻafioʻi ʻaia naʻe ʻi muʻa ʻi muʻa ʻi he ngaahi ʻaho, naʻe hinehina hono kofu ʻo hangē ko e ʻuha hinehina, pea ko hono louʻulu naʻe hangē ko e fulufuluʻi sipi lelei: ko hono ʻafioʻanga naʻe hangē ko e afi ulo, pea ko hono ngaahi teka naʻe hangē ko e afi vela.
Sådant såg jag, tilldess stolar framsatte vordo, och den gamle satte sig, hvilkens kläde var snöhvitt, och håret på hans hufvud såsom ren ull; hans stol var alltsammans eldslåge, och hans hjul brunno af eld.
10 Naʻe tupu mai mo tafe mei hono ʻao ʻae afi: naʻe tauhi kiate ia ʻae toko afe lauʻi ʻe he ngaahi toko afe, pea naʻe tuʻu ʻi hono ʻao ʻae toko mano lauʻi toko mano: naʻe fokotuʻu ʻae fakamaau, pea naʻe folahi ʻae ngaahi tohi.
Och af honom utgick en lång eldstrimma: Tusende sinom tusend tjente honom, och tio sinom hundrade tusend stodo för honom. Domen vardt hållen, och böckerna vordo upplåtna.
11 Pea naʻaku tokanga lahi koeʻuhi ko e leʻo mo e lea fielahi ʻae nifo. Pea naʻaku tokanga ʻo aʻu ki hono tāmateʻi ʻoe manu, mo e fakaʻauha ʻo hono sino, mo e tuku ia ki he afi vela.
Jag såg till, för de stora ords skull, som det hornet talade; jag såg till, intilldess djuret dräpit vardt, och dess kropp förgicks, och i eld kastad vardt;
12 Pea koeʻuhi ko hono toe ʻoe fanga manu, naʻe toʻo ʻenau pule meiate kinautolu: ka naʻe fakatolonga ʻenau moʻui ke fuoloa ange, pea ki ha kuonga.
Och de andra djurs välde också ute var; ty dem var en tid och stund bestämd, huru länge hvartdera vara skulle.
13 Ne u mamata ʻi he ngaahi meʻa hā mai ʻi he pō, pea vakai, naʻe haʻu ha tokotaha ʻi he ngaahi ʻao ʻoe langi ʻo hangē ko e foha ʻoe tangata, pea ne haʻu kiate ia naʻe ʻi muʻa ʻi muʻa ʻi he ngaahi ʻaho, pea naʻa nau ʻomi
Jag såg i denna synene om nattene; och si, en kom i himmelens sky, såsom ens menniskos Son, allt intill den gamla, och han vardt framhafd för honom.
14 Pea naʻe foaki kiate ia ʻae pule, mo e nāunau, mo ha puleʻanga, koeʻuhi ke tauhi kiate ia ʻae ngaahi kakai kotoa pē, mo e ngaahi puleʻanga, mo e ngaahi lea: ko e pule taʻengata ʻa ʻene pule, ʻaia ʻe ʻikai mole, pea ko hono puleʻanga ʻe ʻikai fakaʻauha.
Honom gaf han våld, äro och rike, att all land, och folk, och tungomål, skulle tjena honom: Hans välde är evigt, det icke förgås, och hans rike hafver ingen ända.
15 “Ko au Taniela, ne u mamahi ʻi hoku laumālie mo hoku loto, pea naʻe fakamamahiʻi au ʻe he ngaahi meʻa hā mai ki hoku ʻulu.
Jag, Daniel, förskräckte mig derföre, och sådana syn förfärade mig.
16 Pea naʻaku ʻunuʻunu atu ki he tokotaha ʻokinautolu naʻe tutuʻu ai, pea ne u fehuʻi kiate ia ki hono moʻoni ʻoe ngaahi meʻa ni. Ko ia naʻa ne talamai, pea ne fakahā mai kiate au hono ʻuhinga ʻoe ngaahi meʻa ni.
Och jag gick till en af dem som der stodo, och bad honom, att han skulle gifva mig en viss undervisning om allt detta; och han talade med mig, och tedde mig hvad det betydde:
17 Ko e fanga manu lalahi ni, ʻaia ʻoku toko fā, ko e tuʻi ia ʻe toko fā ʻaia ʻe tupu hake ʻi māmani.
Dessa fyra stora djur äro fyra rike, som på jordena komma skola;
18 Ka ʻe lavaʻi ʻae puleʻanga ʻe he kakai māʻoniʻoni ʻae Fungani Māʻolunga, pea te nau maʻu ʻae puleʻanga ʻo lauikuonga, ʻio, ke taʻengata pea taʻengata.
Men dens Högstas helige skola intaga riket och skola besitta det i evig tid.
19 Pea ne u fieʻilo hono ʻuhinga ʻo hono fā ʻoe manu, ʻaia naʻe taha kehe mo e fanga manu kotoa pē, ʻo fakamanavahēʻia, ʻaia naʻe ukamea hono kau nifo, pea ko e palasa hono pesipesi; ʻaia naʻe fakaʻauha, mo maumauʻi, pea naʻe malaki ʻae toenga ʻaki hono vaʻe;
Sedan hade jag gerna vetat en viss undervisning om det fjerde djuret, hvilket platt annars var, än all de andra, ganska grufveligit; det jerntänder och kopparklor hade, det omkring sig åt, och förkrossade, och det qvart var med sina fötter trampade;
20 Pea mo e ngaahi nifo ʻe hongofulu ʻaia naʻe ʻi hono ʻulu, pea ʻoe taha kehe ʻaia naʻe tupu hake, pea naʻe tō ʻi hono ʻao ʻae toko tolu; ʻio, ʻae nifo ko ia, ʻaia naʻe ʻi ai ʻae mata, pea mo e ngutu naʻe lea fielahi ʻaupito, ʻaia naʻe matamata mālohi ʻi heʻene ngaahi kaumeʻa.
Och om de tio horn på dess hufvud, och om det andra som uppväxte, för hvilko tre afföllo; och om det samma hornet som ögon hade, och en mun, som stor ting talade, och större var än de der bredvid voro.
21 Ne u vakai, pea naʻe fai ʻae tau ʻe he nifo ko ia ki he kakai māʻoniʻoni, pea ne lavaʻi ʻakinautolu.
Och jag såg det samma hornet strida emot de heliga, och det behöll segren emot dem;
22 Kaeʻoua ke hoko mai ʻaia naʻe ʻi muʻa ʻi muʻa ʻi he ngaahi ʻaho, pea naʻe tuku ʻae fakamaau totonu ki he kakai māʻoniʻoni ʻoe Fungani Māʻolunga; pea naʻe hokosia ʻae kuonga naʻe maʻu ʻe he kakai māʻoniʻoni ʻae puleʻanga.
Tilldess den gamle kom, och höll dom för dens Högstas heligom, och tiden kom, att de helige intogo riket.
23 Pea naʻe pehē ʻa ʻene lea, Ko hono fā ʻoe manu ʻe hoko ia ko hono fā ʻi he ngaahi puleʻanga ʻi māmani, ʻaia ʻe kehe mo e ngaahi puleʻanga kotoa pē, pea te ne fakaʻauha ʻa māmani kotoa pē, pea malaki hifo ia, pea maumauʻi.
Han sade alltså: Det fjerde djuret skall vara det fjerde riket på jordene, hvilket mägtigare skall vara än all rike; det skall uppäta, förtrampa och förkrossa all land.
24 Pea ko e ngaahi nifo ʻe hongofulu mei he puleʻanga ni, ko e ngaahi tuʻi ʻe toko hongofulu ia ʻaia ʻe tupu: pea ʻe tupu mo ha taha kimui ʻiate kinautolu, pea ʻe kehe ia mo e ʻuluaki, pea te ne lavaʻi ʻae tuʻi ʻe toko tolu.
De tio horn betyda tio Konungar, som i de rikena uppkomma skola; efter dem skall en annan uppkomma, han skall vara mägtigare än någor af de förra, och skall undertrycka tre Konungar.
25 Pea ʻe lea ʻaki ʻe ia ʻae ngaahi lea fielahi ki he Fungani Māʻolunga, pea te ne fakaongosia ʻae kakai māʻoniʻoni ʻoe Fungani Māʻolunga, pea ʻe mahalo ʻe ia ke ne fakakehe ʻae ngaahi kuonga mo e ngaahi fono: pea ʻe tuku ia ki hono nima ʻi ha kuonga mo e kuonga ʻe ua, mo e vaeua mālie ʻoe kuonga.
Han skall försmäda den Högsta, och för störa dens Högstas heliga; och skall taga sig före att förvandla tider och lag; men de skola varda gifne uti hans hand i en tid, och några tider, och en half tid.
26 Ka ʻe fakanofo ʻae fakamaau, pea te nau toʻo ʻa ʻene pule, ke fakaʻauha mo maumauʻi ia, ʻo aʻu ki he ngataʻanga.
Derefter skall domen hållen varda; så skall då hans välde borttaget varda, så att han skall i grund förderfvad och förgjord varda.
27 Ka ko e puleʻanga mo e pule, pea mo e nāunau ʻoe puleʻanga ʻi he lalo langi kotoa pē, ʻe tuku ki he kakai ko e kau māʻoniʻoni ʻae Fungani Māʻolunga, pea ko hono puleʻanga ko e puleʻanga taʻengata, pea ʻe tauhi mo talangofua kiate ia ʻae ngaahi pule kotoa pē.
Men riket, magten och väldet under hela himmelen skall varda gifvit dens Högstas heligo folke, hvilkes rike evigt är; och allt välde skall tjena honom, och lyda honom.
28 Ko eni ʻae ngataʻanga ʻoe meʻa. Ka ko au Taniela ko ʻeku ngaahi fakakaukau naʻaku mātuʻaki mamahi ai, pea naʻe fakakehe hoku mata ʻiate au: ka naʻaku fakafufū ʻae meʻa ni ʻi hoku loto.”
Det var änden på talet. Men jag, Daniel, vardt svårliga bedröfvad i mina tankar, och mitt ansigte förvandlade sig uppå mig; dock behöll jag talet i mitt hjerta.
