Romarbrevet 9
1 Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke -- därom bär mitt samvete mig vittnesbörd i den helige Ande --
Кажу́ правду в Христі, не обманюю, як сві́дчить мені моє сумлі́ння через Духа Святого,
2 när jag säger att jag har stor bedrövelse och oavlåtligt kval i mitt hjärta.
що маю велику скорбо́ту й невпинну му́ку для серця свого!
3 Ja, jag skulle önska att jag själv vore förbannad och bortkastad från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder efter köttet.
Бо я бажав би сам бути відлу́чений від Христа замість братів моїх, рідних мені тілом;
4 De äro ju israeliter, dem tillhöra barnaskapet och härligheten och förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten och löftena.
вони ізра́їльтяни, що їм належить сині́вство, і слава, і заповіти, і законода́вство, і богослужба, і обі́тниці,
5 Dem tillhöra ock fäderna, och från dem är Kristus kommen efter köttet, han som är över allting, Gud, högtlovad i evighet, amen. (aiōn g165)
що їхні й отці, і від них же тілом Христос, що Він над усіма́ Бог, благослове́нний, навіки, амі́нь. (aiōn g165)
6 Detta säger jag icke som om Guds löftesord skulle hava blivit om intet. Ty "Israel", det är icke detsamma som alla de som härstamma från Israel.
Не так, щоб Слово Боже не збуло́ся. Бо не всі ті ізра́їльтяни, хто від Ізраїля,
7 Ej heller äro de alla "barn", därför att de äro Abrahams säd. Nej, det heter: "Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig."
і не всі діти Авраамові, хто від насіння його, але: „в Ісаку буде насіння тобі“.
8 Detta vill säga: Icke de äro Guds barn, som äro barn efter köttet, men de som äro barn efter löftet, de räknas för säd.
Цебто, не тілесні діти — то діти Божі, але діти обі́тниці признаю́ться за насіння.
9 Ty ett löftesord var det ordet: "Vid denna tid skall jag komma tillbaka, och då skall Sara hava en son."
А слово обі́тниці таке: „На той час прийду́, і бу́де син у Сари“.
10 Än mer: så skedde ock, när Rebecka genom en och samme man, nämligen vår fader Isak, blev moder till sina barn.
І не тільки це, але й Реве́кка зачала́ дітей від одно́го ложа отця нашого Ісака,
11 Ty förrän dessa voro födda, och innan de ännu hade gjort vare sig gott eller ont, blev det ordet henne sagt -- för att Guds utkorelse-rådslut skulle bliva beståndande, varvid det icke skulle bero på någons gärningar, utan på honom som kallar --
бо коли вони ще не народились, і нічо́го доброго чи злого не вчинили, — щоб позоста́лась постанова Божа у вибра́нні
12 det ordet: "Den äldre skall tjäna den yngre."
не від учинків, але́ від То́го, Хто кличе, — сказано їй: „Більший служитиме меншому“,
13 Så är ock skrivet: "Jakob älskade jag, men Esau hatade jag."
як і написано: „Полюбив Я Якова, а Ісава знена́видів“.
14 Vad skola vi då säga? Kan väl orättfärdighet finnas hos Gud? Bort det!
Що ж скажемо? Може в Бога неправда? Зо́всім ні!
15 Han säger ju till Moses: "Jag skall vara barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig emot, och jag skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över."
Бо Він каже Мойсеєві: „Помилую, кого хочу помилувати, і змилосе́рджуся, над ким хочу змилосе́рдитись“.
16 Alltså beror det icke på någon människas vilja eller strävan, utan på Guds barmhärtighet.
Отож, не залежить це ні від то́го, хто хоче, ні від того, хто біжить, але від Бога, що милує.
17 Ty skriften säger till Farao: "Just därtill har jag låtit dig uppstå, att jag skall visa min makt på dig, och att mitt namn skall varda förkunnat på hela jorden."
Бо Писа́ння говорить фараонові: „Власне на те Я поставив тебе, щоб на тобі показати Свою силу, і щоб звістилось по ці́лій землі Моє Йме́ння“.
18 Alltså är han barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill förhärdar han.
Отож, кого хоче — Він милує, і кого хоче — ожорсто́чує.
19 Nu torde du säga till mig: "Vad har han då att förebrå oss? Kan väl någon stå emot hans vilja?"
А ти скажеш мені: „Чого ж іще Він докоря́є, бо хто може проти́витись волі Його?“
20 O människa, vem är då du, som vill träta med Gud? Icke skall verket säga till sin mästare: "Varför gjorde du mig så?"
Отже, хто́ ти, чоловіче, що ти спереча́єшся з Богом? Чи скаже тво́риво творце́ві: Пощо ти зробив мене так?
21 Har icke krukmakaren den makten över leret, att han av samma lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till mindre hedersamt?
Чи ганча́р не має вла́ди над глиною, щоб із того самого міси́ва зробити одну посу́дину на честь, а одну на нечесть?
22 Men om nu Gud, när han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, likväl i stor långmodighet hade fördrag med "vredens kärl", som voro färdiga till fördärv, vad har du då att säga?
Тож Бог, бажаючи показати гнів і виявити могутність Свою, щади́в із великим терпінням посу́дини гніву, що готові були на погибіль,
23 Och om han gjorde detta för att tillika få uppenbara sin härlighets rikedom på "barmhärtighetens kärl", som han förut hade berett till härlighet?
і щоб виявити багатство слави Своєї на посудинах милосердя, що їх приготува́в на славу,
24 Och till att vara sådana har han ock kallat oss, icke allenast dem som äro av judisk börd, utan jämväl dem som äro av hednisk.
на нас, що їх і покликав не тільки від юдеїв, але й від поган.
25 Så säger han ock hos Oseas: "Det folk som icke var mitt folk, det skall jag kalla 'mitt folk', och henne som jag icke älskade skall jag kalla 'min älskade'.
Як і в Осії Він говорить: „Назву Своїм наро́дом не людей Моїх, і не улю́блену — улю́бленою,
26 Och det skall ske att på den ort där det sades till dem: 'I ären icke mitt folk', där skola de kallas 'den levande Gudens barn'."
і на місці, де сказано їм: Ви не Мій наро́д, там на́звані будуть синами Бога Живого!“
27 Men Esaias utropar om Israel: "Om än Israels barn vore till antalet såsom sanden i havet, så skall dock allenast en kvarleva bliva frälst.
А Ісая взиває про Ізраїля: „Коли б число синів Ізра́їлевих було, як мо́рський пісок, то тільки останок спасеться,
28 Ty dom skall Herren hålla på jorden, en slutdom, som avgör saken med hast."
бо вирок закінчений та скорочений у праведності учинить Господь на землі!“
29 Och det är såsom redan Esaias har sagt: "Om Herren Sebaot icke hade lämnat en avkomma kvar åt oss, då vore vi såsom Sodom, vi vore Gomorra lika."
І як Ісая віщував: „Коли б Госпо́дь Савао́т не лишив нам насіння, то ми стали б, як Содо́м, і подібні були б до Гомо́рри!“
30 Vad skola vi då säga? Jo, att hedningarna, som icke foro efter rättfärdighet, hava vunnit rättfärdighet, nämligen den rättfärdighet som kommer av tro,
Що ж скажемо? Що погани, які не шукали праведности, досягли праведности, тієї праведности, що від віри,
31 under det att Israel, som for efter en rättfärdighetslag, icke har kommit till någon sådan lag.
а Ізраїль, що шукав Закона праведности, не досяг Закону праведности.
32 Varför? Därför att de icke sökte den på trons väg, utan såsom något som skulle vinnas på gärningarnas väg. De stötte sig mot stötestenen,
Чому́? Бо шукали не з віри, але якби з учинків Зако́ну; вони бо спіткнулись об камінь спотика́ння,
33 såsom det är skrivet: "Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa som skall bliva dem till fall; men den som tror på den skall icke komma på skam."
як написано: „Ось Я кладу́ на Сіоні камінь спотика́ння та скелю спокуси, і кожен, хто вірує в Нього, не посоро́миться!“
