2 Kolinitō 10
1 Pea ko au Paula, ko au ʻoku matamatavaivai [ʻo kau ka ]ʻiate kimoutolu, ka ʻi heʻeku mamaʻo ʻoku ou loto mālohi kiate kimoutolu, ʻoku ou fakakolekole kiate kimoutolu ʻi he angavaivai mo e angamalū ʻa Kalaisi:
Jag Paulus själv, som »är så ödmjuk, när jag står ansikte mot ansikte med eder, men visar mig så modig mot eder, när jag är långt borta», jag förmanar eder vid Kristi saktmod och mildhet
2 Ka ʻoku ou kole, koeʻuhi ke ʻoua naʻaku loto mālohi ʻi heʻeku ʻiate kimoutolu, ʻi he pule ko ia ʻoku ou ʻamanaki ke u fai mālohi ai ki he niʻihi, ʻoku nau lau kiate kimautolu ʻo hangē ʻoku mau ʻaʻeva ʻo fakatatau mo e kakano.
och beder eder se till, att jag icke, när jag en gång är hos eder, måste »visa mig modig», i det jag helt oförskräckt tänker våga mig på somliga som mena att vi »vandra efter köttet».
3 He neongo ʻoku mau ʻaʻeva ʻi he kakano, ka ʻoku ʻikai te mau tau fakakakano:
Ty fastän vi vandra i köttet, föra vi dock icke en strid efter köttet.
4 (He ko e mahafutau ʻo ʻemau tau ʻoku ʻikai fakakakano, ka ʻoku mālohi lahi ʻi he ʻOtua ke holoki hifo ai ʻae ngaahi kolo mālohi; )
Våra stridsvapen äro nämligen icke av köttslig art; de äro tvärtom så mäktiga inför Gud, att de kunna bryta ned fästen.
5 ʻO holoki ki lalo ʻae ngaahi fakakaukau, mo e meʻa māʻolunga kotoa pē, ʻoku ne fakahikihiki ia ki he ʻilo ʻoe ʻOtua, pea ʻoku ne fakavaivai ʻae mahalo kotoa pē ki he talangofua kia Kalaisi;
Ja, vi bryta ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som uppresas mot kunskapen om Gud, och vi taga alla slags tankefunder till fånga och lägga dem under Kristi lydnad.
6 Pea ʻoku mau tali te u pe ke tautea ʻae talangataʻa kotoa pē, ʻoka kakato hoʻomou talangofua.
Och när lydnaden fullt har kommit till väldet bland eder, då äro vi redo att näpsa all olydnad.
7 He ʻoku mou vakai ki he ngaahi meʻa ʻo hangē ko hono hā mai ʻituʻa? Kapau ʻoku ai ha tangata ʻoku ne faʻaki kiate ia ʻoku ʻa Kalaisi ia, ke toe fifili ki he meʻa ko ia ʻiate ia, koeʻuhi ʻo hangē ʻoku ʻa Kalaisi ia, ʻoku ʻa Kalaisi pehē pe ʻakimautolu.
Sen då vad som ligger öppet för allas ögon. Om någon i sitt sinne är viss om att han hör Kristus till, så må han ytterligare besinna inom sig, att lika visst som han själv hör Kristus till, lika visst göra också vi det.
8 He ka ne lahi hake siʻi ʻeku polepole ʻi heʻemau mālohi, ʻaia kuo tuku mai ʻe he ʻEiki kiate kimautolu ke langa ʻaki hake, ka ʻoku ʻikai ko homou fakaʻauha, [pehē], ʻe ʻikai te u mā ai:
Och om jag än något härutöver berömmer mig, då nu fråga är om vår myndighet -- den som Herren har givit oss, till att uppbygga eder och icke till att nedbryta -- så skall jag dock icke komma på skam därmed.
9 Ka ʻoku ʻikai te u fie hangē kau ka fakamanaʻi ʻakimoutolu ʻaki ʻae ngaahi tohi.
Jag vill icke att det skall se ut, som om jag med mina brev allenast tänkte skrämma eder.
10 He ʻoku nau pehē, “Ko [ʻene ]ngaahi tohi ʻoku mamafa mo mālohi; ka ʻoku ha vaivai mai [hono ]sino, pea ko [ʻene ]lea ʻoku kovi.”
Ty man säger ju: »Hans brev äro väl myndiga och stränga, men när han kommer själv, uppträder han utan kraft, och på hans ord aktar ingen.»
11 Ke ʻilo ʻe he tokotaha ko ia, ko ia ʻoku hā ʻiate kimautolu ʻi he lea ʻi he ngaahi tohi ʻi heʻemau mamaʻo, ko kimautolu ai pe ia ʻi he ngāue ʻoka mau ka ʻi ai.
Den som säger sådant, han må emellertid göra sig beredd på att sådana som vi äro i orden, genom våra brev, när vi äro frånvarande, sådana skola vi ock visa oss i gärningarna, när vi äro närvarande.
12 He ʻoku ʻikai te mau faʻa fakakau ʻakimautolu, pe fakatatau ʻakimautolu, ki he niʻihi ʻoku fakaongolelei atu ʻakinautolu: ka ko ʻenau fuofua ʻakinautolu ʻaki ʻakinautolu, ʻo fakatatau ʻakinautolu kiate kinautolu, ko e fai vale ia.
Ty vi äro icke nog dristiga att räkna oss till eller jämföra oss med somliga som giva sig själva gott vitsord, men som äro utan förstånd, i det att de mäta sig allenast efter sig själva och jämföra sig allenast med sig själva.
13 Ka ʻe ʻikai te mau polepole ki he ngaahi meʻa ʻituʻa atu ʻi [homau ]lakanga, kae fakatatau ki hono fuofua ʻoe lakanga ʻaia kuo fuofua ʻe he ʻOtua kiate kimautolu, ko e fuofua ʻoku aʻu atu foki kiate kimoutolu.
Vi för vår del vilja icke berömma oss till övermått, utan allenast efter måttet av det område som Gud tillmätte åt oss, när han bestämde att vi skulle nå fram jämväl till eder.
14 He ʻoku ʻikai te mau mafao atu ʻakimautolu, ʻo hangē naʻe ʻikai ke mau aʻu atu kiate kimoutolu: he kuo mau aʻu atu kiate kimoutolu foki ʻi he ongoongolelei ʻo Kalaisi:
Ty vi sträcka oss icke utom vårt område, såsom nådde vi icke rätteligen fram till eder; vi hava ju redan med evangelium om Kristus hunnit fram jämväl till eder.
15 ʻOku ʻikai te mau faʻa polepole ki he ngaahi meʻa ʻituʻa ʻi [homau ]lakanga, ʻaia ko e ngaahi ngāue ʻae kau tangata kehe; ka ʻoku mau ʻamanaki lelei, ʻoka fakalahi hoʻomou tui, ke mau mafola atu ʻaupito ʻiate kimoutolu kae ʻi homau lakanga pe,
När vi säga detta, berömma vi oss icke till övermått, icke av andras arbete. Men väl hava vi det hoppet, att i samma mån som eder tro växer till, vi inom det område som har tillfallit oss skola bland eder vinna framgång, i så överflödande mått,
16 Ke mau malangaʻaki ʻae ongoongolelei ki he mamaʻo atu ʻiate kimoutolu, pea ʻikai ke polepole ʻi he lakanga ngāue ʻae tangata kehe kuo ʻosi teuteu.
att vi också få förkunna evangelium i trakter som ligga bortom eder -- och detta utan att vi, inom ett område som tillhör andra, berömma oss i fråga om det som redan där är uträttat.
17 “Ka ko ia ʻoku polepole, ke polepole ia ʻi he ʻEiki.”
Men »den som vill berömma sig, han berömme sig av Herren».
18 He ʻoku ʻikai ko ia ʻoku ne fakaongolelei ia ʻe fakamālō ki ai, ka ko ia ʻoku fakaongolelei ia ʻe he ʻEiki.
Ty icke den håller provet, som giver sig själv gott vitsord, utan den som Herren giver sådant vitsord.
