Romarbrevet 9
1 Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke -- därom bär mitt samvete mig vittnesbörd i den helige Ande --
I am speaking the truth in Christ. My conscience confirms through the Holy Spirit that I am not lying when I say
2 när jag säger att jag har stor bedrövelse och oavlåtligt kval i mitt hjärta.
that I have great sorrow and unceasing pain in my heart.
3 Ja, jag skulle önska att jag själv vore förbannad och bortkastad från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder efter köttet.
For I could wish that I myself were accursed, cut off from Christ for the sake of my brothers, my kinsmen according to the flesh.
4 De äro ju israeliter, dem tillhöra barnaskapet och härligheten och förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten och löftena.
They are Israelites, and to them belong the adoption as sons, the glory, the covenants, the giving of the law, the temple service, and the promises.
5 Dem tillhöra ock fäderna, och från dem är Kristus kommen efter köttet, han som är över allting, Gud, högtlovad i evighet, amen. (aiōn g165)
To them belong the patriarchs, and from them, according to the flesh, came the Christ, who is God over all, blessed forever. Amen. (aiōn g165)
6 Detta säger jag icke som om Guds löftesord skulle hava blivit om intet. Ty "Israel", det är icke detsamma som alla de som härstamma från Israel.
It is not as though the word of God has failed. For not all Israelites truly belong to Israel,
7 Ej heller äro de alla "barn", därför att de äro Abrahams säd. Nej, det heter: "Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig."
and not all of Abraham's children are his true descendants, but, “Through Isaac yoʋr descendants will be counted.”
8 Detta vill säga: Icke de äro Guds barn, som äro barn efter köttet, men de som äro barn efter löftet, de räknas för säd.
That is, it is not the children of the flesh who are the children of God; rather, the children of the promise are counted as descendants.
9 Ty ett löftesord var det ordet: "Vid denna tid skall jag komma tillbaka, och då skall Sara hava en son."
For this is what God promised: “About this time next year I will come, and Sarah will have a son.”
10 Än mer: så skedde ock, när Rebecka genom en och samme man, nämligen vår fader Isak, blev moder till sina barn.
Not only that, but when Rebecca had conceived by one man, our father Isaac,
11 Ty förrän dessa voro födda, och innan de ännu hade gjort vare sig gott eller ont, blev det ordet henne sagt -- för att Guds utkorelse-rådslut skulle bliva beståndande, varvid det icke skulle bero på någons gärningar, utan på honom som kallar --
though her sons were not yet born and had done nothing good or evil, in order for the purpose of God's choice to stand (not because of works but because of him who calls),
12 det ordet: "Den äldre skall tjäna den yngre."
she was told, “The older will serve the younger.”
13 Så är ock skrivet: "Jakob älskade jag, men Esau hatade jag."
As it is written, “Jacob I loved, but Esau I hated.”
14 Vad skola vi då säga? Kan väl orättfärdighet finnas hos Gud? Bort det!
What then shall we say? Is there injustice with God? Certainly not!
15 Han säger ju till Moses: "Jag skall vara barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig emot, och jag skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över."
For he says to Moses, “I will have mercy on whom I have mercy, and I will have compassion on whom I have compassion.”
16 Alltså beror det icke på någon människas vilja eller strävan, utan på Guds barmhärtighet.
So then, it does not depend on human will or effort, but on God's mercy.
17 Ty skriften säger till Farao: "Just därtill har jag låtit dig uppstå, att jag skall visa min makt på dig, och att mitt namn skall varda förkunnat på hela jorden."
For the Scripture says to Pharaoh, “I have raised yoʋ up for the very purpose of showing my power in yoʋ, so that my name might be declared in all the earth.”
18 Alltså är han barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill förhärdar han.
So then, God has mercy on whom he wants to have mercy, and he hardens whom he wants to harden.
19 Nu torde du säga till mig: "Vad har han då att förebrå oss? Kan väl någon stå emot hans vilja?"
Yoʋ will say to me then, “Why does he still find fault? For who can resist his will?”
20 O människa, vem är då du, som vill träta med Gud? Icke skall verket säga till sin mästare: "Varför gjorde du mig så?"
On the contrary, O man, who are yoʋ to answer back to God? Shall the thing formed say to him who formed it, “Why did yoʋ make me like this?”
21 Har icke krukmakaren den makten över leret, att han av samma lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till mindre hedersamt?
Does the potter not have a right over the clay, to make out of the same lump one vessel for honorable use and another for dishonorable use?
22 Men om nu Gud, när han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, likväl i stor långmodighet hade fördrag med "vredens kärl", som voro färdiga till fördärv, vad har du då att säga?
What if God, although willing to show his wrath and to make his power known, endured with much patience vessels of wrath fitted for destruction,
23 Och om han gjorde detta för att tillika få uppenbara sin härlighets rikedom på "barmhärtighetens kärl", som han förut hade berett till härlighet?
in order to make known the riches of his glory upon vessels of mercy that he has prepared in advance for glory,
24 Och till att vara sådana har han ock kallat oss, icke allenast dem som äro av judisk börd, utan jämväl dem som äro av hednisk.
namely us whom he has called, not from the Jews only but also from the Gentiles?
25 Så säger han ock hos Oseas: "Det folk som icke var mitt folk, det skall jag kalla 'mitt folk', och henne som jag icke älskade skall jag kalla 'min älskade'.
As he says in Hosea, “Those who were ‘not my people’ I will call ‘my people,’ and those who were ‘not beloved’ I will call ‘beloved.’
26 Och det skall ske att på den ort där det sades till dem: 'I ären icke mitt folk', där skola de kallas 'den levande Gudens barn'."
And in the place where it was said to them, ‘You are not my people,’ there they will be called ‘sons of the living God.’”
27 Men Esaias utropar om Israel: "Om än Israels barn vore till antalet såsom sanden i havet, så skall dock allenast en kvarleva bliva frälst.
And Isaiah cries out concerning Israel, “Though the number of the sons of Israel be as the sand of the sea, only the remnant will be saved.
28 Ty dom skall Herren hålla på jorden, en slutdom, som avgör saken med hast."
For the Lord will settle the matter swiftly and justly; his sentence will be executed upon the earth without delay.”
29 Och det är såsom redan Esaias har sagt: "Om Herren Sebaot icke hade lämnat en avkomma kvar åt oss, då vore vi såsom Sodom, vi vore Gomorra lika."
And just as Isaiah foretold, “If the Lord of hosts had not left us any descendants, we would have been like Sodom and become like Gomorrah.”
30 Vad skola vi då säga? Jo, att hedningarna, som icke foro efter rättfärdighet, hava vunnit rättfärdighet, nämligen den rättfärdighet som kommer av tro,
What then shall we say? That Gentiles who were not pursuing righteousness have obtained righteousness, that is, the righteousness that is by faith.
31 under det att Israel, som for efter en rättfärdighetslag, icke har kommit till någon sådan lag.
But Israel, although they pursued a law of righteousness, did not attain a law of righteousness.
32 Varför? Därför att de icke sökte den på trons väg, utan såsom något som skulle vinnas på gärningarnas väg. De stötte sig mot stötestenen,
Why? Because they did not pursue it by faith, but as though it were by works of the law. They stumbled over the stone of stumbling,
33 såsom det är skrivet: "Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa som skall bliva dem till fall; men den som tror på den skall icke komma på skam."
as it is written, “Behold, I am placing in Zion a stone of stumbling and a rock of offense, yet no one who believes in him will be put to shame.”
