< 1 Samuela 4 >

1 Pea naʻe hoko ʻae lea ʻa Samuela ki ʻIsileli kotoa pē. Pea naʻe ʻalu ʻa ʻIsileli ke tauʻi ʻae kakai Filisitia, ʻonau nofoaki ʻo ofi ki Epenisa: pea naʻe nofoaki ʻae kau Filisitia ʻi ʻEfeki.
Und die Israeliten zogen den Philistern zum Kampf entgegen und lagerten bei Eben-Eser, während die Philister ihr Lager bei Aphek aufgeschlagen hatten.
2 Pea naʻe hiki ʻae tau ʻae kau Filisitia ke tau ki ʻIsileli: pea ʻi he fakahoko ʻae tau, naʻe teʻia leva ʻa ʻIsileli ʻi he ʻao ʻoe kau Filisitia: pea naʻa nau taaʻi ʻi he tau ʻi he ngoue ʻae kau tangata ʻe toko fā afe nai.
Als sich nun die Philister den Israeliten gegenüber in Schlachtordnung aufgestellt hatten und der Kampf sich weit ausbreitete, wurden die Israeliten von den Philistern besiegt, und diese erschlugen in der Schlacht auf offenem Felde gegen viertausend Mann.
3 Pea ʻi he hoko mai ʻae kakai ki he ʻapitanga, naʻe pehē ʻe he kau mātuʻa ʻo ʻIsileli, “Ko e hā kuo teʻia ai ʻe Sihova kitautolu he ʻaho ni ʻi he ʻao ʻoe kau Filisitia? Ke tau ʻomi kiate kitautolu ʻae puha ʻoe fuakava ʻo Sihova mei Sailo, koeʻuhi, ʻi heʻene hoko kiate kitautolu, ke ne fakamoʻui ʻakitautolu mei he nima ʻo hotau ngaahi fili.”
Als dann das Heer ins Lager zurückgekehrt war, sagten die Ältesten der Israeliten: »Warum hat der HERR uns heute den Philistern unterliegen lassen? Wir wollen die Bundeslade des HERRN aus Silo zu uns holen, damit er in unsere Mitte kommt und uns aus der Hand unserer Feinde errettet.«
4 Ko ia naʻe fekau ʻe he kakai ki Sailo, koeʻuhi kenau ʻomi mei ai ʻae puha ʻoe fuakava ʻo Sihova ʻoe ngaahi kautau, ko ia ʻoku nofo ʻi he vahaʻa ʻoe ongo Selupi: pea naʻe haʻu ai ʻae ongo foha ʻo Ilai, ko Hofini mo Finiasi, mo e puha ʻoe fuakava ʻoe ʻOtua.
So sandte denn das Volk nach Silo, und man holte von dort die Bundeslade Gottes, des HERRN der Heerscharen, der über den Cheruben thront; und die beiden Söhne Elis, Hophni und Pinehas, begleiteten die Bundeslade Gottes.
5 Pea ʻi he hoko ʻae puha ʻoe fuakava ʻo Sihova ki he ʻapitanga, naʻe mavava ʻa ʻIsileli kotoa pē ʻi he mavava lahi, ko ia naʻe ʻuʻulu ai ʻae fonua.
Als nun die Bundeslade des HERRN ins Lager kam, erhob ganz Israel ein so gewaltiges Jubelgeschrei, daß die Erde davon erdröhnte.
6 Pea ʻi he fanongo ʻae kakai Filisitia ki he longoaʻa ʻoe mavava, naʻa nau pehē, “Ko e hā hono ʻuhinga ʻoe fuʻu mavava lahi ni ʻi he ʻapitanga ʻoe kakai Hepelū? Pea naʻa nau ʻilo kuo hoko ʻae puha tapu ʻo Sihova ki he ʻapitanga.
Als die Philister den lauten Jubel hörten, fragten sie: »Was hat dies laute Jubelgeschrei im Lager der Hebräer zu bedeuten?« Als sie dann erfuhren, daß die Lade des HERRN ins Lager gekommen sei,
7 Pea naʻe manavahē ai ʻae kakai Filisitia, he naʻa nau pehē, Kuo hāʻele mai ʻae ʻOtua ki he ʻapitanga. Pea naʻa nau pehē, Malaʻia kiate kitautolu! He kuo ʻikai ha meʻa pehē talu mei muʻa.
gerieten die Philister in Angst, denn sie dachten: »Gott ist zu ihnen ins Lager gekommen!«, und sie riefen aus: »Wehe uns! Denn so etwas ist vordem nie geschehen!
8 Malaʻia kiate kitautolu! Ko hai te ne fakamoʻui ʻakitautolu mei he nima ʻoe ngaahi ʻOtua māfimafi na? Ko e ngaahi ʻOtua eni naʻe taaʻi ʻae kakai ʻIsipite ʻi he ngaahi meʻa mamahi lahi ʻi he toafa.
Wehe uns! Wer wird uns aus der Hand dieser mächtigen Gottheit erretten? Das ist ja dieselbe Gottheit, welche die Ägypter in der Wüste mit allerlei Plagen geschlagen hat!
9 ‌ʻAe kau Filisitia, mou mālohi, ʻo fai ʻo ngalingali tangata, telia naʻa mou hoko ko e kau hopoate ki he kakai Hepelū, ʻo hangē ko ʻenau hopoate kiate kimoutolu: fai ʻo ngali mo e kau tangata ʻo tau.”
Haltet euch tapfer und zeigt euch als Männer, ihr Philister, sonst müßt ihr den Hebräern dienen, wie sie euch gedient haben; ja, seid Männer und kämpft!«
10 Pea naʻe tau ʻae kau Filisitia, pea naʻe toe teʻia ʻa ʻIsileli, pea naʻa nau hola ʻae tangata taki taha ki hono fale fehikitaki: pea naʻe mate ai ʻae tokolahi ʻaupito he naʻe tō ai ʻae toko tolu mano ʻoe kau tangata ʻIsileli naʻe ʻalu ʻi lalo.
Da kämpften denn die Philister, und die Israeliten wurden geschlagen, und sie flohen ein jeder zu seinen Zelten; und die Niederlage war sehr schwer: es fielen von den Israeliten dreißigtausend Mann Fußvolk.
11 Pea naʻe moʻua ʻae puha tapu ʻoe ʻOtua; pea naʻe tāmateʻi ʻae ongo foha ʻo Ilai ko Hofini mo Finiasi.
Auch die Lade Gottes wurde (von den Feinden) erbeutet, und die beiden Söhne Elis, Hophni und Pinehas, fanden den Tod.
12 Pea naʻe lele ʻae tangata Penisimani mei he tau, ʻo hoko ki Sailo ʻi he ʻaho ko ia, kuo mahaehae hono kofu, pea pani kelekele hono ʻulu.
Ein Benjaminit nun war vom Schlachtfelde weggeeilt und noch an demselben Tage nach Silo gelangt mit zerrissenen Kleidern und mit Erde auf dem Haupt.
13 Pea ʻi heʻene hoko ki ai vakai naʻe nofo leʻo pe ʻa Ilai ʻi he nofoʻa ʻi he veʻehala: he naʻe tetetete hono loto telia ʻae puha tapu ʻoe ʻOtua. Pea ʻi he hoko ʻae tangata ki he kolo, ʻo fakahā ia, naʻe tangi kalanga ʻae kolo kotoa pē.
Als er dort ankam, saß Eli gerade auf einem Stuhle (neben dem Tor) und spähte die Straße entlang; denn sein Herz bangte um die Lade Gottes. Als nun der Mann ankam, um der Stadt die Nachricht zu bringen, erhob die ganze Stadt ein Wehgeschrei.
14 Pea ʻi heʻene ongoʻi ʻe Ilai ʻae leʻo ʻoe tangi, naʻe pehē ʻe ia, “Ko e hā hono ʻuhinga ʻoe maveuveu ni?” Pea naʻe haʻu fakatoʻotoʻo ʻae tangata ʻo tala kia Ilai.
Als Eli das laute Geschrei hörte, fragte er: »Was bedeutet dieses gewaltige Geschrei?« Da kam der Mann herangeeilt und brachte dem Eli die Meldung.
15 Pea naʻe hivangofulu taʻu mo e taʻu ʻe valu ʻae motuʻa ʻo Ilai; pea kuo poʻuli hono mata, naʻe ʻikai faʻa mamata.
Eli war aber achtundneunzig Jahre alt und hatte das Augenlicht verloren, so daß er nicht mehr sehen konnte.
16 Pea naʻe pehē ʻe he tangata kia Ilai, “Ko au ia kuo u haʻu mei he tau, pea u hola mei he tau he ʻaho ni. Pea pehē ʻe ia, “ʻE hoku foha, Ko e hā kuo fai?”
Als nun der Mann zu Eli sagte: »Ich bin der Bote, der vom Schlachtfeld gekommen ist, und zwar bin ich heute vom Schlachtfeld geflohen«, da fragte Eli: »Wie ist es (denn dort) gegangen, mein Sohn?«
17 Pea talaange ʻe he tangata fekau, “Kuo hola ʻa ʻIsileli mei he ʻao ʻoe kakai Filisitia, pea kuo tō ʻae tokolahi ʻi he kakai, pea kuo mate ʻa ho ongo foha ko Hofini mo Finiasi, pea kuo moʻua ʻae puha tapu ʻoe ʻOtua.”
Der Bote antwortete: »Die Israeliten sind vor den Philistern geflohen; dazu hat unser Heer eine schwere Niederlage erlitten; auch deine beiden Söhne, Hophni und Pinehas, sind tot, und die Lade Gottes ist (von den Feinden) erbeutet.«
18 Pea ʻi heʻene lea ki he puha tapu ʻoe ʻOtua, naʻe hoko ʻo pehē, naʻe tō fakaholomui ia mei he nofoʻa ʻi he potu ʻoe matapā, pea mafesi ai hono kia, pea pekia ai: he ko e tangata motuʻa ia pea mamafa. Pea naʻe fakamaauʻi ʻe ia ʻa ʻIsileli ʻi he taʻu ʻe fāngofulu.
Als er nun die Lade Gottes erwähnte, da fiel Eli rücklings vom Stuhl herab neben dem Tor, brach das Genick und war tot; denn er war alt und ein schwerer Mann. Vierzig Jahre lang war er Richter in Israel gewesen.
19 Pea naʻe feitama hono ʻofefine ʻi he fono, ko e uaifi ʻo Finiasi, kuo kakato hono māhina ke fāʻele: pea ʻi heʻene ongoʻi ʻae ongoongo kuo moʻua ʻae puha tapu ʻoe ʻOtua, pea kuo pekia ʻa ʻene tamai ʻi he fono, mo hono husepāniti, naʻe punou hifo ʻe ia ia pea langā; he naʻe hoko leva ʻae langā kiate ia.
Seine Schwiegertochter aber, die Frau des Pinehas, war hochschwanger; als sie nun die Kunde vom Verlust der Lade Gottes und vom Tode ihres Schwiegervaters und ihres Mannes vernahm, brach sie zusammen und gebar, da die Wehen sie plötzlich überfielen.
20 Pea feʻunga mo ʻene pekia, naʻe pehē kiate ia ʻe he kau fefine naʻe tuʻu ofi kiate ia, ʻoua naʻa ke manavahē; he kuo ke fāʻeleʻi ʻae tama. Ka naʻe ʻikai te ne lea, pea naʻe ʻikai te ne tokanga ki ai.
Als es nun mit ihr zum Sterben ging und die Frauen, die um sie standen, zu ihr sagten: »Fürchte dich nicht; du hast einen Sohn geboren!«, gab sie keine Antwort und war ganz teilnahmslos;
21 Pea naʻa ne ui ʻae tama ko Ikapote, ko e pehē, Kuo mole ʻae nāunau mei ʻIsileli: koeʻuhi kuo moʻua ʻae puha tapu ʻoe ʻOtua, pea koeʻuhi kuo pekia ʻene tamai ʻi he fono mo hono uaifi.
doch nannte sie den Knaben Ikabod, womit sie sagen wollte: »Dahin ist die Herrlichkeit Israels!«, weil ja die Lade Gottes verlorengegangen war und wegen ihres Schwiegervaters und um ihres Mannes willen.
22 Pea naʻe pehē ʻe ia, Kuo mole ʻae nāunau mei ʻIsileli: he kuo moʻua ʻae puha tapu ʻoe ʻOtua.
Sie rief also aus: »Dahin ist die Herrlichkeit Israels, denn die Lade Gottes ist verlorengegangen!«

< 1 Samuela 4 >