< Luk 1 >

1 Ayanam Tiopilas: Ngonugv pinko so ogugo ripvkudw hum lvkdubv awgo nyi vdwv bunugv lvgvlvmabv rikw nyatoku.
Det er alt mange som hev teke seg til å setja upp ei fråsegn um dei hendingarne som hev gjenge fyre seg hjå oss,
2 Ogugo ripvkudw um atuk alu lo tvvnvkaanv vdwgv doin a japkarla ngonua minji kunama bunu lvktoku.
so som dei hev bore det fram dei som frå fyrsten var augvitne og ærendsveinar åt ordet.
3 Okv vkvlvgabv, ngonugv chinvpanv nga, ogulvgavbolo so minam gaam mvnwng nga atuk lokv ngo alvrungbv himpv kaapv kunv, hung mvnwngnga nonugv lvgabv jubjirvyi dubv lvkla pvji bolo alvyari vla ngo mvngtoku.
Difor hev eg og sett meg fyre at eg vilde granska alt vel frå grunnen og so skriva det upp åt deg, gjævaste Teofilus - stykke for stykke, soleis som det heng saman,
4 Ngo sum ridu ogulvgavbolo nonua minjinam ho gv jvjv mvnwngnga alvbv chimuso mvngla.
so du kann sjå kor truverdig ho er den soga som du hev høyrt.
5 Herod gv Judia lo Dvbv bv rila singrilo hokaka nyibu go aminv Jakaria vnamgo dooto, nw Abija vnam gv nyibu buli haalung lokv. Ninyigv nyimv gv aminv Elijabet; hvvka nyibu buli haalung lokv.
I den tidi då Herodes var konge i Jødeland, var det ein prest som heitte Zakarja; han høyrde til det prestelaget som hev namn etter Abia. Kona hans var ætta frå Aron, og heitte Elisabet.
6 Anyiv Pwknvyarnv gv kaagialo alvbv rila reto, okv Ahtu gv nyetin Pvbv nga alvbv mvnggapla rila reto.
Båe var dei rettferdige for Gud; dei fylgde alle Herrens bod og fyresegner, og ingen kunde finna noko å lasta deim for.
7 Bunyi kuu kaamato ogulvgavbolo Elijabet akoka bvngmato, okv nw okv Jakaria bunyi achialvbv nyikam ongu toku.
Men dei hadde ikkje born; for Elisabet var’kje barnkjømd, og dei var båe fram i åri.
8 Alu logolo Pwknvyarnvnaam lo Jakaria nyibubv rila ninyigv kudungkua rise nga naala ridungto,
So var det ein dag Zakarja gjorde prestetenesta for Gud; for turen var komen til hans lag,
9 Nyibu vdwgv riching bv rila, Pwknvyarnvnaam lo nampunv mwkwmwya mwwkulo mwwnam lvgabv amin chinka sila riku lo ninyia chimpa toku. Vkvlvgabv nw Ahtu gv Pwknvyarnvnaam lo vngtoku,
og då dei drog strå, som visi er millom prestarne, fall det på honom å ganga inn i Herrens tempel og bera fram røykofferet,
10 vdwlo nampunv mwkwmwya mwwdw v aapv kudw nyi nyitwng ngv agumlo kumtoku.
med heile folkemengdi stod utanfor og bad i røykoffertimen.
11 Ahtu gv nyidogindung gonv nampunv mwkwmwya mwwku lakbik kiambv daktola ninyia kaatam sitoku.
Då fekk han med ein gong sjå ein Herrens engel, som stod på høgre sida åt røykofferaltaret.
12 Vdwlo Jakaria nyidogindung nga kaapa tokudw, nw lamla okv busuto.
Då Zakarja såg engelen, stokk han, og det kom ein otte yver honom.
13 Vbvritola nyidogindung ngv ninyia minto, “Jakaria, busu mabvka! Pwknvyarnv noogv kumnam a tvvpa pvku, okv noogv nyimv Elijabet nam kuunyilo ako bvngjire. No ninyia Jon vla amin minlaka.
Men engelen sagde til honom: «Ver ikkje rædd, Zakarja! Gud hev høyrt bøni di; du og Elisabet, kona di, skal få ein son, og du skal kalla honom Johannes.
14 Vdwlo ninyia bvnglin kubolo, noola okv kvvbi vdwv vdwgo mvngpunam gubv ririkudw!
Då vert du både glad og fegen, og mange skal gleda seg av di han er fødd.
15 Nw Ahtu gv kaagialo kainv nyi gobv rire. Nw opo tvngrung mare. Ninyia bvnglin rilokv nw Darwknv Dow gvnvgubv rire,
For han skal vera stor i Herrens augo; han skal ikkje drikka vin eller sterke drykkjer, og alt ifrå morsliv skal han fyllast av den Heilage Ande.
16 okv nw Israel nyi vdwam Ahtu gvlo bunugv Pwknvyarnv gvlo awgo aagv jireku.
Mange av Israels-sønerne skal han venda um til Herren, deira Gud,
17 Nw nyijwk Elija gv aingbv gwlwk okv kaibv gwlwk am gvvla, Ahtunyi vngchoyare. Nw lvkodv abu hala kuu vdwa lvkobv naadum sireku; Nw tvvma kaamanv nyi vdwa jvjvgv lamtv yalo vla mvngkur dukubv mvreku; Nw Ahtu gv nyi vdwa Ahtu gv lvgabv mvpvripv jidukubv mvreku.”
og sjølv skal han ganga fyre honom i Elias ånd og kraft, og venda hjarto åt federne um til borni, og dei ulyduge til den hug som bur i rettferdige menner, so han kann vinna Herren eit vel fyrebutt folk.»
18 Jakaria nyidogindung nga minto, “Ngo oguaingbv hum chinbwk sudubv? Ngo nyikam roku okv ngoogv nywng vka ongngu roku.”
«Korleis kann eg vita um dette er sant?» sagde Zakarja til engelen; «eg er då ein gamall mann, og kona mi er og fram i åri.»
19 Nyidogindung ngv mirwkto, “Ngo Gabriel, ngo Pwknvyarnv gv kaagia lo daknv, nam gaam japdubv okv soogv alvnv yunying nga minpa modubv nw ngam vngmupvnv.
Då svara engelen: «Eg er Gabriel, som stend for Guds åsyn. Eg er send hit og skal tala med deg og bera dette gledebodet til deg.
20 Vbvritola ngoogv doin ridwlo jvjvbv rilin jinvnga no tvvjwngma. No mvngjwng manam lvgabv, no gaam japlin nyuma reku; vdwlo ngoogv nam milvnamv jvjvbv rilin maredw no choibv dooriku.”
Og no skal du ljota tegja, og ikkje kunna tala, alt til den dagen dette hender, for di du ikkje trudde meg; men det eg hev sagt, skal sannast når tidi er komi.»
21 Vbvrirelo nyi vdwv Jakarianyi kaaya toku okv bunu ninyia ogubvdabvre ogubv Pwknvyarnvnaam arwnglo vkamjegu ringak dvnvdw vla mvngnya toku.
Medan stod folket og venta på Zakarja, og undra seg yver at han drygde so lenge i templet.
22 Vdwlo nw agumlo lintokudw, nw bunuam gaam minyu matoku, vkvlvgabv nyi vdwv ninyia Pwknvyarnvnaam arwnglo nyikrw go kaapv nvgo vla mvngnya toku. Gamgoka milin nyumato, nw bunuam laak lokv riringrimabv riji toku.
Men då han kom ut, og ikkje kunde tala med deim, skyna dei at han hadde set ei syn i templet; sjølv nikka han og gjorde teikn til deim, men var og vart mållaus,
23 Vdwlo ninyigv ridung rise nga ritokubvdw nw naambv vngtoku.
og då tidi for tempeltenesta hans var ute, for han heim att.
24 Dw mego dooro kochingbv ninyigv nywng Elijabet kuu gvvtoku okv poolu pwngu go naam a vngyu matoku.
Eit bil etter hende det at Elisabet, kona hans, vart med barn. Då heldt ho seg heime i fem månader, og sagde:
25 Nw minto “Vjak ataranyabv Ahtu ngam ridur pvku, nyi vdwgv kaagialo ngoogv hinying svnga Ahtu naala naa jipvku!”
«Soleis hev Herren laga det for meg då tidi var komi at han i nåde vilde taka burt skammi mi millom folk.»
26 Elijabet gv kuu gvla poolu pwkv rikulo, Pwknvyarnv nyidogindung Gabrielnyi Galili gv banggu aminv Najareth vnamlo vngmu toku.
Då det leid på sette månaden, vart engelen Gabriel send frå Gud til ein by i Galilæa som dei kallar Nasaret,
27 Nw gvlo nyijar agv lvgabv minji dubv doin go dooto, hv nyi ako golo aminv Josep vnam gvlo mingak jinam go, Josep Dvbv Dabid gv husi bv rito. Nyijar gv aminv Meri.
åt ei møy som var trulova med ein mann som heitte Josef, av Davids-ætti, og møyi heitte Maria.
28 Nyido gindung ngv nyijar gvlo aala minto, “Mvngpuv nam lvkobv doolaka! Ahtu nam lvkobv doodu okv nam kairungbv boktalwkjidu!”
Då engelen kom inn til henne, sagde han: «Guds fred, du som hev fenge slik nåde! Herren er med deg! Velsigna er du millom kvinnor!»
29 Nyidogindung gv doin lokv Meri achialvbv adwkaku toku, okv nw ninyigv gaam minamv oguvdw vla mvngdung mvngbap kartoku.
Ved desse ordi stokk ho, og tenkte med seg: «Kva er dette for ei helsing?»
30 Nyidogindung ngv ninyia minto, “Meri, no busu mabvka; Pwknvyarnv nam achialvbv ayado.
Men engelen sagde til henne: «Ver ikkje rædd, Maria! Du hev funne nåde hjå Gud!
31 No kuu gvvre okv nyilo gobv bvngre, okv no ninyia Jisu vla amin minre.
Du skal verta med barn og få ein son, og kalla honom Jesus.
32 Nw kainvgobv rire okv Kaiyachoknv Pwknvyarnv gv Kuunyilo ngv vla ninyia minre. Ahtu Pwknvyarnv ninyia Dvbv gobv mvre, ninyigv abuapa Dabid aing gubv,
Han skal vera stor og kallast son åt den Høgste, og Herren Gud skal gjeva honom kongsstolen åt David, ættfaren hans;
33 okv nw Jakob gv husi lokv doobwngjinv Dvbv gobv rire; ninyigv Karv ngv vdwloka ngekumare!” (aiōn g165)
han skal vera konge yver Jakobs-ætti i all æva, og det skal ikkje vera ende på kongedømet hans.» (aiōn g165)
34 Meri nyidogindung nga minto, “Ngo nyijar darwk nvgo. Vbvrikunamv si oguaingbv rinyure?”
«Korleis skal det ganga til, når eg ikkje hev mann?» sagde Maria.
35 Nyido gindung ngv mirwkto, “Darwknv Dow ngv no gvlo doolwkre, okv Pwknvyarnv gv loung ngv no gvlo doonure. Vkvlvgabv darwknv anga hum Pwknvyarnv gv Kuunyilo ngv vla minre.
«Den Heilage Ande skal koma yver deg, og krafti åt Den Høgste skal skyggja yver deg, » svara engelen; «difor skal og det heilage som vert født, kallast Guds Son.
36 Noogv amiasa Elijabetnyi mvngka tvnv. Ninyia vdwloka kuu doonyu kumare vla minyato, vbvritola nw achialvbv ongubv ritolaka vjak atuv kuu gvlaku poolu pwkv pvku.
Og høyr: Elisabet, som er skyld deg, skal og hava ein son på sine gamle dagar; dei sagde ho var ikkje barnkjømd, men no er ho alt i sette månaden;
37 Vkvlvgabv Pwknvyarnv gvlo ogugoka rinyu manamgo kaama.”
for ingen ting er umogeleg for Gud.»
38 Meri minto, “Ngo Ahtu gv paknv ngv, noogv minam vbv ngam rimulaka.” Okv nyidogindung ngv ninyia vngyu toku.
Då sagde Maria: «Her stend eg - eg er Herrens tenestkvinna! Lat det ganga meg som du hev sagt!» So for engelen burt att.
39 Vbvriro sopikda Meri baapubv mvgemvrap sitoku okv Judia mooku gv moodw lokv doonv banggu akolo baapubv vngtoku.
Straks etter tok Maria av stad, og for so fort ho kunde upp i fjellbygderne, til ein by i Judaland;
40 Nw Jakaria gv naamlo aato okv Elijabetnyi mvngpula raarwk sitoku.
der gjekk ho inn i huset åt Zakarja og helsa på Elisabet.
41 Vdwlo Elijabet Meri gv mvngpula raarwk sinama tvvpa pvkudw, leit gv anga ngv biitoku. Elijabet gvlo Darwknv Dowv doolwkto
Då hende det at med same Elisabet høyrde helsingi hennar Maria, hoppa fostret i livet hennar; og ho vart fyllt av den Heilage Ande,
42 okv gamtv rungbv gokla minto, “Nyimv mvnwng lokv no kaiyachokbv boktalwkji kunamgo, okv noogv anga bvngjinam angv boktalwkji nama gvnvgo!
og kvad med høg røyst: «Velsigna vere du i kvendeflokk, velsigna det du under beltet ber!
43 Svkvnv ogu kainv ngoogvlo ogubv ripv nvdw, v ngoogv Ahtu gv anv ngv aala ngam kaalwkyadunv?
Kvi skal det timast meg so store ting at mor åt Herren min kjem hit til meg?
44 Noogv alvpvri vnama ngo tvvpa sopikda, ngoogv arwng gv anga si mvngpula chumkar toku.
For då di helsing nådde øyra mitt, då hoppa fostret i mitt liv av frygd.
45 Ahtu gv nam minam v jvjvbv ho rirungre vla mvngjwng kunamv no vdwgo mvngpu vku!”
Ja, sæl er ho som leit på Herrens ord, at det han hadde lova, laut gå fram!»
46 Meri mitoku, “Ngoogv haapok v Ahtunyi hartv do;
Og Maria svara: «Mi sjæl høglovar Herren,
47 ngoogv yalu hvka mvngpudo ogulvgavbolo Pwknvyarnv ngoogv Ringnv,
mitt hjarta gleder seg i Gud, min frelsar!
48 nw nga mvngpa toku, ninyigv anyanv paknv gvbv Vjak gvlokv nyi mvnwng ngv ngam mvngpunv vre,
Han tenkte på si ringe tenestkvinna! For ifrå denne stund skal alle ætter kalla meg for sæl.
49 ogulvgavbolo Kairungnv Pwknvyarnv ngoogv lvgabv kainvgo rijipv Ninyigv aminv Darwknv;
Stort er det han for meg hev gjort den Megtige, og heilagt er hans namn;
50 yvvdw ninyia mvngdv dunv um nw singtam gonv lokv singtam gonv lobv aya kaatamdu.
frå ætt til ætt hans miskunn når mot deim som ottast honom.
51 Ninyigv kainv laakv laklinla okv kai mvngsunv bunugv rungnam mvnwngnga mvyakriyak toku.
Velduge verk so gjer hans sterke arm; storlåtne spreider han for ver og vind med deira høgferds-hug;
52 Nw kainv dvbv vdwa bunugv dvbvdooging vdwloka naalu toku, okv nyaknyinv vdwa naacha toku.
han støyter hovdingar frå høgsæte og lyfter låge upp;
53 Nw kanonv vdwa alvnv dvnam lokv dvji motoku, okv nyitv vdwa laak arobv vngmu toku.
Hungrige mettar han med gode gåvor, og rikingar rek han tomhendte burt.
54 Nw ngonugv abuapa vdwa milv kunama vvbwngto, okv ninyigv pakbu Israel vdwa ridurbv aatoku.
Han sytte vel for Israel, sin svein; til evig tid han minnast vil -
55 Nw Abraham okv ninyigv husi mvnwngnga dvbvsingtambv aya jise nga mvngpa toku!” (aiōn g165)
So var hans ord til federn’ våre - si miskunn mot Abraham og hans ætt.» (aiōn g165)
56 Meri poolu pwom gubv Elijabetnyi lvkobv dootokula okv vbvrikunamv naambv vngkur toku.
Maria vart verande hjå henne um lag tri månader; sidan for ho heim att.
57 Elijabet ninyigv kuu nga bvngkunam lvgabv dw v aatoku, okv nw kuunyilo gobv bvnglin toku.
So kom tidi at Elisabet skulde eiga barn, og ho åtte ein son.
58 Ninyigv namrwk ajin okv ninyigv amiasa ngv tvvpatoku vdwgo kairungnv alvnvgo ninyia Ahtu ripv vla, okv bunu mvnwngngv ninyia lvkobv himpu minggv toku.
Og då grannarne og skyldfolket høyrde kor stor ein nåde Herren hadde vist henne, vart dei glade og ynskte henne til lukka.
59 Vdwlo anga ngv kaila alu pinw tokudw, bunu ninyia ayakmvu dubv aatoku, okv bunu ninyia abu Jakaria gv kochingbv vla Jakaria vla amin mintvto.
Åtte dagar etter kom dei og skulde umskjera guten; men då dei vilde kalla honom Zakarja etter faren,
60 Vbvritola ninyigv anv ngv minto, “Maa! ninyigv amin am Jon vdubv.”
tok mor hans til ords og sagde: «Nei, han skal heita Johannes!»
61 Bunu ninyia minto, “Vbvritola ho aminv nonugvlo vkvnv amin doringnv kaama!”
«Det er ingen i ætti som heiter so, » svara dei,
62 Vbvrikunamv bunu ninyigv abua vmia ogu amin minso mvngpvdw vla kaachin dubv rijitoku.
og dei gjorde teikn til faren, kva han vilde guten skulde kallast.
63 Jakaria lvknvnv atakgo kooto okv lvktoku, “Ninyigv aminv Jon.” Bunu mvnwngngv lamdokpanya toku!
Då bad han um ei tavla og skreiv: «Johannes er namnet hans!» Alle undra seg;
64 Vbvrire hoka Jakaria lvkodv gaam milin nyutoku, okv Pwknvyarnvnyi hartv raptoku.
men i det same fekk han att mål og mæle, og han tala og prisa Gud.
65 Namrwk ajin mvnwngngv lvkobv busu nyatoku, okv svbv rikunam gv yunying ngv Judia gv moodw diringmooku mvnwnglo dupwng toku.
Då kom der ein otte på alle dei som budde der ikring; i heile Judaheidi vart alt dette mykje umtala,
66 Hum tvvpanv vdwv ho lvkwng nga mvngnyato okv “Si vmi si ogubv riji nvgo bri?” Vla tvvka nyato, vkvlvgavbolo ninyigvlo Ahtu gv jwkrwv kaapadubv doolwk rungpv.
og kvar den som høyrde det, tok det til minnes og sagde: «Kva tru den guten er etla til?» For Herren heldt si hand yver honom.
67 Jon gv abu Jakaria gvlo Darwknv Dow v doolwkto, okv nw Pwknvyarnv gv doin a minto:
Men Zakarja, far hans, vart fyllt av den Heilage Ande, og han tala profetord og kvad:
68 “Klvi Ahtunyi hartv laju, Israel gv Pwknvyarnvnyi! Nw ninyigv nyi vdwa ridurnam lvgabv aatoku okv bunua ringlin toku.
«Velsigna vere Herren, Israels eigen Gud! Til lyden sin han lydde, og løyste deim or band;
69 Nw ngonua kainv ringria nvgo jipvku, ninyigv pakbu Dabid gv husi go.
ei frelsarmagt vekt’ han oss upp, ei veldug, uti Davids ætt, som var hans trugne svein -
70 Kvvlo lokv nw milv toku ninyigv darwknv nyijwk vdw gvlokv (aiōn g165)
Som han frå fordom gjenom Heilag profetmunn sagde: (aiōn g165)
71 nw ho ngonua nyimak vdwloka ringria jinvku, ngonua kaanwng manv vdwgv gwlwk lokv ngaka.
Frå fiendarne frelsa, frå kvar ei hatarhand!
72 Nw ngonugv abuapa vdwa aya kaatamre vla minto okv ninyigv darwkbv milvnam a mvngpa reku.
Han vil federn’ våre vel, og kom i hug den heilage og støde pakti si,
73 Ngonugv atu Abrahamnyi lvkobv gamrw go rwkmi sunam v, nw milv toku ngonugv nyimak lokv nga ngonua ringdukubv okv ninyia busu kaakumabv ririavngria jidukubv,
den eid han hadde svore vår ættfar, Abraham.
Han vilde ut oss fria or fiendsmagt og fiendsvald, so me han utan rædsl’ og rygd,
75 Ngonugv singnam alu dvkiam ngonu ninyigv kaagia lo darwk okv jvjv kunam lvgabv.”
i rettferd og med heilag hug kann tena all vår tid.
76 “No, ngoogv kuu, nam minre Kaiyachok nvgv Pwknvyarnv gv nyijwk. No Ahtunyi vngchoyare ninyigv lvgabv lamtv nga pachola papv jire,
Du og, min son, skal kallast Allhøge Guds profet, skal fyre Herren fara, og rydja vel hans veg,
77 ninyigv nyi vdwa minpa tvka ho bunugv rimur a mvngnga jila bunu ringnam a paariku.
og læra lyden hans å sjå frelsa, dei finna skal når han all deira synd forlet.
78 Ngonugv Pwknvyarnv aya okv nyanyaknv. Nw nyido tolokv ringnvbaanv gv loung am ngonu gvlo unglwk jire
For miskunnsam av hjarta er han, vår gode Gud, ei stjerna let han skina for oss frå himmelhøgd,
79 okv hoogv siku gv kanv doonyum lo doonv mvnwng gvlo nyido tolo gvngv ungka dukubv, ngonugv korla vngnam a sarsopoyo lamtvlo chigudabia dukubv.”
Lysa for deim som sit i myrkr og daudsens skodd, og styra inn på velferds-veg vår fot.»
80 Vmiv singchala amar lokvla dow lokv chvrvto, okv nw Israel nyi vdwlo kaatam sudw alu lobv mootum lo rito.
Og guten voks og vart sterk i åndi; han heldt seg i øydemarkerne til tidi kom då han skulde førast fram for Israel.

< Luk 1 >