Romarbrevet 9
1 Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke -- därom bär mitt samvete mig vittnesbörd i den helige Ande --
Истину говорим тако ми Христа, не лажем, то ми сведочи савест моја Духом Светим:
2 när jag säger att jag har stor bedrövelse och oavlåtligt kval i mitt hjärta.
Да ми је врло жао и срце ме моје боли без престанка;
3 Ja, jag skulle önska att jag själv vore förbannad och bortkastad från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder efter köttet.
Јер бих желео да ја сам будем одлучен од Христа за браћу своју која су ми род по телу,
4 De äro ju israeliter, dem tillhöra barnaskapet och härligheten och förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten och löftena.
Која су Израиљци, којих је посинаштво и слава, и завет и закон, и богомољство, и обећања;
5 Dem tillhöra ock fäderna, och från dem är Kristus kommen efter köttet, han som är över allting, Gud, högtlovad i evighet, amen. (aiōn g165)
Којих су и оци, и од којих је Христос по телу, који је над свима, Бог благословен ва век. Амин. (aiōn g165)
6 Detta säger jag icke som om Guds löftesord skulle hava blivit om intet. Ty "Israel", det är icke detsamma som alla de som härstamma från Israel.
А није могуће да реч Божија прође: јер нису сви Израиљци који су од Израиља;
7 Ej heller äro de alla "barn", därför att de äro Abrahams säd. Nej, det heter: "Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig."
Нити су сви деца који су семе Авраамово, него у Исаку, рече, назваће ти се семе.
8 Detta vill säga: Icke de äro Guds barn, som äro barn efter köttet, men de som äro barn efter löftet, de räknas för säd.
То јест, нису оно деца Божија што су по телу деца, него деца обећања примају се за семе.
9 Ty ett löftesord var det ordet: "Vid denna tid skall jag komma tillbaka, och då skall Sara hava en son."
Јер је ово реч обећања: У ово време доћи ћу и у Саре ће бити син.
10 Än mer: så skedde ock, när Rebecka genom en och samme man, nämligen vår fader Isak, blev moder till sina barn.
Не само, пак, она него и Ревека, кад затрудне од самог Исака, оца нашег.
11 Ty förrän dessa voro födda, och innan de ännu hade gjort vare sig gott eller ont, blev det ordet henne sagt -- för att Guds utkorelse-rådslut skulle bliva beståndande, varvid det icke skulle bero på någons gärningar, utan på honom som kallar --
Јер још док се деца не беху родила, ни учинила добра ни зла, да остане Божија наредба по избору,
12 det ordet: "Den äldre skall tjäna den yngre."
Не за дела, него Оног ради који позива рече јој се: Већи ће служити мањем,
13 Så är ock skrivet: "Jakob älskade jag, men Esau hatade jag."
Као што стоји написано: Јаков ми омиле, а на Исава омрзох.
14 Vad skola vi då säga? Kan väl orättfärdighet finnas hos Gud? Bort det!
Шта ћемо, дакле, на то рећи? Еда ли је неправда у Бога? Боже сачувај!
15 Han säger ju till Moses: "Jag skall vara barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig emot, och jag skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över."
Јер Мојсију говори: Кога ћу помиловати, помиловаћу, и на кога ћу се смиловати, смиловаћу се.
16 Alltså beror det icke på någon människas vilja eller strävan, utan på Guds barmhärtighet.
Тако, дакле, нити стоји до оног који хоће, ни до оног који трчи, него до Бога који помилује.
17 Ty skriften säger till Farao: "Just därtill har jag låtit dig uppstå, att jag skall visa min makt på dig, och att mitt namn skall varda förkunnat på hela jorden."
Јер писмо говори Фараону: Зато те исто подигох да на теби покажем силу своју, и да се разгласи име моје по свој земљи.
18 Alltså är han barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill förhärdar han.
Тако, дакле, кога хоће милује, а кога хоће отврдоглави.
19 Nu torde du säga till mig: "Vad har han då att förebrå oss? Kan väl någon stå emot hans vilja?"
Рећи ћеш ми: Зашто нас још криви? Јер ко се може супротити вољи Његовој?
20 O människa, vem är då du, som vill träta med Gud? Icke skall verket säga till sin mästare: "Varför gjorde du mig så?"
А ко си ти, о човече! Да противно одговараш Богу? Еда ли рукотворина говори мастору свом: Зашто си ме тако начинио?
21 Har icke krukmakaren den makten över leret, att han av samma lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till mindre hedersamt?
Или зар лончар нема власти над калом да од једне гуке начини један суд за част а други за срамоту?
22 Men om nu Gud, när han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, likväl i stor långmodighet hade fördrag med "vredens kärl", som voro färdiga till fördärv, vad har du då att säga?
А кад хтеде Бог да покаже гнев свој и да објави силу своју, поднесе с великим трпљењем судове гнева који су приправљени за погибао.
23 Och om han gjorde detta för att tillika få uppenbara sin härlighets rikedom på "barmhärtighetens kärl", som han förut hade berett till härlighet?
И да покаже богатство славе своје на судима милости које приправи за славу;
24 Och till att vara sådana har han ock kallat oss, icke allenast dem som äro av judisk börd, utan jämväl dem som äro av hednisk.
Које нас и дозва не само од Јевреја него и од незнабожаца,
25 Så säger han ock hos Oseas: "Det folk som icke var mitt folk, det skall jag kalla 'mitt folk', och henne som jag icke älskade skall jag kalla 'min älskade'.
Као што и у Јосији говори: Назваћу народ својим који није мој народ, и нељубазницу љубазницом.
26 Och det skall ske att på den ort där det sades till dem: 'I ären icke mitt folk', där skola de kallas 'den levande Gudens barn'."
И биће на месту, где им се рече: Ви нисте мој народ; тамо ће се назвати синови Бога Живога.
27 Men Esaias utropar om Israel: "Om än Israels barn vore till antalet såsom sanden i havet, så skall dock allenast en kvarleva bliva frälst.
А Исаија виче за Израиља: Ако буде број синова Израиљевих као песак морски, остатак ће се спасти.
28 Ty dom skall Herren hålla på jorden, en slutdom, som avgör saken med hast."
Јер ће Он извршити реч своју, и наскоро ће извршити по правди, да, испуниће Господ наскоро реч своју на земљи.
29 Och det är såsom redan Esaias har sagt: "Om Herren Sebaot icke hade lämnat en avkomma kvar åt oss, då vore vi såsom Sodom, vi vore Gomorra lika."
И као што прорече Исаија: Да нам није Господ Саваот оставио семена, онда бисмо били као Содом и Гомор.
30 Vad skola vi då säga? Jo, att hedningarna, som icke foro efter rättfärdighet, hava vunnit rättfärdighet, nämligen den rättfärdighet som kommer av tro,
Шта ћемо, дакле, рећи? Да незнабошци који не тражише правде докучише правду, али правду од вере.
31 under det att Israel, som for efter en rättfärdighetslag, icke har kommit till någon sådan lag.
А Израиљ тражећи закон правде не докучи закон правде.
32 Varför? Därför att de icke sökte den på trons väg, utan såsom något som skulle vinnas på gärningarnas väg. De stötte sig mot stötestenen,
Зашто? Јер не тражи из вере него из дела закона; јер се спотакоше на камен спотицања,
33 såsom det är skrivet: "Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa som skall bliva dem till fall; men den som tror på den skall icke komma på skam."
Као што стоји написано: Ево мећем у Сиону камен спотицања и стену саблазни; и који га год верује неће се постидети.
