Taniela 6
1 Naʻe lelei kia Talaiasi ke fakanofo ʻi he puleʻanga ʻae houʻeiki ʻe toko teau ma toko uofulu, ke māʻolunga ʻi he puleʻanga kotoa pē;
Och Darios syntes godt vara, att han skulle sätta öfver hela riket tjugu och hundrade landshöfdingar.
2 Pea ke māʻolunga ʻiate kinautolu ʻae kau pule ʻe toko tolu; pea ko e ʻuluaki ʻiate kinautolu ʻa Taniela; koeʻuhi ke fakahā ʻe he houʻeiki ʻae ngaahi ngāue kiate kinautolu, pea ke ʻoua naʻa hoko ha kovi ki he tuʻi ʻi ha meʻa.
Öfver dessa satte han tre Förstar; den ene var Daniel, hvilkom de landshöfdingar skulle räkenskap göra, att Konungen dess mindre bekymmer hafva skulle.
3 Pea naʻe fokotuʻu ki muʻa ʻae Taniela ni ʻi he kau pule mo e houʻeiki, koeʻuhi naʻe ʻilo ʻae ʻatamai lelei ʻiate ia, pea naʻe fakakaukau ʻae tuʻi ke fakanofo ia ko e pule ki he puleʻanga kotoa pē.
Men Daniel gick alla de Förstar och landshöfdingar vidt öfver; ty en hög ande var i honom; derföre tänkte Konungen att sätta honom öfver hela riket.
4 Pea naʻe toki kumi ʻe he kau pule mo e houʻeiki ke nau ʻilo ha meʻa kia Taniela ʻi he puleʻanga; ka naʻe ʻikai te nau ʻilo ha meʻa pe ha kovi; he naʻa ne angatonu, pea naʻe ʻikai ke ʻilo ha kovi pe ha fai hala ʻiate ia.
Fördenskull foro de Förstar och landshöfdingar derefter, huru de kunde finna en sak med Daniel, den emot riket vore; men de kunde ingen sak eller missgerning finna; ty han var trogen, så att man ingen skuld eller ogerning med honom finna kunde.
5 Pea naʻe pehē ʻe he kau tangata ni, “ʻE ʻikai te tau ʻilo ha meʻa ʻi he Taniela ni ka ʻi heʻetau maʻu ha meʻa ʻoku kau kiate ia mo e fono ʻa hono ʻOtua.”
Då sade männerne: Vi finne ingen sak med Daniel, utan om hans Gudstjenst.
6 Pea naʻe toki fakataha ʻae kau pule mo e houʻeiki ko ia ki he tuʻi, pea nau pehē kiate ia, “ʻE tuʻi ko Talaiasi, ke ke moʻui ʻo taʻengata.
Då kommo de Förstar och landshöfdingar tillhopa inför Konungen, och sade till honom alltså: Herre Konung, Darios, Gud unne dig länge lefva.
7 Kuo fealēleaʻaki fakataha ʻae kau pule kotoa pē ʻoe puleʻanga mo e kau pule [ʻoe ngaahi vahe fonua], mo e houʻeiki, mo e kau fakamatala fono, mo e ngaahi ʻeikitau, ke fokotuʻu ha fono fakapuleʻanga mo fokotuʻu ke maʻu ha tapu, koeʻuhi ko ia kotoa pē ʻe fai ha kole ki ha ʻotua pe ki ha tangata ʻi he ʻaho ʻe tolungofulu, ka kiate koe pe, ʻe tuʻi, ke lī ia ki he ʻana ʻoe fanga laione.
De Förstar i rikena, herrarna, landshöfdingarna, Rådet och ämbetsmännerna, hafva alle betänkt, att man skall låta utgå en Konungslig befallning, och ett strängt påbud, att ho som helst i tretio dagar någon ting vill bedja af någon Gud eller mennisko, utan af dig, Konung allena, han skall varda kastad för lejon uti gropena.
8 Pea ko eni, ʻe tuʻi, ke ke fokotuʻu ʻae fono, mo ke ʻai ho hingoa ki he tohi, koeʻuhi ke ʻoua naʻa fakakeheʻi ia, kae fakatatau ia ki he fono ʻoe kakai Mitia mo Peasia, ʻaia ʻoku ʻikai ke feliliuʻaki.”
Derföre, o Konung, måste du detta budet stadfästa, och underskrifva dig; på det att det icke skall omvändt varda, efter de Meders och Persers rätt, det ingen öfverträda djerfves.
9 Ko ia naʻe tohi ai ʻe Talaiasi ki he tohi mo e fono.
Alltså underskref sig Konungen Darios.
10 Pea ʻi he ʻilo ʻe Taniela, kuo tohi ʻae fono, naʻa ne hū ki hono fale, pea ko e ngaahi matapā sioʻata ʻi hono fale mohe naʻe ava ki Selūsalema, pea naʻa ne tōmapeʻe ʻo tūʻulutui ʻo liunga tolu ʻi he ʻaho, pea ne lotu mo fakafetaʻi ʻi he ʻao ʻo hono ʻOtua, ʻo hangē ko ʻene faʻa fai ʻi muʻa.
Som nu Daniel förnam, att sådant bud underskrifvet var, gick han upp i sitt hus; och han hade i sino sommarhuse öppna fenster emot Jerusalem; der föll han tre resor om dagen på sin knä, bad, lofvade och tackade sin Gud, såsom han tillförene plägade göra.
11 Pea naʻe toki fakataha ʻae kau tangata ni, pea naʻa nau ʻilo ʻa Taniela, ʻoku ne lotu mo fai ʻene hū ʻi he ʻao ʻo hono ʻOtua.
Då kommo desse männerna hopetals, och funno Daniel bedjandes och åkallandes inför sin Gud.
12 Pea naʻa nau ʻunuʻunu atu, ʻo lea ʻi he ʻao ʻoe tuʻi ki he fono ʻae tuʻi. “ʻIkai kuo ke tohi ʻae fono, ke ʻilonga ha tangata ʻe fai ha kole ki ha ʻotua pe ha tangata ʻi he ʻaho ʻe tolungofulu, ka kiate koe pe, ʻe tuʻi, ʻe lī ia ki he ʻana ʻoe fanga laione?” Pea naʻe lea ʻae tuʻi ʻo ne pehēange, “ʻOku moʻoni ʻae meʻa, ʻo fakatatau ki he fono ʻae kakai Mitia ʻaia ʻoku ʻi he fānau pōpula ʻo Siuta, ʻoku ʻikai te ke liliu.
Så gingo de fram, och talade med Konungen om det Konungsliga budet: Herre Konung, hafver du icke underskrifvit ett bud, att ho som helst i tretio dagar något både af någon gud, eller af någon mennisko, utan af dig Konungenom allena, han skulle kastas för lejon i gropena? Konungen svarade, och sade: Det är sant, och de Meders och Persers rätt skall ingen öfverträda.
13 Pea naʻa nau lea ʻo pehē ʻi he ʻao ʻoe tuʻi, “Ko e Taniela na ʻaia ʻoku ʻi he fānau pōpula ʻo Siuta, ʻoku ʻikai te ne tokanga kiate koe, pe ki he fono ʻaia kuo ke tohi, ka ʻoku ne fai ʻene lotu ʻo liunga tolu ʻi he ʻaho.”
De svarade, och sade för Konungen: Daniel, en af Juda fångar, aktar hvarken dig, o Konung, eller ditt bud, som du underskrifvit hafver; ty han beder tre resor om dagen.
14 Pea ʻi he fanongo ʻae tuʻi ki he lea ni, naʻa ne mamahi lahi, pea naʻe tokanga lahi hono loto kia Taniela ke fakahaofi ia, pea naʻa ne feinga ʻo aʻu ki he tō hifo ʻae laʻā ke fakahaofi ia.
Då Konungen detta hörde, vardt han fast bedröfvad, och vinnlade sig storliga, att han måtte fria Daniel; och arbetade derom intill solen nedergick, att han måtte hjelpa honom.
15 Pea naʻe toki fakataha ʻae kau tangata ni ki he tuʻi, pea nau pehē ki he tuʻi, “Ke ke ʻilo, ʻe tuʻi, ʻoku pehē ʻae fono ʻae kakai Mitia mo Peasia, ke ʻilonga ha fono pe ha tapu ʻoku fokotuʻu ʻe he tuʻi ʻe ʻikai siʻi liliu ia.”
Men männerne kommo samman till Konungen, och sade till honom: Du vetst, herre Konung, att de Meders och Persers rätt är, att all bud och befallningar, som Konungen beslutit hafver, skola oförvandlade blifva.
16 Pea naʻe toki fekau ʻe he tuʻi, pea naʻa nau ʻomi ʻa Taniela, pea lī ia ki he ʻana ʻoe fanga laione. Ka naʻe lea ʻae tuʻi ʻo ne pehē kia Taniela, “Ko ho ʻOtua, ʻaia ʻoku ke faʻa tauhi, te ne fakahaofi koe.”
Då befallde Konungen, att man skulle hafva Daniel fram, och de kastade honom för lejonen i gropena; men Konungen sade till Daniel: Din Gud, den du utan återvändo tjenar, han hjelpe dig.
17 Pea naʻe ʻomi ha maka, ʻo ʻai ki he ngutu ʻoe ʻana: pea naʻe pulusi ia ʻe he tuʻi ʻaki hono fakaʻilonga ʻoʻona, pea mo e fakaʻilonga ʻo ʻene houʻeiki; koeʻuhi ke ʻoua naʻa liliu ʻae meʻa kia Taniela.
Och de båro en sten fram, den lade de på locket af gropene; honom förseglade Konungen med sin egen ring, och med sina väldigas ring, på det att ingen skulle eljest något bruka på Daniel.
18 Pea naʻe ʻalu ʻae tuʻi ki hono fale, pea ne ʻaukai ʻi he pō ʻo ʻaho, pea naʻe ʻikai ke ʻomi ki hono ʻao ʻae ngaahi meʻa fasi hiva: pea naʻe mahuʻi ʻae mohe meiate ia.
Och Konungen gick sin väg på sina borg, och åt intet, och lät ingen mat för sig bära, och kunde ej heller sofva.
19 Pea naʻe tuʻu hake ʻae tuʻi ʻi he pongipongi ʻo hengihengi ʻaupito, pea ne ʻalu fakavave ki he ʻana ʻoe fanga laione.
Om morgonen bittida, då det dagades, stod Konungen upp, och gick med hast till gropena, der lejonen uti voro.
20 Pea ʻi heʻene hoko ki he ʻana, naʻa ne kalanga ʻi he leʻo mamahi kia Taniela; pea naʻe lea ʻae tuʻi ʻo pehē kia Taniela, “ʻE Taniela, ko e tamaioʻeiki ʻae ʻOtua moʻui, ʻoku mālohi ho ʻOtua ʻaia ʻoku ke tauhi maʻuaipē, ke fakahaofi koe mei he fanga laione?”
Och som han kom till gropena, ropade han till Daniel med sorgeliga röst; och Konungen sade till Daniel: Daniel, du lefvandes Guds tjenare, hafver ock din Gud, den du utan återvändo tjenar, förmått frälsa dig för lejonen?
21 Pea naʻe pehē ʻe Taniela ki he tuʻi, ʻE tuʻi, ke ke moʻui ʻo taʻengata.
Då talade Daniel med Konungen: Herre Konung, Gud unne dig länge lefva!
22 Kuo fekau ʻe hoku ʻOtua ʻa ʻene ʻāngelo, pea kuo tāpuni ʻae ngutu ʻoe fanga laione ke ʻoua naʻa nau fakamamahi au: koeʻuhi naʻe ʻilo ʻae lelei ʻiate au ʻi hono ʻao: pea ʻi ho ʻao foki ʻe tuʻi naʻe ʻikai te u fai kovi.”
Min Gud hafver sändt sin Ängel, hvilken lejonens mun tillhållit hafver, att de hafva ingen skada gjort mig; ty för honom är jag oskyldig funnen: Så hafver jag ej heller något gjort emot dig, Herre Konung.
23 Ko ia naʻe fiefia lahi ʻaupito ʻae tuʻi koeʻuhi ko ia, pea ne fekau ke nau toʻo hake ʻa Taniela mei he ʻana. Ko ia naʻe toʻo hake ʻa Taniela mei he ʻana, pea naʻe ʻikai ʻilo ha lavea siʻi ʻiate ia, koeʻuhi naʻa ne tui ki hono ʻOtua.
Då vardt Konungen ganska glad, och lät taga Daniel utu gropene; och de togo Daniel utu gropene, och man fann platt ingen skada gjord vara uppå honom; ty han hade trott sinom Gud.
24 Pea naʻe fekau ʻe he tuʻi ke nau ʻomi ʻae kau tangata ko ia naʻe talatalaakiʻi ʻa Taniela, pea naʻa nau lī ʻakinautolu ki he ʻana ʻoe fanga laione, ʻakinautolu, mo ʻenau fānau, mo honau ngaahi uaifi; pea naʻe mālohi ʻae fanga laione kiate kinautolu, pea fesiʻi fakaikiiki honau ngaahi hui kotoa pē, ʻi he teʻeki te nau hoko hifo ki he takele ʻoe ʻana.
Då lät Konungen komma fram de män, som Daniel beklagat hade, och kasta dem inför lejonen i gropena, samt med deras barn och hustrur; och förr än de kommo ned till bottnen, fingo lejonen dem fatt, förkrossade ock alla deras ben.
25 Pea naʻe tohi ʻe he tuʻi ko Talaiasi ki he kakai kotoa pē, mo e ngaahi puleʻanga mo e ngaahi lea, ʻaia ʻoku nofo ʻi māmani fulipē; “Ke tupulekina ʻae melino kiate kimoutolu.
Sedan lät Konungen Darios skrifva till all land, och folk, och tungomål: Gud gifve eder mycken frid!
26 ʻOku ou fai fono, koeʻuhi ke tetetete mo ilifia ʻae kakai ki he ʻOtua ʻo Taniela, ʻi he ngaahi potu kotoa pē ʻo hoku puleʻanga: “He ko e ʻOtua moʻui ia, pea ʻoku tuʻumaʻu, ʻo taʻengata: ko hono puleʻanga ʻe ʻikai ʻauha, pea ko ʻene pule ʻe aʻu atu ki he ngataʻanga.
Detta är min befallning, att uti allt mins rikes herradöme skall man frukta och rädas Daniels Gud; ty han är den lefvande Gud, som blifver evinnerliga, och hans rike är oförgängeligit, och hans herradöme hafver ingen ända.
27 ʻOku ne maluʻi mo fakahaofi, pea ʻoku ne fai ʻae ngaahi mana mo e ngaahi meʻa fakaofo ʻi he langi mo māmani, ko ia ia kuo fakahaofi ʻa Taniela mei he mālohi ʻoe fanga laione.”
Han är en frälsare och nödhjelpare, och han gör tecken och under, både i himmelen och på jordene; han hafver frälst Daniel ifrå lejonen.
28 Pea naʻe monūʻia ʻae Taniela ni ʻi he kei pule ʻa Talaiasi, pea mo e pule ʻa Kolesi ko e Peasia.
Och Daniel var väldig i Darios rike, och desslikes i Cores, den Persens, rike.
