Romarbrevet 9
1 Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke -- därom bär mitt samvete mig vittnesbörd i den helige Ande --
I am telling you the truth as a Christian man--it is no falsehood, for my conscience enlightened, as it is, by the Holy Spirit adds its testimony to mine--
2 när jag säger att jag har stor bedrövelse och oavlåtligt kval i mitt hjärta.
when I declare that I have deep grief and unceasing anguish of heart.
3 Ja, jag skulle önska att jag själv vore förbannad och bortkastad från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder efter köttet.
For I could pray to be accursed from Christ on behalf of my brethren, my human kinsfolk--for such the Israelites are.
4 De äro ju israeliter, dem tillhöra barnaskapet och härligheten och förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten och löftena.
To them belongs recognition as God's sons, and they have His glorious Presence and the Covenants, and the giving of the Law, and the Temple service, and the ancient Promises.
5 Dem tillhöra ock fäderna, och från dem är Kristus kommen efter köttet, han som är över allting, Gud, högtlovad i evighet, amen. (aiōn g165)
To them the Patriarchs belong, and from them in respect of His human lineage came the Christ, who is exalted above all, God blessed throughout the Ages. Amen. (aiōn g165)
6 Detta säger jag icke som om Guds löftesord skulle hava blivit om intet. Ty "Israel", det är icke detsamma som alla de som härstamma från Israel.
Not however that God's word has failed; for all who have sprung from Israel do not count as Israel,
7 Ej heller äro de alla "barn", därför att de äro Abrahams säd. Nej, det heter: "Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig."
nor because they are Abraham's true children. But the promise was "Through Isaac shall your posterity be reckoned."
8 Detta vill säga: Icke de äro Guds barn, som äro barn efter köttet, men de som äro barn efter löftet, de räknas för säd.
In other words, it is not the children by natural descent who count as God's children, but the children made such by the promise are regarded as Abraham's posterity.
9 Ty ett löftesord var det ordet: "Vid denna tid skall jag komma tillbaka, och då skall Sara hava en son."
For the words are the language of promise and run thus, "About this time next year I will come, and Sarah shall have a son."
10 Än mer: så skedde ock, när Rebecka genom en och samme man, nämligen vår fader Isak, blev moder till sina barn.
Nor is that all: later on there was Rebecca too. She was soon to bear two children to her husband, our forefather Isaac--
11 Ty förrän dessa voro födda, och innan de ännu hade gjort vare sig gott eller ont, blev det ordet henne sagt -- för att Guds utkorelse-rådslut skulle bliva beståndande, varvid det icke skulle bero på någons gärningar, utan på honom som kallar --
and even then, though they were not then born and had not done anything either good or evil, yet in order that God's electing purpose might not be frustrated, based, as it was, not on their actions but on the will of Him who called them, she was told,
12 det ordet: "Den äldre skall tjäna den yngre."
"The elder of them will be bondservant to the younger."
13 Så är ock skrivet: "Jakob älskade jag, men Esau hatade jag."
This agrees with the other Scripture which says, "Jacob I have loved, but Esau I have hated."
14 Vad skola vi då säga? Kan väl orättfärdighet finnas hos Gud? Bort det!
What then are we to infer? That there is injustice in God?
15 Han säger ju till Moses: "Jag skall vara barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig emot, och jag skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över."
No, indeed; the solution is found in His words to Moses, "Wherever I show mercy it shall be nothing but mercy, and wherever I show compassion it shall be simply compassion."
16 Alltså beror det icke på någon människas vilja eller strävan, utan på Guds barmhärtighet.
And from this we learn that everything is dependent not on man's will or endeavour, but upon God who has mercy. For the Scripture said to Pharaoh,
17 Ty skriften säger till Farao: "Just därtill har jag låtit dig uppstå, att jag skall visa min makt på dig, och att mitt namn skall varda förkunnat på hela jorden."
"It is for this very purpose that I have lifted you so high--that I may make manifest in you My power, and that My name may be proclaimed far and wide in all the earth."
18 Alltså är han barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill förhärdar han.
This is a proof that wherever He chooses He shows mercy, and wherever he chooses He hardens the heart.
19 Nu torde du säga till mig: "Vad har han då att förebrå oss? Kan väl någon stå emot hans vilja?"
"Why then does God still find fault?" you will ask; "for who is resisting His will?"
20 O människa, vem är då du, som vill träta med Gud? Icke skall verket säga till sin mästare: "Varför gjorde du mig så?"
Nay, but who are you, a mere man, that you should cavil against GOD? Shall the thing moulded say to him who moulded it, "Why have you made me thus?"
21 Har icke krukmakaren den makten över leret, att han av samma lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till mindre hedersamt?
Or has not the potter rightful power over the clay to make out of the same lump one vessel for more honourable and another for less honourable uses?
22 Men om nu Gud, när han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, likväl i stor långmodighet hade fördrag med "vredens kärl", som voro färdiga till fördärv, vad har du då att säga?
And what if God, while choosing to make manifest the terrors of His anger and to show what is possible with Him, has yet borne with long-forbearing patience with the subjects of His anger who stand ready for destruction,
23 Och om han gjorde detta för att tillika få uppenbara sin härlighets rikedom på "barmhärtighetens kärl", som han förut hade berett till härlighet?
in order to make known His infinite goodness towards the subjects of His mercy whom He has prepared beforehand for glory,
24 Och till att vara sådana har han ock kallat oss, icke allenast dem som äro av judisk börd, utan jämväl dem som äro av hednisk.
even towards us whom He has called not only from among the Jews but also from among the Gentiles?
25 Så säger han ock hos Oseas: "Det folk som icke var mitt folk, det skall jag kalla 'mitt folk', och henne som jag icke älskade skall jag kalla 'min älskade'.
So also in Hosea He says, "I will call that nation My People which was not My People, and I will call her beloved who was not beloved.
26 Och det skall ske att på den ort där det sades till dem: 'I ären icke mitt folk', där skola de kallas 'den levande Gudens barn'."
And in the place where it was said to them, 'No people of Mine are you,' there shall they be called sons of the everliving God."
27 Men Esaias utropar om Israel: "Om än Israels barn vore till antalet såsom sanden i havet, så skall dock allenast en kvarleva bliva frälst.
And Isaiah cries aloud concerning Israel, "Though the number of the sons of Israel be like the sands of the sea, only a remnant of them shall be saved;
28 Ty dom skall Herren hålla på jorden, en slutdom, som avgör saken med hast."
for the Lord will hold a reckoning upon the earth, making it efficacious and brief."
29 Och det är såsom redan Esaias har sagt: "Om Herren Sebaot icke hade lämnat en avkomma kvar åt oss, då vore vi såsom Sodom, vi vore Gomorra lika."
Even as Isaiah says in an earlier place, "Were it not that the Lord, the God of Hosts, had left us some few descendants, we should have become like Sodom, and have come to resemble Gomorrah."
30 Vad skola vi då säga? Jo, att hedningarna, som icke foro efter rättfärdighet, hava vunnit rättfärdighet, nämligen den rättfärdighet som kommer av tro,
To what conclusion does this bring us? Why, that the Gentiles, who were not in pursuit of righteousness, have overtaken it--a righteousness, however, which arises from faith;
31 under det att Israel, som for efter en rättfärdighetslag, icke har kommit till någon sådan lag.
while the descendants of Israel, who were in pursuit of a Law that could give righteousness, have not arrived at one.
32 Varför? Därför att de icke sökte den på trons väg, utan såsom något som skulle vinnas på gärningarnas väg. De stötte sig mot stötestenen,
And why? Because they were pursuing a righteousness which should arise not from faith, but from what they regarded as merit. They stuck their foot against the stone which lay in their way;
33 såsom det är skrivet: "Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa som skall bliva dem till fall; men den som tror på den skall icke komma på skam."
in agreement with the statement of Scripture, "See, I am placing on Mount Zion a stone for people to stumble at, and a rock for them to trip over, and yet he whose faith rests upon it shall never have reason to feel ashamed."
